jag tycker inte om att flytta och hålla på och packa och stuff, det gör mig ledsen och jag håller nästan på att rucka på min jag-är-bitter-och-lika-tuff-som-den-manligaste-mannen-i-världen-därför-gråter-jag-inte-regel. ![[sad]](/img/smilies/sad.gif)
någon därute i stora världen som känner sig manad att ge mig ett tröstens ord trots att jag med 99 procents säkerhet förmodligen varit elak mot er på internet? ![[cry]](/img/smilies/cry.gif)
Ett exempel på ett ord av tröst är typ:
"Det är okej, du kommer säkert trivas bättre i det nya huset lite längre bort från stan ute på landet och långt borta från det där huset du har bott i sen du var så liten att du inte kunde säga bokstaven R!"
Det är okej, du kommer säkert trivas bättre i det nya huset lite längre bort från stan ute på landet och långt borta från det där huset du har bott i sen du var så liten att du inte kunde säga bokstaven R.
likgiltig misär:
Det är okej, du kommer säkert trivas bättre i det nya huset lite längre bort från stan ute på landet och långt borta från det där huset du har bott i sen du var så liten att du inte kunde säga bokstaven R.
Säkert?
timeisrunningout:
Säkert?
Mmm. Ska också flytta snart.
likgiltig misär:
Mmm. Ska också flytta snart.
Blir det bättre för dig då? ![[cheers]](/img/smilies/cheers.gif)
timeisrunningout:
Blir det bättre för dig då?
Ingen aning. Känner en och får ett jobb och pengar.
Det är inte okej, du kommer säkert trivas sämre i det nya huset lite längre bort från stan ute på landet och långt borta från det där huset du har bott i sen du var så liten att du inte kunde säga bokstaven R.
Mina familj släppte av mig här i Örebro igår. Nu kommer jag inte att träffa dem på ett halvår. Kändes rätt tomt när de hade åkt och jag hade svårt för att inte bryta ihop och gråta när jag ser påminnelselapparna, de sparade matresterna och de nya sakerna de lämnat efter åt mig. Det här håller i sig trots att det var tre år sedan jag flyttade hemifrån.
För mig känns det som att vad jag än gör med mitt liv så kommer jag aldrig att känna samma lycka som den jag har när jag är med mina föräldrar hemma i huset jag växte upp i. Varje dag jag är här nere är ytterligare en dag jag går miste om den lyckan.
vi människor är sjukt anpassningsbara, du kommer säkert att trivas bättre än vad du tror.
EVIL_GENIUS_IS_BACK:
För mig känns det som att vad jag än gör med mitt liv så kommer jag aldrig att känna samma lycka som den jag har när jag är med mina föräldrar hemma i huset jag växte upp i. Varje dag jag är här nere är ytterligare en dag jag går miste om den lyckan.
Så kände jag när jag bodde i Stockholm. Jag kunde förvisso åka hem ungefär precis när jag ville, men som ensamstående femtonåring i en lite för stor stad så var det tungt, speciellt när jag ringde hem på kvällarna och hörde hur mamma stekte plättar åt småungarna och sen hörde pappas ständigt spelande klassiska musik i bakgrunden. Kändes exakt likadant som du beskrev då, även om det säkert måste vara värre att inte kunna träffa dem.
Det kommer gå bra, det är kanske lite jobbigt i början, men det ordnar sig. ![[y]](/img/smilies/thumbup.gif)
Tråden låst på grund av inaktivitet
