Jag har nu gått hos kuratorn på skolan 1 gång och vet inte vad jag tycker för vet inte hur en kurator ska vara.
Det var hon som pratade mest om att det är vanligt att må dåligt och att det är ”bra” asså inte att oj vad bra men tror ni förstår.
Det kändes som om hon nekade vad jag kände och så. Kan ju också vara jag som inbillar mig men men. Dessutom påpekade hon att det är bra att man snackar med sina föräldrar och så. (och att hon ville träffa dom eftersom jag är under 18) men då ljög jag att jag berättat för dom fast det har jag ju inte. Vill prata med någon utan att mina föräldrar ska få reda på det. Vad ska jag göra? Vill ju inte säga ”jag vill sluta gå hos dig”. Nån vänlig själ som vill hjälpa mig?:(
Min kurator var typ lite lik de du skrev de 2ggr jag va där, fast hon ville inte träffa mina föräldrar, tror hon bonde att de vore bra att jag snackade med min mamma om det men inget annat, hon babblade på om massa annat å jag satt mest tyst p hon stirra på mig om hon fråga nåt,
hon gjorde bara en orosanmälan å sa att jag kan boka ny tid om jag kände för de (såklart gick jag ej tillbaka) men hon som fick de att låta som mitt ”fel” å att jag ”bara måste börja fingra med kompisar” osv så sorry vet inte hur du ska göra ＼(^-^)／
(fast ungdomsmottagningen tror jag inte är lika mycke så att de vill träffa elr prata med föräldrar)
Känns så invecklat eller vad det nu heter att gå till umo, känns inte dom jag liksom palla det men jag måste ju ta tag i det:/ Vill bara prata med någon som inte dömer mig och förstår mig!
anonym2121:
Jag har nu gått hos kuratorn på skolan 1 gång och vet inte vad jag tycker för vet inte hur en kurator ska vara.
Det var hon som pratade mest om att det är vanligt att må dåligt och att det är ”bra” asså inte att oj vad bra men tror ni förstår.
Det kändes som om hon nekade vad jag kände och så. Kan ju också vara jag som inbillar mig men men. Dessutom påpekade hon att det är bra att man snackar med sina föräldrar och så. (och att hon ville träffa dom eftersom jag är under 18) men då ljög jag att jag berättat för dom fast det har jag ju inte. Vill prata med någon utan att mina föräldrar ska få reda på det. Vad ska jag göra? Vill ju inte säga ”jag vill sluta gå hos dig”. Nån vänlig själ som vill hjälpa mig?:(
Du måste inte gå till kuratorn och du bör alternativt säga att du inte vill att dina föräldrar ska veta och att du vill prata ensam med kuratorn. Jag tror att som i din andra tråd som jag också skrev i så är det nog svårt att dölja dina ärr för dina föräldrar när det blir sommar och du kommer att ''gå i bikini varje dag'', de kommer att se dina ärr. Frågan är väl mer hur man ska lösa detta på det minst smärtsamma sättet. Dina föräldrar vill ju hjälpa dig och vara ett stöd för dig, du kan öppna upp dig för dem och säga att du inte mår så bra. En annan dag kan du säga att du har skärt dig på armarna trots att du inte vill och att du vill ha hjälp, kanske att du får tid hos prima barn eller BUP.
Du måste inte gå till kuratorn och du bör alternativt säga att du inte vill att dina föräldrar ska veta och att du vill prata ensam med kuratorn. Jag tror att som i din andra tråd som jag också skrev i så är det nog svårt att dölja dina ärr för dina föräldrar när det blir sommar och du kommer att ''gå i bikini varje dag'', de kommer att se dina ärr. Frågan är väl mer hur man ska lösa detta på det minst smärtsamma sättet. Dina föräldrar vill ju hjälpa dig och vara ett stöd för dig, du kan öppna upp dig för dem och säga att du inte mår så bra. En annan dag kan du säga att du har skärt dig på armarna trots att du inte vill och att du vill ha hjälp, kanske att du får tid hos prima barn eller BUP.
Vill liksom berätta för mamma och pappa men det är liksom svårt när jag redan berättat för dom att jag har "ångest" å mamma bara nekade "det är bara för att du hört från andra om aTT dom mår dåligt" och pappa "det är gulligt att du bryr dig om oss" (har ångest fö att dom betalar så mycket å att jag bara är dum tbx eller det var det enda jag berätta till dom, har som lite dålig självkänsla å så också. Töntig, javet)
anonym2121:
Vill liksom berätta för mamma och pappa men det är liksom svårt när jag redan berättat för dom att jag har "ångest" å mamma bara nekade "det är bara för att du hört från andra om aTT dom mår dåligt" och pappa "det är gulligt att du bryr dig om oss" (har ångest fö att dom betalar så mycket å att jag bara är dum tbx eller det var det enda jag berätta till dom, har som lite dålig självkänsla å så också. Töntig, javet)
Det låter som att du är i en svår situation då dina föräldrar inte tar ditt mående på allvar. Du bör kunna söka dig till BUP eller Prima Barn själv och få en tid bokad, du kan nog berätta hur din situation ser ut så bör du få hjälp.
