(Försöker göra det så kortfattat som möjligt.)

Jag har nog enda sedan barnsben varit ganska blyg och osäker i mig själv. Mellan sjuan och en bit in på nian gick jag igenom olika faser som man gör i den åldern, som gjorde att jag hade svårt att hitta mig själv. Mitt humör pendlade upp och ner och jag gick från fjortis till emo på nolltid. Jag visste inte alls vem jag var. Kan även påpeka att jag var totalförälskad under den tiden och hade ingen självkänsla alls. Hade svårt att ta för mig saker.

Men det där försvann med tiden. Jag växte och min blyga sida försvann. I slutet av nian fram till nu (börjar tvåan om några veckor) kände jag mig relativt stark. Men nu har jag börjar tappa bort mig igen. Jag har tappat precis all motivation som går att ha.

Har under en stor del av hela mitt liv varit väldigt kreativ av mig. Älskar att måla, hålla på med musik osv. Men när jag väl ska göra det så orkar jag inte ens försöka. Som att någon hat tömt hela min vilja. Jag kan ha fel, men jag tror inte alls det beror på varken självkänsla eller självförtroende. Jag VET att jag är bra på det jag gör, när jag väl gör det.

När vi börjar prata om min sociala sida kan jag tala om att jag har världens underbaraste familj som finns där för mig precis när jag vill. Det uppskattar jag. Sen har jag vänner, visst har jag det. Men det är inte många alls.

Jag har en bästa vän som har funnits för mig i cirka 10 år som alltid kommer finnas för mig. Kan inte tänka mig ett liv utan henne. Förutom henne har jag några få vänner från mellanstadiet som jag träffar någon gång i månaden. Det känns så trist. Och sedan har jag någon eller några vänner jag inte klarar av längre. Det är mycker tjaffs som jag inte alls klarar av.

Eftersom att jag tycker det är mycket enklare att ha en kompisrelation med killar försöker jag verkligen att skaffa mig killkompisar. Men när jag väl gör det så blir dom av någon anledning intresserade av mig. När folk blir intresserade av mig blir dom en aning dryga och jag en aning irriterad. För att visa att jag inte känner samma sak blir jag istället dum och förlorar dom. Och ändå är jag inte speciellt flörtig av mig? Big problem.

Kan verkligen inte tänka rent längre. Vet inte vem jag är längre. Jag går jämt och ständigt runt och har ångest för framtiden. Aldrig haft ett förhållande, är oskuld, varit kär x antal gånger (men det har såklart inte gått hela vägen). Däremot är jag inte okysst. Nu undrar ni vad jag vill av allt detta. Och då kan jag säga er att det vet inte jag heller.

Kan någon av er ställa en diagnos på mig?