Det är så sjukt alltihop. Hur man kan bli så sårad, så förstörd och så frånvarande. Känner inte igen mig själv, stänger bara av och låtsas. I så många år nu har jag sagt till alla andra och mig själv: jag är okej, det är lugnt, jag mår bra.
Har nog på ett eller annat sätt inbillat mig att det löser sig, att allt kommer bli bra igen. Och varför skulle det inte bli det? Det kan väl inte bli värre?
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det finns inte en människa som vet om hur jag egentligen mår. Ingen vet om den ångest som existerar allt oftare och kraftigare. Ingen vet om att jag avskyr mig själv för allt jag gjort och inte gjort, för att jag känner mig så misslyckad som människa. Att jag inte ens klarar av att leva som jag borde.
Många gånger har jag tänkt för mig själv att nu lämnar jag allt gammalt, nu tar jag tag i mitt liv, lägger inte tid på det dåliga och tar kliv framåt,bli den jag en gång var eller lite till, bli något bättre. Leva och må bra, ta för mig, försöka tro att jag faktiskt är värd något alls. Jag har lurat mig själv så många gånger nu. Jag klarar ju inte ens av att ta mig upp. Ibland undrar jag vem jag kämpar för och för vem jag ens gör som jag gör. Allt jag gör tycks ändå bara gå käpprätt åt skogen och jag vet inte ens vad jag vill eller känner längre.
Så jag bara går dag in och dag ut. Biter ihop, kämpar lite till och försöker se ljuset men det tär på mig så mycket. Jag klarar inte det här. Ångesten klumpar ihop sig, får hela mig att rasa samman lite till. Tränger undan tankar och känslor, försöker andas och bara hantera allt och går in i mig själv. Jag gråter nästan inte längre. Det är som att jag inte ens klarar av det. Och jag vill gråta, jag vill gråta tills ögonen är röda, tills jag är så utmattad att jag nästintill tuppar av. Jag vill gråta på det sätt som jag en gång i tiden kunde göra, som jag gjorde när allt det här var nytt, när jag trodde att det faktiskt skulle lösa sig tillslut.
Jag är så rädd både för mig själv och för livet. För framtid och dåtid. Har varit fast så länge nu. Sagt till mig själv att det kan inte bli värre. Det blir det alltid.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vill bort från allt destruktivt, bort från alla lögner, bort från smärtan och ångest.
Jag behövde mest bara få ut det som tar all min energi. Jag vet inte vad jag ska göra längre.
Hej, jag känner igen mig sjukt mycket i det du skriver... jag vet inte riktigt vad du gått igenom, men kanske behöver du prata med någon om det? jag gjorde det. Och det känns bättre att "dela med mig" av det. Fortfarande mår jag inte direkt bra, men är på bättringsvägen skulle jag tro.
Men du, prata med någon om det som varit, prata om framtiden, prata om nuet. Allt som bekymrar dig.
Jag vet att det är jobbigt att låtsas vara glad, låtsas och lura sig själv att allt är bra. Tillåt dig själv att inse hur det på riktigt är.
Att prata med någon hjälpte mig, kanske värt att pröva?
hoppas det blir bättre iallafall.
Gud. Jag blev så berörd av det du skrev att jag blev helt tårögd. För exakt så som du beskriver har jag känt mig så himla länge. Ångest överallt hela tiden. Skriv ett meddelande om du känner för det. Vi kan prata om du vill. Om inget alls eller om allt. Som är för mycket. Jag är här för dig.
Kram.
