Hej! Jag har på senaste tiden börjat utveckla anorexi igen efter att jag har varit frisk i några år. Jag är bara 15år så jag bor fortfarande hemma. Problemet är att jag har rasat ner i vikt och mina föräldrar har börjat märka av det. Jag tror inte dom vet att jag har utvecklat anorexi igen fast det är ju bara en tidsfråga innan de fattar. Jag vill helst undvika att bli inlagd igen och tvingad att gå upp i vikt. Jag vet hur läget är i andra delar av världen där man måste ha ett visst bmi för att bli inlagd. Jag vet dock inte vad man måste uppfylla här i Sverige för att bli inlagd. Ifall någon vet så skulle jag vara evigt tacksam! Att bli inlagd igen would be a nightmare.
Trode förut att det var bmi 14 i sverige som var grännsen för att bli tvångsinlaggd. Dock så kan de ta in en ändå beroende på ens situation så den där bmi grännsen spelar igentligen inte så stor roll.
Finafinafina du. Jag är tretton snart fjorton år och går just nu på dagvård på stockholms centrum för ätstörningar p.g.a. min anorexi. Jag står inte ut med tanken på att låta mig ignorera dina ord för det är ju värt ett försök att hjälpa.
Det enda jag vill säga är VARFÖR? Du har, varesig du tror det eller inte, ett val. Antingen fortsätter du ner i den mörka grottan som kommer leda till ännu mer frånvaro bland vänner, skolan, familj, resor, nöjen ja hela livet! Du skulle kunna fortsätta och vara sjuk tills du är fyrtio, men är inte det en väldigt svindlande tanke? Att ägna sitt (faktiskt ganska korta) liv åt att svälta. Du vet väl att alla inte blir inlagda? Du vet väl att 10% DÖR av denna sjukdom? Hälften av dem för att de inte orkar med att leva och andra för att deras hjärta slutar slå. Och det kan hända var som helst, inte sant? Alla historier slutar inte med att man hamnade på sjukhuset och de räddade ens liv. Vissa slutar på natten. Under täcket. För att kroppen inte orkar mer. Anorexin vill döda sitt offer, oss. Förstår du det?
Det är jätteviktigt att sära på sig själv och ätstörningsmostret. Jag kallar den för Åke haha. För oavsett hur logiskt allt låter i ditt sjuka huvud så är det ENDAST ätstörningens lögner. Den manipulerar dig att tänka att allt som den säger låter logiskt, men du hade väl inte tänkt så som 8-åring? SNÄLLA! Kämpa nu! Det kommer aldrig bli lättare att göra någonting, svält leder ingenstans! Berätta för dina föräldrar vad som händer, för med deras välvilja kan DU och inte ätstörningen vinna! Om du varit inlagd har du stått ut med tillräckligt mycket prövningar och du vill INTE hamna där igen.
För tre veckor sedan hade jag ALDRIG kunnat tänka mig hur jag skulle äta tre dagar där på. Mitt mål var att hamna på heldygnsavdelningen på SCÄ för att jag trodde att det skulle bli mycket enklare att bli frisk när jag sedan kom ut igen. Mina dagar bestod av bråk och ångestattacker och endast knäckebröd och müsli med mjölk som mat. Men en dag när jag kom till SCÄ. Torsdagen den 5 april. Då bestämde jag mig. Då förstod jag att tankarna om inläggning var någon annans lögner. Någon som skulle komma att döda mig. Så jag och mamma gick till en favoritthaimatsrestaurang efter mötet och jag stoppade i mig gryta med RIS som jag då inte ätit på en evighet. Och sedan den dagen har jag ätit 6 ggr/per dag. Måndagen efter den 5 april började jag på familjedagvården där jag går nu, och HERREJE vad glad jag är för att jag slapp bli inlagd. Även om Åke ibland kommer ikapp mig och säger att kan borde svälta för att lyckas bli inlagd på FVA så kan jag nu sära på AGNES och Åketråke.
Du kan väl testa iallafall? Att försöka komma tillbaka på rätt väg? Du kan ju alltid vända om du inte gillar det. Du om någon vet hur man svälter sig.
Men kom ihåg; Day one, not one day. Har en blogg, tror den kan vara inspirerande för dig. Iallafall mina senaste inlägg. https://nouw.com/jagheteragnes
Kramar Agnes!
