Såhär skrev jag på en tråd som svar och detta är det jag försökt förklara på olika sätt här. Hoppas ni nu förstår vad jag menar.

Hur ska jag göra? 

Jag har samma problem och jag är 22. Kanske inte lika mycket som förut men tex min syster bodde utomlands och jag hade gjort upp en plan och berättade för mina föräldrar om planen och då får jag frågan tänk om du inte trivs? När man blivit mobbad innan och dessutom har en plan osv så vill man inte höra negativa saker man vill ha folk som puschar en till att göra saker. Att jag inte fått det stödet från mina föräldrar är lite jobbigt då jag haft det tuffare med olika saker jämfört med min syster.

Min syster har inte haft problem med vänner, hon har inte blivit mobbad, hon har ingen diagnos och hon har aldrig haft problem med att få jobb. Men alla dessa grejer har jag svårt med. Och att jag inte skulle klara av dessa grejer för folk är okunniga eller antar saker baserat på saker andra sagt eller inte kollat upp fakta innan känns fruktansvärt. Plus att vem säger att jag inte kan dessa grejer trots min diagnos? Att jag har en diagnos betyder inte att jag är dålig eller inte klarar av något. Det betyder bara att jag har svårare med vissa saker än andra men för det behöver man inte behandla mig som 3 år. Jag har ännu inte kunnat förklara detta för på något sätt så förstår folk inte mig och kan därför inte hjälpa mig fast jag sagt hur och vad jag vill ha hjälp med 5635567 gånger. Så jag vet hur det känns. För mig är de ensamt och jag kan inte utvevklas som person heller då jag inte får lära mig och upptäcka saker själv genom att göra saker på egen hand