"Hur ska jag våga ta plats när jag är en förtryckt människa? Inte nog med att många anser mig vara en kvinna, jag är transsexuell också."
Den frågan ställde min bror igår. Bara rakt ut sådär när vi satt i soffan, som om han suttit och försökt samla mod under hela tystnaden som fanns mellan oss. Jag vet att han tänker mycket på det han går igenom, det är förståeligt, men jag är rädd att det blivit för mycket för honom.
Han beter sig annorlunda, äter knappt längre och har problem med sömnen. Antingen sover han för lite, eller för mycket och då kan en hel dag gå åt till det. Jag har upplyst mamma om det, och hon har också sett vad som pågår. Någonting djupt inom mig säger likaså att hon börjar acceptera det mer, att hennes son faktiskt inte är en kvinna, utan en man. Min bror uppskattar nog det, fastän han inte vill visa det. Familjens stöd betyder mycket för honom, det vet jag.
Men utanför har jag inte den blekaste aning om hur han har det, om hans vänner vet om det han går igenom eller hur de behandlar honom. Vi pratar aldrig om sånt, inte ens när det bara är vi två, vilket brukar vara ett tillfälle då han öppnar sig mer om sina känslor.
Igår kom jag in till honom, han satt vid sin dator och vägrade att kolla på mig. Det visade sig att han grät, grät för att han läst om en transsexuell som kände sig som en kvinna men inte blev accepterad för det, hon som tog livet av sig. Jag minns även att jag höll om honom och att han viskade "jag skäms". Han skäms över att vara transsexuell, han skäms över att vara annorlunda, han skäms över rädslan att inte bli accepterad i samhället.
Jag vill inte låta som en orolig förälder till honom, men han är trots allt min bror och jag bryr mig om honom. När våra föräldrar inte tog det på allvar fick jag ta över, och jag kan på ett sätt medge att jag uppskattar det, eftersom bandet mellan mig och min bror har vuxit starkare. Samtidigt tynger det ner mig varje dag att jag inte kan sluta tänka på honom, hur han mår.
Hur ska jag kunna hjälpa honom?
Ofta finns det väldigt många svåra känslor. Känslor som är oerhört svåra att förstå för en om inte själv känner de känslorna. Försök arbeta på er relation i en riktning där ni kan prata mer öppet om det, om han vill. Var öppen med att du kanske inte förstår, men att du älskar honom och alltid finns för honom att vända sig till.
Om någon av hans vänner vet eller inte är ju svårt för dig att veta, men att komma ut som trans* är ofta rätt krossande för vänskaper, men även här, vis att du alltid är ett stöd, har ni gemensamma vänner kan du ju påverka lite, om han vill.
Du kan PMa om du vill.
Så här berättar en transkvinna i en podd om sina upplevelser: http://spallaterat.libsyn.com/4-s-funkar-maria-ramnehill
Prata, stötta, se till att han kan få prata med någon i kanske ett hbtq-community där han kan få känna gemenskap. Du låter klok och verkar göra vad du kan, men tror nog ändå på det sistnämnda, kanske en vuxen transperson som kan ge råd och som gått igenom samma process. Finns lite olika hemsidor. Önskar verkligen din bror lycka i livet och hoppas han börjar må bättre
Tror att han behöver professionell hjälp
