Den är ej klar då, såklart. Vad tycker ni hittills? Förstår man skiten?

Att dö och att återuppstå

Han kippade som ett barn vars tårar slår obetydliga mot golvet när det ser sina påstått ovillkorliga älskare stånga varandra. Där låg han, mitt på taket i den äckliga, kalla och blinda världen. Överlevt verkar han ha gjort, för där ligger han ju och kan andas. Men vad vet läkare, han hade fan inte levt när han fick spottet i ansiktet eller fick sitt oskyldiga huvud i toaletten. Men tydligen var det så att han levde. Där låg han i alla fall, påstått levande, i vad han ansåg vara ett ytterligare misstag i hans miserabla liv. Inte trodde han att det skulle passera revy, men det gjorde det. Han mindes. Första dagen på gymnasiet. ”Inget får gå fel” sade han tyst för sig själv. Men de såg rakt igenom honom och bröt ner alla murar. Åh, Emanuel, hur det enda du inte ville hända, hände. Åh, Emanuel, hur många gånger du kramat dig själv för att veta hur det känns att vara i någons trygga famn. Åh, Emanuel, alla de där helgerna, alla de där helgerna du satt och karvade fina mönster på din gyllene hud. Han mindes. Han mindes sin mor tända den sista cigaretten i frustration och mindes henne spy ut sitt hat. ”Din odåga. Precis som din far är du inte mer än en belastning på mitt bräckliga hjärta. Så fort ditt smutsiga huvud kom till jorden flydde han. Du har inte skapat något mer än misär, försvinn från min åsyn!”, kunde hennes spruckna, torra läppar yttra. Åh, Emanuel, hur det var så lätt för henne att yttra och hur det var så svårt för dig att behandla. Han mindes. Han mindes alla de där redovisningarna och han mindes alla de där skratten. Skratten av nedvärdering, skratten av förlöjligande. Han mindes. Han mindes alla ord. ”Bög”, ”jävla äckel”, ”kuksugare”, och vad spelade det för roll vem han var egentligen? Orden satt som stämplade på hans panna. Hur kunde han någonsin vara något annat än en äcklig, kuksugande bög?

Där låg han i alla fall, påstått levande, den tragiska decembernatten i inget annat mer än den överstora, slitna, gråa skjortan hans far skickat honom och i sina bruna manchesterbyxor. Han var en fin pojke, den där Emanuel, han var bara ett offer för det som ser till att någon alltid har det dåligt och ingen hade bara sett det, att han var en fin pojke. Livlöst svart fanns på huvudet som formade sig hur det ville. Han var kanske en och en halv meter. Han hade ett leende ”som en Gud”, som sin mormor brukade säga. Men det var en lång tid sen han brukade det. Han ville bara väl, den där Emanuel, men på vägen hade den där genuina själen blivit ett bottenlöst dunkel. Emanuel var bara det de gjorde honom till, de fick honom vart de ville.

Emanuel reste på sig nu med den kraft alla minnen gav honom. Hörnets väggar försvann och nu hade Emanuel inga barriärer i hela världen. Han sprang genom gator och torg. Människor drev förbi som små, långa konturer av olika färger och hela staden lystes upp av det snötäcke som svept in över den. Nu såg han kyrkan när han skenat förbi Nytorget. Vad skulle folk tro nu? Impuls efter impuls efter varje steg slog honom, nu kunde inget stoppa honom. Folk skrek, folk pekade, folk gapade men han bara skenade förbi.

Nu hade de smutsiga och nakna fötterna hittat gräsmattan, pojken som inte hade något att förlora sprang upp mot kyrkan precis på det sätt som Gud placerade honom på jorden. Asfalten kändes mjuk under den så varma Emanuel, temperaturen hade stigit och nu kändes allt annat oviktigt. De syndiga, svettiga händerna låg nu på kyrkans mäktiga port och med ett kraftigt tag slet han upp portarna och sprang in. Nu stod alla de ortodoxa, renlärige männen i bävan och kollade förundrat med avsmak på den nakne dåren. ”Här har ni mig!” skrek dåren med armarna vinglande högt över huvudet och så nära Gud som möjligt. ”Här har ni mig! Med alla mina brister, med alla mina ärr, med all ofullkomlighet i världen, här har ni mig!” Hans flåsande och ekot från hans skrik var det enda som hördes. Ingen sade något och verkligheten började komma tillbaka samtidigt som andan gjorde.