Det finns ett stort problem; jag orkar ingenting. Allt verkar distant och meningslöst. Det är jobbigt att gå och lägga sig. Det är jobbigt att stiga upp. Det är jobbigt att sitta framför datorn. Det är jobbigt att inte sitta framför datorn. Det är jobbigt att gå i skolan. Det är jobbigt att åka buss. Det är jobbigt att träffa människor. Det är jobbigt att se lyckliga människor.
Det enda jag kan göra är saker som är kul. Kul är ett annat ord för lyxig stimulering av nervsystemet. Med andra ord är det enda jag kan göra: äta, duscha, onanera, lyssna på musik, dricka sprit osv. Jag gör alla andra grejer, fastän de är tråkiga. Av det får jag en slags känsla av syrebrist... jag är så trött att jag inte ens orkar prata ibland. Att jag i många fall inte vill prata heller är ett annat finger i spelet.

Jag har sett världen och känner mig som 90 bast.

Jag har rest med min familj till många av världens hörn. Jag har testat alla spel. Jag har smakat alla såser, alla grytor. Jag har hört all tids musik. Jag har sett alla ansiktsuttryck. Jag har sett all porr, alla filmgenrer.

En viss överdrift, men det är ungefär detta som är sanningen.
Är bra inlärningsförmåga ett sätt att tröttna på världen? "Nu kan jag detta. Vad ska vi göra sen?"

När jag för ett par år sedan insåg att världen är mer som en vätska än ett rutnät började jag se skönheten i varje tidsmoment. Nu har jag sett all skönhet, alla kameravinklar, alla melodier - falska som rena.

Jag är inte en av de där töntarna, men jag är definitivt utstött. Jag umgås nästan aldrig med någon på fritiden. För varje dag som går tröttnar jag bara. I skolan ser jag hur folk pratar och skrattar, ibland även mig själv. Mina kompisar är kappvändare, men ganska trevliga... ganska roliga, lagom konstnärliga... inte galna, som jag. Ibland gör jag saker med mina kompisar... efteråt tänker jag tillbaka: "jaha".
Jag är desorganiserad till det yttersta. All min egenkomponerade musik gestaltar tankspriddhet (även om den är bra), alla mina texter är osammanhängande. Jag kan inte föra en presentation, jag kan inte samtala utan ansträngning.
Med sprit förändras dock detta... med hjälp av alkoholen blir jag den jag egentligen är. Den jag var som ung, rent sociointellektuellt. Behöver jag ångestdämpande?
Alkohol borde skrivas ut mot ångest. De skriver ju ut bensodiazepiner med i princip samma verkningsmekanismer. Läkemedelsindustrin failar hårt...

I morse fick jag ångest, precis som vanligt. Kroppen blir väldigt varm och avdomnad. Munnen deformeras till ett anus som bara vill spy ut all ondska för att få slappna av.

Koffein är ett jävla mög som man borde sluta med. Utan kaffet blir jag deprimerad. Med kaffets hjälp blir jag milt manisk och rastlös. Overklighetskänslor.

Jag går på stan.
Förbi mig passerar kanske hundratals människor. De har alla sina liv. De planerar. Deras almanacka är knökad med aktiviteter. De är väl lyckliga, när de går där och ler. Mobiltelefonen i vänster hand. Partnern i högerhanden...

För två år sedan blev jag svartsjuk. Enda gången i mitt liv. Jag anade en ljus framtid. Plötsligt försvinner skatten framför mina ögon, vilket får mig att gråta i hundra nätter. Jag svär, spyr kreativa musikverk och sen dess har det bara mörknat... visst går det upp och ner, men överlag är det påväg åt helvete.

Nu är jag i det läget då jag hellre skiter i saker för att det är skönt, än att ta tag i saker för att det är bäst för mig. Jag ger upp.