Hej, det är tungt att läsa att din bästa vän har begått självmord.  Ditt psyke har skakats om av den tragiska händelsen och det är naturligt att du är känsligare även för annat som händer i ditt liv. Det kommer bli bättre igen när du har hittat tillbaka till din stabilitet. 

Antidepressiv medicin kan hjälpa till att återställa den stabiliteten i kombination med terapi. Annan ångestdämpande medicin är vad jag har förstått ofta beroendeframkallande så den är nog bäst att undvika.

är detta en annan version av mig eller?

Agnesty:
Hejsan alla ungdomar!
Behöver hjälp/råd.

För att gå rakt på sak - I mars detta år (2021) så begick min bästa vän sedan 12-års åldern självmord. Det kom inte helt oväntat och jag var mentalt förberedd på detta. 
Kände direkt efter händelsen att jag behövde börja gå till psykolog (vilket är någonting som jag aldrig gjort innan - har varit lyckligt lottad och aldrig mått dåligt under en period i hela mitt liv) och blev nyligen diagnoserad med PTSD av diverse saker som hände under dom dagarna innan&efter hans död.

I alla fall - har enda sen dess, speciellt senaste veckorna - börjat få så jävla mycket skuldkänslor & ångest av totala smågrejer. Blivit paranoid som fan över ingenting. Har konstant en tung klump i bröstet. Och grejerna jag får ångest över är totalt o-relaterade till att min bästis död.
Exempelvis, förra veckan glömde jag bort att säga grattis till min vän som fyllde år. Hon blev lite sur dagen efter men inget mer än så. Jag hade sånna helt extrema skuldkänslor i typ 2 dagar att jag nästan funderade på att sjukanmäla mig från jobbet. Vilket är helt GALET orimligt. Och detta är bara ett exempel på 1 smågrej som jag kan ligga på nätterna och dö av ångest över.

Och nu har jag en riktigt dålig dag. Har ångest ut i fingertopparna. Av absolut smågrejer.
Känner inte igen mig själv. 

Vet inte vad som händer med mig men jag är otroligt rädd för att bli deprimerad och aldrig kunna bli glad igen. Har haft en rädsla av att bli deprimerad enda sen situationen med min kompis som dog av psykisk ohälsa. Jag är livrädd för att hamna i samma situation som honom.
Har alltid tänkt att jag inte vill ta några mediciner men jag funderar nästan på att säga min psykolog att jag vill börja med ångestdämpande?

Har ni några tips på ångestlindring?

Jag hoppas att du mår lite bättre idag än vad du kände igår. Vad jag har hört om folk som har tagit psykofarmaka, alltså ångestdämpande och andra mediciner mot depression, är att man hamnat i en negativ spiral och mått allt sämre. Det bästa du kan göra är att prata med din psykolog om precis det du känner, håll ingenting inom dig och var nära de som är viktiga för dig och som du håller kära och som du trivs att prata med. Man mår aldrig bra av att hålla saker inom sig, att prata med en kompis eller psykolog gör att man mår oerhört mycket bättre. Sedan är det viktigt att göra saker som man mår bra av. Att inte röra sig får en att må dåligt, så gå långpromenader, du håller dig aktiv så du inte blir trött och man blir gladare av det. Jag går ut nu mer själv och jag känner att jag trivs mer med mig själv, jag tränar också och jag känner att det ger en god positiv effekt för mitt mående, jag tror att det hade gjort det för dig också.
Det är inget fel att du mår dåligt, det är förståeligt att du mår dåligt efter din bästis död, personen betydde mycket för dig och det har fått dig att känna att du mår väldigt dåligt och att du får ångest, över småsaker som är viktiga för dig. Du har blivit rädd för att göra fel ´, även det minsta fel, för att du kanske känner för att du inte ställde upp för din bästis tillräckligt. Du känner nog att du var otillräcklig men vad kunde du ha gjort? Vad kunde andra i eran omgivning ha gjort som du själv inte kommit på som vuxna i din omgivning borde ha gjort? Allt är inte ditt ansvar, det är inte ditt fel det som har hänt, ingen anklagar dig för att du mår dåligt. Du är en fin person, du bryr dig om andra, ibland är man inte tillräcklig och det kan man inte göra något åt. Du visar på att du är en sympatisk och fin person, det är goda egenskaper.
Jag vet inte själv vad jag kan göra för dig, vill du prata privat med mig får du göra det, kanske jag kan få dig att må bättre. Eller så söker du dig till någon annan, det är helt okej. Jag hoppas att du hittar den hjälp som gör att du mår som bäst. Du är en fin person, glöm aldrig det!