Jag började första året på gymnasiet för cirka en månad sedan. Skolan verkar jättebra, lärarna verkar bra och det verkar vara ett högt tempo precis som jag ville ha. Jag har tre tjejer jag brukar vara med nu och vi har väl rätt roligt. Men annars så känner jag mig så utanför allting. Jag känner mig utanför klassen och utanför själva skolan. Jag kände ingen innan jag började och det känns verkligen som att alla känner alla på hela skolan... Och jag har försökt att prata med de andra tjejerna i min klass, men det är omöjligt. Det är som att de tittar ner på mig... Är det någon som känner likadant eller har några tips på vad jag kan göra för att få det att kännas bättre? För det känns inte alls bra nu...
Det är väl lätt hänt att känna så, det kan säkert till stor del vara inbillning också. En månad är ingen tid alls att lära känna en hel klass på. Dessutom har du ju några kompisar redan, fortsätt hänga med dem och var bara trevlig mot de andra också.
Om tjejerna du int ekänner är otrevliga kanske det går att hänga med killarna istället?
Känner igen känslan. Har ingen bra lösning (umgås själv inte med några skol-"kompisar" privat...). Men försök att inte göra en stor grej av det, inte börja panika över att du är ensam/utstött whatever. Tänk bara att det tar lite tid att lära känna folk och att det kommer tids nog. Fråga om du får sätta dig ifall det finns en ledig plats bredvid nån på lunchen osv.
Ta det chill 🙂
Blivande_japan:
Det är väl lätt hänt att känna så, det kan säkert till stor del vara inbillning också. En månad är ingen tid alls att lära känna en hel klass på. Dessutom har du ju några kompisar redan, fortsätt hänga med dem och var bara trevlig mot de andra också. Om tjejerna du int ekänner är otrevliga kanske det går att hänga med killarna istället?
Ja precis! Jo jag är lite med killarna också faktiskt! 🙂 Tack för hjälpen!
annoyed:
Känner igen känslan. Har ingen bra lösning (umgås själv inte med några skol-"kompisar" privat...). Men försök att inte göra en stor grej av det, inte börja panika över att du är ensam/utstött whatever. Tänk bara att det tar lite tid att lära känna folk och att det kommer tids nog. Fråga om du får sätta dig ifall det finns en ledig plats bredvid nån på lunchen osv. Ta det chill 🙂
Ja jag hoppas att det kommer tids nog...
När jag började gymnasiet hoppade jag in i e klass som varit tillsammans ungefär två månader redan, så det var väl lite annorlunda så, men det var ingen som ville prata med mig och det kändes verkligen som att alla såg ner på mig. Då var vi 18 tjejer och en kille om jag inte minns helt fel. Jag kände att jag var dum i huvudet som inte passade in, för alla andra hade ju vänner efter en kvart ungefär. Nu tog jag studenten i år från samma klass, och jag kramar så gott som alla från den klassen när jag ser dem! Efter första halvåret var det uthärdligt, och efter första sommarlovet så kunde nästan alla umgås med alla. Så tro mig, det kommer släppa så småningom. Det gäller bara att härda ut ![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
Och glöm inte vara glad för de vänner du har!!!
