dazed:

Det handlade mer om klubben än Mora som ort ok?

aaaa och det du skrev d första du gjorde i denna tråden då???

Lounge:

aaaa och det du skrev d första du gjorde i denna tråden då???

Jo det är ganska korrekt tycker jag, även om kanske inte du faller in i det men alla italienare gillar inte fotboll och yviga gester heller.

pepparkaksgubben:

Smart! men man kanske bara gillar folk från andra orter helt enkelt? man blir väl ej kär i någons dialekt?

På en människa kan man inte se varifrån den härstammar utan det är snarare dialekten som avgör dess geografiska härkomst. I dagens moderna samhälle har vi i och för sig invandring, där man kan få en någorlunda vägledning om vilken del av världen personen kommer ifrån. Men nu tänker jag mer specifikt hur det var för 200 år sedan där immigrering inte var lika utbrett som det är i dag. Såg man en tjej så kunde man inte veta om hon var från trakten eller inte. Det enda som avslöjade henne var i så fall dialekten.

Man kan säkert bli kär i en specifik dialekt och finna det tilltalande. Men det är nog mer personen ifråga som man blir kär i, och inte dialekten. 😛

alltså alla land har ju dialekter men det är bara för att du är svensk du tycker att sveriga har många dialekter liksom

eller aha d va kanske inte så du mena HEH

mullis711:

. Social anpassning tror jag de kallas

Värdarna ska inte anpassa sig efter gästerna. Lär dig förstå olika dialekter istället.

pepparkaksgubben:

Verkar som ingen fattar vad jag säger, dessutom stammar jag på svenska, vilket jag inte gör på nåt annat språk

Uttalar man det svenska språket så som det skrivs, så blir det lätt hackigt och stammande, och därför finns det dialekter som avviker från det skrivna språket. Detta medför att ändelser uttalas sluddrigare eller inte uttalas alls, eller vokaler uttalar mer öppet eller stängt, och därmed uppstår det en dialekt. Det är en helt normalt lingvistisk process som tack vare denna utveckling har det svenska språket utvecklats till det som vi kallar i dag för svenska. I annat fall skulle vi fortfarande ha verbböjningar så som i tyskan (jag är, vi äro, ni ären; jag var, vi voro, ni voren) och kasusböjningar. Men just tack vare att de dialektala uttalen blev något mer sluddriga på slutet så har dessa kasusändelser försvunnit, och lika så verbböjningarna. (Verbböjningarna försvann väl på 60-,70-talet, i annat fall skulle du som refererar till rikssvenska ha behövt böja verben i pluralform).

Den rikssvenska som vi har i dag är inte alls samma rikssvenska som vi hade för 50 år sedan. Kolla bara på en gammal nyhetsänding från 40-talet på youtube så ser du hur rikssvenska lätt då. Rikssvenskan förändras också precis som alla andra dialekter.

Nachac:

För att du har dumma åsikter.

va taskigt sagt tkr jag...

Drewito:

g mer personen ifråga som man blir kär i, och inte dialekten. 😛

jamen då är det ju ej inbyggt mekanism...

Drewito:

Dialekter är en permanent stämpel som i vuxen ålder inte går att förändra eller lära bort det till fördel för en mer rikstäckande neutraliserad standardialekt, eller en annan dialekt för den delen, utan denna dialekt som man lärde sig som barn kommer man ha med i bagaget hela livet.

Meh, jag har bytt dialekt flera gånger och resultatet är en ful blanding... Försöker byta tillbaka men det går typ inte

Kallas: dialekter.

Är fräsigt.

pepparkaksgubben:

jamen då är det ju ej inbyggt mekanism...Meh, jag har bytt dialekt flera gånger och resultatet är en ful blanding... Försöker byta tillbaka men det går typ inte

Min personliga åsikt är att det är personen man blir kär i, och inte personens dialekt. Men statistiken påvisar ändå det faktum att man väljer en partner men en annan dialekt. Om detta bara är en ren slump eller att vi faktiskt omedvetet blir mer attraherade av personer med en dialekt som avviker från vårt, kan diskuteras.

Dialekten går att ändra på, men man kommer aldrig uppnå i vuxen ålder en hel lyckad dialektal förändring. Det naturliga avsikten kan vara att man som utomstående inte ska kunna inkräkta ett annans revir genom att lära sig dennes dialekt och bli accepterad av flocken. 😛 Dialekter är något som i dag inte längre har något syfte, men hade en viktig funktion för flera årtusenden, ungefär som doften har för diverse djur.

Drewito:

../I annat fall skulle vi fortfarande ha verbböjningar så som i tyskan (jag är, vi äro, ni ären; jag var, vi voro, ni voren) och kasusböjningar.

Jag tycker att pluralböjningar av verb borde införas tillbaka i det svenska språket. Det skulle berika det språket, ge en större grammatisk kunskap och underlätta förståelsen av äldre svenska texter. Kasusböjningar skulle också vara trevligt att försöka återskapa.

Allt detta togs väl bort med stavningsformen på 60-talet? Varför gjorde man det?

LaMariposa:

Jag tycker att pluralböjningar av verb borde införas tillbaka i det svenska språket. Det skulle berika det språket, ge en större grammatisk kunskap och underlätta förståelsen av äldre svenska texter. Kasusböjningar skulle också vara trevligt att försöka återskapa. Allt detta togs väl bort med stavningsformen på 60-talet? Varför gjorde man det?

Jag har för mig att det endast avskaffades pluralböjda verb. Kasusböjningar försvann betydligt tidigare (på 1800-talet?). Under början av 1900-talet gjorde man en omfattande stavningsreform där man tog bort stumma H (hvar, hvad, hvem, hvarför, hvems, hvit, hviska, hvete, hvarannan etc.), dock behöll man av någon konstig anledning t.ex. ”hjälp”. Stumt D framför T ersattes med T (godt -> gott; födt -> fött) och stumt F framför V togs bort (hafva -> hava; kfvinna -> kvinna) och ord som slutade på F ersattes med V (hvalf -> valv).

Sedan ville man föreslå att stumt D framför J-ljud skulle tas bort (djup -> jup; djur -> jur) men det gick aldrig igenom.

Stavningsreformen gjordes eftersom det har med tiden uppstått uttalsförändringar som inte längre stämde överens med stavningen. För i tiden uttalades ”hjäp” med H-ljud, precis som i engelskans ”help” eller tyskans ”helfen”. Lika så ”hvar”, ”hvad”, ”hvem” samt D-uttal i t.ex. ”djup”, ”djur” etc. Men eftersom man inte längre uttalade dessa bokstäver så medförde det svårigheter för skolbarn med inlärningen av språkets ortografi. Därför gjordes denna reform efter stora påtryck.

Ord som ”godt” var bara en grammatisk indikator som påvisades att ordet ”god” är böjd som adverb genom att lägga till ett –T. Man kunde därför med äldre stavning se ordets ursprung, vilket man inte kan nu då det blir mer oregelbundet (god -> gott).

Verbböjningarna försvann eftersom ingen uttalade dessa böjningar i tal, utan det var mer en skriftlig böjning. Böjningarna förekom i tal endast i specifika omständigheter: när man läste bibeln, i dikter eller sånger (”vi komma från pepparkeland” eller ”Sjungom studentens lyckliga dag”), eller mer officiella och högtidliga uttalanden och kungöranden. Därför valde man att avskaffa det i skrift. Detta har orsakat också konjunktivets bortfall, eftersom konjunktiv skapades med pluralböjda verb som stam. Man tog pluralstammen och satte till ett –e för att få konjunktiv: ”vi voro (vara) -> vi vore”, ”vi funno (fann) -> vi funne”, ”vi togo (tog) -> vi toge”, ”vi hunno (hann) -> vi hunne”, ”vi vunno (vann) -> vi vunne”.

Samma sak gjorde man i presens: ”vi leva (lever) -> vi leve”, ”vi sjunga (sjunger) -> vi sjunge”, ”vi skriva (skriver) -> vi skrive”.

I dag används i princip bara ”vara” i konjkunktiv: om jag vore du; vare sig du vill eller ej. Samt även små klassiska meningar som: det vete katten/fan; leve Kungen; koste vad det ksota vill; Gud som have barnen kär; man tager vad man have, etc.

Ja, jag kan hålla med om att det skulle berika språket. Men samtidigt är jag tveksam till att det skulle kunna vara genomförbart. Eftersom detta skulle orsaka svårigheter i inlärningen av ortografin. Det är inget som säger att det skrivna språket ska representera en specifik dialekt eller tal, ett exempel är franskan. Men att införa en ortografi med utdöda kasus- och verbböjningar är en för stor reform som samtidigt går åt fel riktigt, eftersom vi strävar efter att representera talet i skrift. Några exempel är ”dom”, ”mej”, ”dej” och ”sej” som allt fler envisas med att skriva, istället för de skriftliga ”de/dem”, ”mig”, ”dig” och ”sig”.

Sedan vorde det allt för krävande att införa kasusböjningar för dagens ungdomar, då de redan har problem med att skilja mellan subjekt (de) och objekt (dem).
Hur skulle det då vara om de behövde skilja på nominativ (jag, du, han/hon/det, vi, ni, de), ackusativ (mig, dig, han/hana/det, oss, ider, da), dativ (mer, der, honom/henna/dess, oss, ider, dem) och genitiv (min, din, hans/hennes/dess, var, idra, dera)? Och inta tal om att alla substantiv och adjektiv som också skulle böjas efter kasus. Vilken röra det skulle bli!

Drewito:

Detta har orsakat också konjunktivets bortfall

Just precis, tack vare att man avskaffade pluralböjningar så har vi mist en historiskt modus som skulle berika var sätt att uttrycka önskan, förhoppning och osäkerhet i det som uttrycks; något som vi i dag inte har i svenskan.

Indikativ: Lågkonjunkturen förutspås att den kommer att öka med 1 procent till nästa kvartal.
Konjunktiv: Det har förutspåtts att lågkonjunkturen må öka med 1 procent till nästa kvartal.

Eftersom det är en förutsägelse som beträffar en händelse i framtiden, så kan man omöjligen antaga samtidigt som man påstår något genom att använda indikativ. I sådant fall är det mer korrekt med antaganden i konjunktiv, då det råder osäkerhet i det påstådda.

Jag kan omöjligen se att ett återinförande av pluralböjda verb skulle innebära något större grammatiskt problem. Det rör sig endast om pluralböjning i plural och inte som i t.ex. spanskan där man böjer efter subjektet.

Till detta vill jag poängtera att vi redan har genitiv som genus och den förekommer i vissa prepositionsuttryck som "till sjös" och "till sängs". Jag kan inte se någon som helst problem i varför det vore ett problem att införa genitiv som kasus till att börja med, och återinföra resterande kasus när genitivet har blivit allmänt accepterat?

LaMariposa:

ndikativ: Lågkonjunkturen förutspås att den kommer att öka med 1 procent till nästa kvartal.
Konjunktiv: Det har förutspåtts att lågkonjunkturen må öka med 1 procent till nästa kvartal.

Man kan också säga "Lågkonjunkturen förutspås öka med 1 % till nästa kvartal", och undvika bisatsen när det råder ofaktligt påstående.

Att konjunktivet försvann beror till största del på folket. Ingen vill uttrycka osäkra påståenden om trender och prognoser, och framför allt inte Statistiska centralbyrån, som tar fram dem. Inte heller vill SMHI uttrycka osäkerhet i sin väderleksrapport utan väljer att uttrycka det som fakta: "det skall regna i morgon" och inte "Vi har utfört en kostsam meteorologisk prognostisk analys bekostad genom eder skattebetalare och gemensamt med expertis kommit fram till att det kanske kunne regna i morgon".

Vad gäller genitiv så ser jag att du har noll koll.

Genitiv som kasusböjning i svenskan bestod inte endast av att man lade till ett S på slutet så som man gör i dag. Genitiv var mycket mer komplicerad än dagens genitiv. Bland annat bildades genitiv med antingen -s, -ar, -u, -o eller -a, beroende på substantivets genus (maskulinum, femininum, neutrum), numerus (singularis, pluralis) samt substantivets stamtillhörighet.

Substantivet "gata" böjdes i genitiv som "gatu": därav ord som "gatukontor" (=gatans kontor).

Substantivet "kyrka" var i genitiv "kyrko" och därav ordet "kyrkogård" (=kyrkans gård).

Sedan har vi också dessa med -s på slutet som t.ex. "informations": t.ex. "informationsdisk" etc.

Men dagens mer moderna ord brukar inte böjas: "datormus" (och inte "datorsmus"), "hästvagn" (och inte "hästsvagn").

Att införa kasusböjningar i svenska skulle få språket att se ut så här:

Forsvenska: Häster hästinum häst hästs dräper!
Äldre nysvenksa: En hästär dräper hästens häst åt hästenom.
Isländska: A hestur drepur hestsins hest hestinum!
Dagens svenska: En häst dräper hästens häst åt hästen!

Äldre nysvenska skulle kanske fungera och komma närmare isländskan rent grammatiks och medföra att vi förstod isländska i tal och skrift. Men som jag sade tidigare så är det språkliga utvecklingen emot kasus. Ändelserna brukar uttalas mer och mer otydligt med åren och tillsist så har ändelserna försvunnit efter några 100 år, och man är på ruta ett igen. Det hände med svenskan, danskan, norskan, engelskan och håller på och händer med tyskan också där de nu tvingas sätta kasusböjda artiklar (der, die, das) framför substantiven då kasusändelserna har försvunnit med tiden.