Pratar ibland med en person som nästan konstant i var mening brukar uttrycket "vad heter det" väldigt fort. Jag tror att han gör det av ren vana utan att tänka på det, men anledning är nog att tjäna lite extra tid på att tänka på vad han ska säga medans han pratar och alltså inte har tänkt igenom det innan han börjar, eller så blir han distraherad och glömmer av sig eller inte hittar orden.
Inte jättejobbigt, roligt att lägga märke till det hos vissa ibland bara, för många använder sig av sådana uttryckt mitt i en mening. Men varför egentligen?
Vanliga är ju exempelvis: Liksom, Typ, Vad heter det, Så att säga, Så att, Erhm...
Vi trodde att vi gick vilse så att säga tills vi gick på en stuga mitt ute i skogen där det så att säga lös inne ifrån.
Jadå! Men vad heter det... brukar du handla popcorn innan vad heter det... innan filmen börjar?
Ska vi gå till Ekbacksgatan? Vi kanske typ kan träffa Lina om hon är där? Och typ hitta på något?
Jag var liksom utomhus igår när jag såg Pelle cykla till affären för att liksom handla godis.
Men erhm..., vi kanske inte bör gå längre, jag börjar öhhm... få rätt ont i benen.
Aa vi kanske kan gå ner till bryggan och kanske aa kolla om vi aa kan ser några krabbor.
Eller är du en sådan typ som drar på bokstaven "e"? Vad heter det, aa typ liksom såhär så att säga då va:
Brukade dueee arbeta som tandläkare ocheee snickare näreee du var yngre?
Använder du sådana uttryck? och i sådant fall vilket uttryck? och av vilken anledning?
Tappar du orden?
Distraherad?
Nervös?
Konstig vana?
Osäker på om det du berättar låter bra?
Få med lyssnaren?
Tjäna tid?
Flyter det på och låter det bra helt enkelt?
Inte tänkt igenom vad du ska säga innan?
Bara fyller meningen med mer prat för att verka mer social?
Eller någonting annat?
Bara intressant att få veta lite.
Det är väldigt upp och ner för mig. Ibland när min ångest är som värst så låter jag väldigt osäker och försöker oftast då hålla igång snacket. Då mina nerver inte klarar av tystnaden pga tankarna som kommer och ångesten som ökar samt osäkerheten om mig själv. Jättedålig vana jag har men går att fixa om jag jobbar med det, som jag också gör.
Andra stunder kan man knappt tro att jag mår som jag mår i vardagen, dvs att det finns vissa stunder då jag kan känna mig väldigt avslappnad och klarar av att konversera utan att så många dumma grejer händer för mig.
Jag kan inte tala för andra men det är nog stor del varför jag pratar på det viset, psyket som viker sig!
Edit: Mumlande och ogenomtänkta saker är min dåliga sida. Väldigt tvingat och stökigt
Säger "asså" extremt ofta när jag pratar med andra men även när jag skriver. Sen tappar jag bort ett ord och ibland tar det en halv minut innan jag kommer på vilket ord jag letade efter.
Lade mig till med defekten att använda "typ" och "liksom" när jag och mina vänner i tonåren började använda uttrycken "ironiskt" för att "håna" dåtidens fjortisar, men det fastnade givetvis.
Lite "öhm"-blir det med för att bida tid och så eftersom jag är van att skriva mycket och välja mina ord väl, en åkomma som drabbar författare och liknande oftast
Jo visst finns det många där ute som snackar konstigt! När jag säger ''vad heter det (nu igen)'' så är det faktiskt så att det är ett nyckelord i en mening som jag inte finner riktigt. Folk som säger ''typ'', ''lixom'', ''erhmm'', ''dueee'' osv brukar nog ofta inte veta vad de ska säga alternatit så finns det de som använder ''lixom'' eller ''typ'' som något slags utfyllnadsord där de säger det i slutet av en mening så att den blir längre eftersom att man tydligen inte har så mycket att säga.
Som Inte Jung säger är ''öhm'' till för att ''bida tid'', när man säger en mening och kommer av sig i mitten eller letar ord så säger man ''öhm'' under ''pausen'', egentligen är det en väldigt dum vana för lyssnaren kommer av sig lika mycket som talaren. (lärt mig från retoriken jag läst på universitetet).
Jättebra tråd, Crysilis.
Jag nyttjar "typ", "liksom" m.fl. när jag inte vill vara för rakt fram/såra folk.
Men också som ovana
