Känner mig så jävla fucking kuk utbytbar. I slutändan finns bara döden. Den väntar, frälsningen. Självömkan är vår generations största synd. Har ingen lust med nåt, jag vilja bara att allt ska dö så jag kan befrias från hela jävla mänskligheten. Du är inte speciell, om det inte är du så tar någon annan din plats. Inget är heligt inget är speciellt. Allt är bara ett enda jävla desperat andetag efter luft. Och jag hoppas fan att ni får kippa efter andan på samma sätt som jag gör. Så jävla ömkligt.
Du får göra dig själv speciell, om inte annat så är du speciell för dig själv, alltid
Jag vill vara speciell för nån och känna att det gjorde skillnad om jag levde eller inte. Ibland får jag lust att gå på ett stan med ett basebollträ bara för att det skulle göra att det gjorde skillnad om jag levde eller inte. Och för att jag känner mig alienerad från så många runt omkring mig. Dom flesta mänskliga kontakter jag har känns allt för ofta så opersonliga...
Hoppas verkligen ingen delar samma känslor men skulle vara skönt att veta att man inte är ensam om det iaf...
läs kafkas dagböcker och dostojevskijs anteckningar från källarhålet
[livsvisdom]De flesta moderna människor upplever vid någon punkt i sina liv att livet är orättvist, tomt och meningslöst. Vissa är känsligare för det än andra och gör i sin desperation allt för att fly ifrån det, andra tycks med enkelhet kunna skaka av sig det och skratta livet rakt i ansiktet. När man tänker efter är det faktiskt väldigt orättvist, men vad ska man göra åt det? Det är inbyggt i själva livet liksom...[/livsvisdom]
Kram och så
livet är en för jävlig tillvaro finns inte så mycket att göra.
kafka och fjodor muntrar ju alltid upp 😉 för tillfället är det dock herr hesse som gäller och sen siktar jag på hunter s. tack för pepp!
