Jag kan inte säga hur det är för andra, men för mig så tror jag att det beror på att man hela tiden blivit tillsagd att göra något annat än just det man gjorde. Mycket av den aggression min mamma utstrålade, gjorde att jag ständigt försökte ändra mig själv för att undvika att bli "straffad". Då blev det oftast så att man höll tyst för att hon inte skulle kunna säga emot något man sa, man låste in sig på rummet för att hon inte skulle kunna se vad man gjorde, och saker som skulle få en att glömma hur dåligt man mådde.
I grova drag försökte man försvinna så mycket det gick för allt man gjorde var ju tydligen fel. Kan dock inte säga att detta beteende hjälpt mig så mycket, snarare tvärtom då jag nu har ett helvete till liv som jag ständigt försöker ordna på egen hand.
Sen får man tänka på man inte har så mycket val som ung och fortfarande utvecklades. Jag menar, vem slänger sig ut på öppet hav en andra gång om man sedan tidigare vet att det finns hajar där? På samma sätt gav jag mig inte ut i konflikter med mamma för hon vann ju alltid, trots om det var rätt eller fel.
Är man omgiven av människor som är instabila kanske man känner att man måste vara alla till lags annars blir allt värre än vad det redan är och till slut är man van vid att vara sådan (och det blir främmande att ta emot vilken kritik som helst på vilket sätt som helst så man vill undvika det eller så blir det extra jobbigt att ta emot negativ kritik eftersom att man ansträngt sig så mycket till att det inte ska finnas något negativt att säga om en - därför framstår man somm blyg; man undviker att "skämma ut" sig själv så mycket det bara går.)
Det inom parentes har jag ej tänkt igenom
