Gillar du utmaningar och höga höjder? Längtar du efter att känna pirrighet och spänning? Är du redo för att uppleva ditt livs kanske största adrenalinkick? Då tycker jag att du ska hoppa bungy jump. Det här är förklaringen.

En solig sommardag förra året gav jag mig iväg till huvudstaden. Som ett smakprov inför ett eventuellt hopp på något mer exotiskt ställe och på grund av tappat tålamod och en vild längtan tänkte jag hoppa bungy jump på bästa närmaste ställe. Det hela skulle ske från en lyftkran i Nacka Strand, jag skulle falla därifrån ner över vattnet och sedan infångas och få kliva av på en brygga. Det var väl inte precis någon lång ringlande kö, men det var ändå några som skulle hoppa innan det blev min tur. Så jag hann se några hopp och börja längta ännu mer och tänka oj, snart kommer jag hänga så där, rakt uppochned. Jag tittade på kroppen som föll neråt och sedan slungades uppåt för att falla igen och kände genast hur tusentals fjärilar började flyga runt hejvilt i magen och alla försökte påkalla min uppmärksamhet, men jag var helt upptagen av att betrakta den fallande människan. Och sedan tilltog pirret bara ännu mer.

När jag väl stod där uppe blev jag löjligt nervös. Jag fick instruktionerna om hur jag skulle stå och hur jag skulle falla och blev plötsligt rädd för att jag skulle göra fel. I mitt huvud spelades mängder av scenarier upp där jag gjorde något fel, höll en hand fel eller föll fel så att allt blev fel så att jag gick sönder som en felkonstruerad pryl. Jag tog ett djupt andetag, eller det var nog ganska många andetag. Fattade nytt mod.

Och föll.

Och ja, det var underbart. Jag minns fortfarande den där ljuvliga känslan av frihet och total lycka blandat med massa spänning och tankar om att det var helt galet. Jag minns hur jag blev ännu mer yr av att tänka att nu kommer jag slungas upp och falla igen så där så att det rycker i kroppen. Sedan hann jag inte tänka en endaste tanke till utan slungades bara upp och föll, så där så att det ryckte i hela kroppen.

Igen och igen.

Nästa tanke jag minns är bara ett enda stort glädjeskrik inombords. Sedan kom tanken om att det gick alldeles för fort. Jag kunde inte förstå att det redan var över och jag kände direkt att det här måste jag göra om. När jag hängde där över vattnet började jag inse hur vackert det var, den här soliga sommardagen som visade platsen från sin säkert allra vackraste sida och där hade jag slängts ut och haft en enorm möjlighet att insupa varje liten finhet av miljön. Men det gick ju liksom inte. För det måste ändå finnas en gräns för hur mycket man kan njuta och all den njutningen som hoppet tillfogade gav helt enkelt inte plats för hur mycket utsiktsnjutning som helst.

Folk hade varnat mig för att jag kanske skulle ha ruskigt ont i huvudet uppemot en vecka efteråt. Jag hade till och med fått höra historier om någon som undersökt en patient som oroade sig för att ha hjärntumör, eftersom personen uppvisade liknande symtom, som egentligen bara var ett resultat av hoppet. Jag hade inte brytt mig särskilt mycket om att höra på det, för jag var bombsäker på att det hur som helst skulle vara värt vartenda litet spår av smärta. Men jag kan erkänna att jag ändå oroade mig lite för det. Det hade jag verkligen inte behövt göra. Allt min kropp kände på grund av hoppet var positiva känslor. Det var en spänningskick utan gräns och ett stort leende som spreds över hela mig. Det var total glädje.