Jag gör det 🙂 och jag är 25 år. Jag har tänkt på det väldigt länge faktiskt (aldrig levt det "typiska" ungdomslivet) men det är ju inte alltid man har varit redo för det. Jag har alltid tyckt om att vara hemma, familjeliv och sånt, att göra saker tillsammans med en familj (min familj). Men jag längtar efter att ha en egen nu. Jag har aldrig känt att jag skulle missa något i livet utan att det bara skulle bli rikare. Jag skulle aldrig skaffa barn/ bilda familj bara för att, för att man "ska". Jag VILL verkligen, enligt mig finns det inget bättre.
Var är du i ditt liv just nu? Känns det som att du har träffat den rätta som du vill bilda familj med? Vill du ha barn inom en snar framtid, om inte, var?
*varf
Inte alls. Men blir stressad varje gång ngn nämner d.
HÅLL KÄFTEN
Har stått helt still i livet i 10 år.
har en sambo och det räcker
S3ON:
Inte alls. Men blir stressad varje gång ngn nämner d.HÅLL KÄFTEN
ojojoj någon som har klappat fel sida av marsvinet
ääsch, borde lära mig att acceptera att mitt liv inte har samma framtid som andras. Men känns konstigt att dö utan att lämna någon efter sig.. kommer vara den första att göra på d viset i hela släkten.
har ju iofs redan gått emot en massa släktmönster
Nej. Mår bara dåligt varje gång det kommer på tal. Men det vore ju trevligt om chansen fanns.
Jovisst, det kommer upp i åtanke när det diskuteras eller funderas på min framtid. Däremot är det inget jag tycker är aktuellt idag. I nuläget vill jag koncentrera mig på mig; upptäcka, experimentera, utforska och göra annat som syftar till att berika och stabilisera mitt eget liv. Kanske att det inte blir aktuellt senare heller. Jag känner att jag kanske hellre dedikerar mitt liv till akademiska framsteg och därtill större ändamål än bara mitt eget liv och sådant som rör mig. För en person med så stor kärlek för vad hon kommer att syssla med, kan det var så att det inte passar med en traditionell familj. Det kan var här skon klämmer, dock. "Traditionell familj". Man kan nog avla, njuta och låta sig berikas av dylika nära relationer utan att det sker enligt dagens mall.
Just nu ser jag ingen anledning att tänka så mycket på saken; jag har en ganska klar bild över vilka alternativ som är aktuella, och enligt min plan bör min blick riktas mot annat i det här läget. Det duger för stunden.
När jag blir äldre, ja.
det känns långt borta, men inte lika långt borta som när jag var 18-19. känner mig alldeles för skör för att bli mamma. vill må bra i mig själv först. jag är fortfarande ung och dum, och accepterar det.
Nej. Jag känner ingen som helst längtan efter att få avkomma i nuläget. Huruvida jag kommer att känna en sådan längtan i framtiden kan jag inte veta. Det får jag se då. För mig känns det inte som en självklar eller nödvändig sak att avla. Jag lever för min egen skull, för att lära av livet och uppleva av livet. Att reproducera är inget jag känner är en obligatorisk plikt. Men det är bra om andra verkligen vill ha barn, då slipper jag få eventuellt dåligt samvete. Ju fler som vill ha många barn och barn tidigt, desto fler kan ha gott samvete över att vara frivilligt barnlösa 😉
egna barn är det sista jag behöver just nu så nä int på det sättet
slår 1 ibland men d trots allt typ 15 år tills d aktuellt o jag kan må dåligt över d
