Samma koncept som Henriks artikel. Jag tycker att vi delar upp både denna och Henriks på 2.

Denna kanske borde korras lite också.

1. Vad ska man göra när man kommit till den punkten i livet då man inser att allt man gjort hittils inte ens är värt att komma ihåg? Ens vänner är inte riktiga vänner, mamma har svikit och flyttat till sin nya pojkvän och här sitter man ensam, arton år gammal, och vill ingenting annat än att lägga sig ned under täcket och ligga där tills allt blivit bra igen.

Ingen har under dessa arton år frågat "Hur mår du?" och verkligen velat veta svaret. Det är bara en hälsningsfras för mig. Jag känner mig så ensam. Jag har aldrig sagt till någon att jag mår såhär dåligt. Sumpat skolan har jag också gjort då det inte finns någon motivation alls. Ingen energi. Ingen glädje. Jag är bara så trött, så trött. Vill inte längre gå ut och festa på helgerna, blir bara irriterad på alla människor runt omkring mig. Jag har så mycket ilska inombords. Stannar hemma från skolan för att jag har en dålig utseendedag, vilket kanske är pga dysmorfofobi, inte vet jag, ingen har någonsin försökt hjälpa mig.

Det är bara så mycket. För mycket. Min självkänsla är noll och jag vet inte ens vart jag ska börja.

Hej hej!
Tack för ditt mod och din ärlighet. Livet är inte rättvist, vi väljer inte våra föräldrar och ibland sviker de vuxna på ett sätt som inte går att förstå. Du är 18 vilket är ungt men samtidigt gammalt med tanke på allt du fått uppleva känslomässigt förstår jag att du känner dig trött, tom på hopp.
Du behöver hjälp att bena ut flera olika relationer och upplevelser du har så jag vill att du bokar tid hos någon terapeut eller liknande. Det går att hitta tillbaka om du vill och med hjälp, som du har det nu är inte ett alternativ. Ofta bottnar den typen av ilska du beskriver i oro och rädsla, du behöver hjälp att bena ut dessa rädslor så att du slipper vara så arg. Anledningen till att du är trött är att du går med konstant adrenalinpåslag. Det är som att vara i krig, beredd på att när som helst bli överfallen. Livet ska inte behöva vara en kamp. Det är din tur att få leva och ha det bra nu.
Kram Mia

2
Hej Mia. Jag är en 17-årig tjej som hade en väldigt jobbig uppväxt.
Min pappa var alkoholist och brukade slå mig, mina syskon och min mamma. Det är inte just det att han slog mig jag mår dåligt över, det är knappt att det känns att det spelar någon roll, utan jag mår dåligt över att han slog dom jag älskade.

Det kändes som om jag aldrig hade någon förälder som var där för mig och brydde sig om mig, mamma jobbade och när hon väl var hemma bråkade hon med pappa och var ledsen.

Mamma har lämnat pappa och ibland pratar vi om det som hände. Mamma har sagt till mig att han slog mig för att jag var så lik mamma, och att han aldrig riktigt gillat mig. Visst, jag var medveten om det men det kändes ändå jobbigt att höra det.

Under hela min barndom har jag känt att jag inte behövs och att jag inte betyder någonting, och nu, mer än sex år senare, har jag fortfarande dessa tankar och det känns som att eftersom mitt liv började så dåligt så kommer det inte bli bra. När jag mår dåligt över mindre saker som händer nu i livet, brukar jag börja tänka på det som hände mig när jag var liten och då känner jag mig verkligen värd det dåliga som hände.

Hur kommer man över dessa tankar? Jag tänker alltid, varför just JAG? Varför fick jag en så dålig uppväxt, plus allt det dåliga som händer mig nu?

Hej fina modiga du!

Till att börja med vill jag förtydliga vad din mamma försökte säga, anledningen till att din pappa slog dig och de andra hade ingenting med er att göra. Han har av olika anledningar aldrig lärt sig hantera sina egna rädslor och sitt eget självförakt och konsekvensen blev i det här fallet att han slog er. När det gjorde ont inuti honom så blev han utåtagerande. Det finns ingenting ok med det han gjort er men det är viktigt att du förstår att du inte har något ansvar eller skuld för att han gjorde det. Se det som att han är sjuk. Innerst inne förstår han själv inte varför han slår, ofta förklarar de här personerna att det svartnar för dem. Efteråt mår de så dåligt att de inte står ut och försöker rättfärdiga det hemska det gjort genom att skylla ifrån sig. Om du frågar en alkoholist varför han dricker så kan du få hur tokiga svar som helst – det var torsdag! Diskmedlet tog slut! Det var synd om mig! Jag var värd det! Dom bjöd mig!
Sanningen är att en alkoholist dricker för att den är alkoholist och inte kan låta bli.

Du har helt rätt i att det är orättvist att du fått vara med om så mycket hemska och svåra saker i din uppväxt, livet är tyvärr inte rättvis.
Samtidigt måste jag säga att de modigaste, klokaste, driftigaste och härligaste människor jag mött har ofta gemensamt att de haft svåra uppväxter som gjort dem starka och ärliga.
Det finns hjälp att få för barn som vuxit upp som du, det finns både behandling och självhjälpsgrupper där personer med liknande erfarenheter träffas och hjälper varandra att bearbeta det som drabbats dem. Jag vill uppmuntra dig att söka dig till dessa så att du kan vara med och påverka ditt liv och ditt mående i den riktning du vill istället för att fortsätta fara illa för att dina föräldrar inte kunnat ge dig det du behöver och har rätt till.
Det är orättvist men du har styrkan att göra det du vill av ditt liv, du är en överlevare och starkare än de flesta.
All kärlek till dig ifrån mig.

3. Hejsan Mia 🙂

Jag går på en skola där det inte är så mycket tankar och sånt på hur man ser ut så mycket! Vilket givetvis är skönt.
Men på något sätt känner jag mig ändå som att jag är lite "fulare" än andra.

Har du något bra tips på att få upp denna känsla mot något bättre?

Hej hej!

Det är väldigt vanligt att känna som du gör, de flesta människor går runt i livet och är så där lagom självupptagna med sina egna utseenden. Min erfarenhet är att vi är ganska oärliga när vi gör det. Vi tittar på någon annans näsa och tänker, va fin den är – min är så ful. Sen byter vi person och tittar på henne rumpa och tänker wow – min är för platt eller stor eller liten. Så där håller vi på, vi jämför oss med olika delar av andra när den enda vi ska utgå ifrån är oss själva. Det går att lära sig tycka om sin kropp som den är, det tar tid och det krävs övning men det går. Och helt ärligt, det är lika bra att du börjar öva redan nu för du kommer inte vakna upp en dag och helt plötsligt bo i någon annan kropp. Sen har vår känsla inför vår egen kropp väldigt sällan med verkligheten att göra. Jag har träffat många extremt vackra personer som hatar sig själva sen har jag flera vänner som kanske inte skulle klassas som vackra när vi ser till ideal och så men de personerna gillar sig själva vilket gör att det på något sätt lyser om dem och de blir vackra.
I min bok Du äger har jag övningar du kan göra om du lära dig att acceptera och tycka om din kropp som den är.
Jag ser till att du får en om du vill.
kramar

4.
Hej jag är en kille på 14 år och går i åttonde spåret.

Sedan jag gick i sexan har jag känt mig tom på kompisar.
Det är svårt och förklara, jag har många kompisar i skolan men inte utanför.
Jag vill hänga ute på kvällar med kompisar men jag känner att jag vill inte va med nån av de jag har. När jag har nån kompis hos mig känner jag bara att jag längtar tills han går.Samma sak om jag är hos nån.
Jag förstår inte vad som e fel, De flesta är ju snälla.

Jag känner att jag får dåligt samvete för att jag inte kan va nöjd med mina kompisar jag har.
Jag spelar i två band, och det funkar utmärkt när vi repar, men sen blir jag helt less på mig själv när man har dragit hem till nån polare och så vill man bara gå hem...

Jag vet inte vad jag ska göra. Det är jätte jobbigt på en måndag i skolan och alla säger vi hade så kul i helgen, medans jag liksom bara suttit hemma och inte gjort ett skit...
Hjälp!

Hej hej!

Ett stort problem när vi växer upp är att vi inte själva får välja vilka klasskompisar vi har, vilka som bor grannar med oss. Inte heller kan vi helt och fullt välja vilka som spelar i vårt band. En av fördelarna med att bli vuxen är du mer väljer själv. För mig låter det som att du är lite rastlös och att du har fått för dig att det alltid är en liten roligare ”fest” någon annanstans vilket gör att du aldrig är närvarande. För mig är det det som är lycka – att jag är närvarande i det jag gör, med dem jag hänger med och så vidare. För mig har det tagit tid att öva på att vara det, jag hade också en slags inre stress som gjorde att jag aldrig kände mig helt nöjd. Ofta satt jag och tänkte på annat när mina vänner pratade när jag insåg att det inte gjorde mig till en bra vän och det ville jag verkligen vara så började jag träna på att stärka min självkänsla och att vara närvarande och idag har jag mycket roligare även om det kanske inte hänt så mycket. Samtidigt är det ju så att i den tid vi lever i så är det väldigt många som har den stora delen av sitt sociala liv via nätet. Kanske kan du hitta vänner med mer liknande intressen som du har via nätet.
Kram mia

5. Hej Mia!
Under våren läste jag din bok "Självkänsla nu!" och kände verkligen att det du skrev var så rätt! Jag lärde mig mycket och mådde väldigt bra ett tag. Jag var inte alls lika nervös och orolig som jag brukade, jag blev inte generad som nästan jämt blev, o.sv. Jag skrev i en "jag är bra bok" också.
Nu på senare tid har min självkänsla sjunkigt något igen. Men det är mer i den sociala biten, eller va man ska säga.
Jag bor själv och pluggar på gymnasiet i en ny stad som jag nu bott i under ca två år. Det jobbiga är att jag fortfarande inte har så många vänner eller kontakter. Och jag som har mycket energi, eftersom att jag egentligen mår ganska bra, håller på att bli tokig av understimulans! Jag vet liksom inte riktigt hur jag ska göra för att dra mig ut och iväg för att träffa nya människor. Jag vill verkligen göra det. Men jag kommer aldrig iväg. Det finns så mycket jag vill göra, med det blir aldrig av. Det enda som händer är att jag stänger in mig helt själv i min lägenhet och börjar sakta tappa bort mig själv.
Detta är kanske något jag måste ta tag i helt själv egentligen. Börja på fler aktiviteter, hitta nån hobby gemensamt med andra och liknande. Men problemet när jag väl kommer till såndana ställen är bara det att jag inte vågar vara mitt öppna sociala spontana jag. Jag drar mig in i mig själv istället och vågar inte lita på att det blir kul om man bara slappnar av. Jag blir varm och svettig, lätt generad och vet inte vad jag ska säga om någon pratar med mig eller tvärtom.
Det är verkligen skit tråkigt att inte göra något av all sin energi och glädje som finns där inombords. Det finns så mycket som jag är nöjd med både i livet och med mig själv, men som bara sjunker bort i tristess, självömkan, och ouppfyllda drömmar.
Tack på förhand om du kan hjälpa mig in i några bra tankespår och tack för allt du redan gjort genom att ha gett ut din bok/dina böcker.
/avstannade jag

Halloj!

Du svarar själv på din fråga. Du behöver ge dig ut i nya sammanhang, prova på fler aktiviteter och stanna så länge att du kan avgöra om det är någonting för dig eller inte. Det du beskriver med att bli varm och svettig och självcentrerad – det blir alla! Fortsätt gå, det går ju över och vet du det tar lite tid att lära känna nya vänner men bara för att det tar tid betyder det ju inte att det inte är spännande och kul undertiden. Det kommer inte komma någon och ringa på dig dörr och fråga om du vill vara med eftersom de inte vet att du finns där. Låt dem få möjlighet och nöjet att träffa dig. Du är en härlig och fantastisk tjej som när hon är ensam med sig själv för länge är i ganska dåligs sällskap. I den ensamhet ältar du så att din oro och osäkerhet känns som sanning och gör dig handlingsförlamad.
Slå upp självkänsla nu! Kapitlet som handlar om att sätta mål och gör övningen på att bli mer social, träffa fler vänner eller ha mer kul helt enkelt. Va noga med att göra som det står i boken men delmål och så vidare. Men viktigaste av allt – bestäm dig! Bestäm dig för att det är nu det ska ske.
Du har kraften och modet inom dig.
kram

6. Jag har varit tjock hela mitt liv och delvis även blivit utsatt för mobbning på grund av det (även om den inte varit omfattande på grund av min sociala kompetens). När jag gick i åttonde klass vägde jag plötsligt 110 kilo och då skedde en helomvändning inom mig, jag blev vegetarian, jätteseriös i skolan (som jag i stort sett struntat i tidigare) och gick ner till 65 kilo. 9an präglades av ensamhet eftersom jag sällan orkade umgås med någon eftersom jag knappt åt någonting. Efter ett år cirka blev mitt hjärta dåligt och jag var tvungen att börja äta mer, då fick jag tipset av en läkare/dietist (kommer inte ihåg vilken, men det var på överviktsenheten där jag gick) skolsköterska att börja unna mig saker på helgerna, något som gick överstyr så till den milda grad att jag från att ha svält mig själv (trots att jag aldrig varit underviktig) började med extrema hetsätningar på helgerna för att sedan svälta och träna i veckorna. Jag kunde äta en hel limpa bröd, tre kilo godis och några liter glass för att sedan desperat ställa mig i duschen och försöka spy upp det medan skammen brände i ansiktet. Jag hade ofta kranen på för att det inte skulle höras.

Trots mina desperata försök att spy upp det jag ätit gick jag ändå upp i vikt ca 15 kilo på kort tid, för att sedan gå ner det igen. Detta pendlande har hållit på i cirka 4 år nu och gör det svårt för mig att skapa en trygghet i mig själv. Jag vet med mig att jag hatar mitt utseende lika mycket smal som tjock, ändå intalar jag mig själv att det är svält som är nyckeln till framgång, att jag kommer bli en mycket lyckligare människa om jag går ner i vikt. Just nu orkar jag inte ens klä mig snyggt och i min garderob hänger en massa kläder i allt från storlek 38 till 50. Det är inte kul att bara kunna använda en bråkdel av de kläder man har och hela tiden behöva köpa nya, dessutom tär det på självkänslan att behöva vänja sig vid en ny kropp jämt och ständigt. Jag har dessutom slapp hud som hänger efter min kraftiga och snabba viktnedgång. Snälla, hur ska jag göra för att skapa en trygghet i mig själv, både som kraftig och som normalviktig. Jag har kommit så långt i min behandling nu (går på ätstörningscentrum) att jag känner en strävan efter att kunna vara lycklig och nöjd oavsett om jag väger 10 kilo mer eller mindre. Jag vill inte att det ska påverka mitt människovärde eller min vilja att göra roliga saker eller träffa nya människor, just nu känner jag mig otroligt hämmad med mina 88 kilon.

Hej hej!
Tack för att du är så modig och generös med att dela med dig.
Jag hör på hur du berättar att du får väldigt bra hjälp på ätstörningskliniken men jag hör också att du är lite otålig. Det har tagit tid att skaffa sig det här missbruket och det tar tid att ta sig tillbaka. Mitt råd till dig blir kort och tydligt. Ha tålamod med att det tar tid och med dig själv, skriv ner alla dina framsteg i en bok. Fortsätt träna din självkänsla och ha som motto att behandla dig själv som om du var någon du verkligen tycker om. Med andra ord, öva, öva, öva.
Du kommer tillslut lära dig att leva med din sjukdom men som en som har tillfrisknat.
För mig är det tretton år sedan jag blev nykter och drogfri och idag är det endast en tillgång för mig att ha den historia jag har. Idag när jag är hel i själen. Det kan och kommer du också att bli och du gör som de säger på behandlingen.
Kärlek och kraft till dig.
Kram
Mia

7. Hej,
Jag har problem med att jag blir väldigt missnöjd och irriterad om jag inte uppnår de "alldeles" förhöga mål jag sätter upp. Jag brukar sätta upp mål inom det mesta, speciellt skolan, Det som nu efter ett antal år som jag hållt på med detta fram och tillbaka så blir jag väldigt negativ. Det känns som om allt jag säger är negativt.

Finns det några tips eller metoder jag kan använda för att vara mer positivt och (antagligen) mer framgångsrik, oftare? Jag vill komma ur denna eviga negativa trend. Men jag vill helst inte sänka målsättningen!

Hej hej!
Det är korkat att ha orealistiskt höga förväntningar på sig själv, det enda som händer är att vi blir självcentrerade, spända och presterar sämre i längden. Dessutom har vi tråkigt och är tråkiga för andra att hänga med.
Jag var hård nu men jag tänker att det är det du behöver, tillräckligt attraktiva vinster med att sänka kraven på dig själv.
Du får roligare, tycker om dig själv på riktigt och är en härlig person att umgås med. Dessutom blir du effektivare eftersom du inte är så upptagen av dig själv i dina egna tankar.

Jag får väldigt mycket gjort, en bok om året i fem år, hundratals föreläsningar, kurser och ett stort ideellt engagemang. Enda andledning att det fungerar och att jag har så kul är att jag är smartlat! Jag är SMARTLAT! Vilket betyder att jag ofta säger till mig själv, Nu är det tillräckligt bra och framför allt att, jag ber om hjälp. Jag är noga med att planera in mycket tid där jag bara har kul och gör saker för att det är kul som inte ska leda till någonting. Det är mitt sätt att förbereda mig för det som är viktigt och tar min tid och kraft senare. Jag skriver aldrig upp mer på min ”att göra lista” än vad jag vet att jag kommer klara av då jag alltid vill känna mig som en vinnare. I vår hjärna finns det ett ställe som heter Amygdala, amygdala är ett slags minneskonto för känslor. Idrottsstjärnor tränar på att spara allt positivt i amygdala för att kunna prestera på topp när det gäller. Med andra ord handlar det om att stanna upp och bekräfta sig själv när det går bra och de få gånger vi inte presterar efter förväntan ska vi skaka av oss den känslan genom att säga till oss själva att även solen har fläckar eller liknande.
Låter kanske larvigt men det fungerar verkligen. Jag har en kompis som heter Susanne Pettersson hon coachar personer mentalt inför OS och liknande och det är hon som lärt mig det här.
Prova det fungerar, jag lovar.
Kram mia

8. Hejsan Mia!

Är en 19 årig tjej som lider med att jag ständigt bryr mig om vad andra tycker om mig. Jag vet att alla bara är människor och att ingen är perfekt, dock kan jag inte inse det om mig själv. Saken är att jag är medveten om det men kan liksom inte ändra mitt tankemönster. Kan gå och grubbla en massa om småsaker. Tar allt väldigt personligt också och känner mig som en dålig människa. Har läst i dina böcker och tycker du har massa bra tips men det fungerar inte. Har svårt för att släppa in människor jag inte känner så bra, så tror jag har stött bort en och annan kille på grund av att jag inte tycker jag duger åt någon. Antar att det är svårt för andra att älska någon om man inte älskar sig själv. Några tips på hur jag ska kunna tro på mig själv och se det alla mina kompisar ser. Ha det så bra!

Tack

Hej hej!
Nu tänker jag vara hård.
Övningarna i mina böcker fungerar bara om man gör dem. Lika lite som det går att läsa en bok om fysiskt kondition och tro att man blir vältränad av att läsa får man stärkt självkänsla av att läsa mina böcker. DU behöver göra! träna! Skriv i bra boken varje kväll i tre månader, skriv en drömlista där fokus ligger på hur du vill känna och vara hellre än saker du ha.
Min senaste bok är bättre upplagd och jag ser till att du får ett ex av den och nu vill jag att du tränar.
Du kommer få så mycket roligare i ditt liv, om du tränar upp din självkänsla så släpper din självcentrering och du blir närvarande i mötet med de du har omkring dig.
Kram Mia

9. Hej

Jag har en fråga kring vad man gör ifall man börjar känna en störrre apati gentemot det mesta? Jag har i grunden alltid varit en positiv person, men på grund av olika omständigheter, såsom arbetslöshet, har jag börjat gå ner i någon slags emotionellt vakuum. Jag vill hitta tillbaka till mitt gamla jag, och söker bara efter vägar att nå dit. Förstår ifall detta verkar vara en mycket svår nöt att knäcka, men det är något som tar upp stor del av mina tankar och det påverkar i stor grad hur jag är mot andra(minskat intresse). Vore tacksam om jag fick lite feedback på detta.

Det är läskigt att se mig själv hur jag går från att vara en tänkande, kännande, och medkännade person till någon som inte är det. Hur tankarna inte når hjärtat. Det är som att mina känselspröt har skärts av. Har alltid haft stort människointresse och det skrämmer att inte känna det lika starkt som förut. Saker som jag tyckte var lustfyllda förut berör mig inte lika mycket längre. Jag har även börjat skära ner på mina ideal. Ekologi och sociala frågor intresserade mig mycket förut, men nu är det som att det är en glashinna mellan mig och dessa intressen.Min största rädsla är att bli bitter och psykopatisk.

Andra saker som jag märkt av:

minskat ordningssinne (städning osv)
minskad aptit och beröringslust
minskad empati gentemot människor i min närhet
minskande drömmar (både dag- o natt)
minskad förmåga att känna tacksamhet
minskad företagsamhet och initiativrikedom i övrigt
sömnproblem och ålderskomplex

Inget stimulerar och jag har svårt för att vara strukturerad och planera div saker, ex med vänner. Är även rädd för att glida ifrån dem pga. detta. Jag vill så gärna hitta tillbaka till glädjen igen, och det utan att behöva ta några mediciner. Har annars alltid varit en naturligt glad och tacksam person. Vill så gärna tro att det finns hopp, är ju bara 23 år gammal!

Hej hej!

Klart att det finns hopp men hoppet behöver komma inifrån dig.
Jag vill be dig att söka hjälp hon någon som är professionell, en terapeut eller liknande. Träffa hellre en för mycket än en för lite. Att be om hjälp är en styrka.

Samtidigt är det ju så att vårt egenvärde som regel påverkas av att vi blir avvisade gång på gång. Det är i dessa stunder det är extra viktigt att vi tar väl hand om oss själva och tränar upp vårt inre så att vi har kraften, hoppet och modet att hantera det som drabbar oss. Vet för lite för att ge mer råd en så här men jag vill att du ska veta att jag har träffat många människor som av olika anledningar kraschat i livet, när de sen lyckats ta sig upp igen och hitta tillbaka till hoppet så är de starkare och modigare än någonsin.
Vi kan bestämma oss för att tro på att det kommer bli bra, när vi gjort det är det viktigt att vi får hjälp av någon vi träffar regelbundet.
Kram
mia