Det här är ingen "buhu tyck synd om mig"- tråd. Men jag känner mig väldigt ensam. Inga vänner och gör aldrig något roligt om dagarna eftersom jag inte orkar. Känner att jag gräver min egen grav eftersom jag bara står och stampar och inte känner att jag utvecklas som person. Att jag inte känner att jag utvecklas kan man se ur två olika perspektiv.
Perspektiv ett:
Jag känner mig inte uppskattad och har gjort det väldigt länge. jag kan inte tänka socialt, är ofta disträ och håller allt inom mig. Detta medför att jag blir tyst utav mig och ingen finner mig intressant att umgås med. Jag har mina goda stunder, men det är sällan numera. Kvinnor i min närhet är ett särskilt stort bekymmer. Jag kan inte låta bli att lyssna på dem ibland och då känner jag mig bara bitter. Ur detta perspektiv vill jag känna mig "involverad", vill vara med om vad som händer runtomkring mig. Jag vill vara delaktig och göra beslut som utvecklar mig som person. Vill få saker att uppta mitt tänkande som t.ex någon hobby. Jag har dock inget särskilt som drar i mig. Väntar bara på att något ska "sätta igång mig" för att jag ska börja orka ta kontakt med andra, få intresse för saker i allmänhet, samt orka planera.
Perspektiv två:
Detta perspektiv försöker jag stänga av mitt intresse för det motsatta könet eftersom jag inte finner det som en tillräcklig kraft för att möjliggöra utveckling. Försöker "stänga av" men det är svårt. Funderar här i mina värsta stunder på att det vore skönt att kastrera sig själv för att kunna gå vidare och utvecklas. Tycker det skulle vara skönt att slippa tänka på sex.
Jag är mest inne på att leva enligt perspektiv två numera. Men jag vet inte riktigt om det skulle funka, begränsar man sexlusten så kanske man även begränsar lust för annat. Eller så skulle man börja tänka klarare, eftersom tankar på tjejer "blockerar" andra tankar. Det jag inte vet är hur det skulle gå till rent medicinskt att uppnå något liknande om man inte vill gå hela vägen så att säga.
Några reflektioner eller erfarenhet av liknande situationer?
Min följdfråga kommer låta lite klyschig nu, så ha tålamod: Hur gammal är du? För jag menar, speciellt före/under/efter puberteten kan det ju vara svårt att koncentrera sig på något annat än den plötsliga lusten att utvecklas sexuellt.
Det är dock fullständigt möjligt att utvecklas mentalt utan att behöva kastrera sig. Titta bara på alla munkar ute i världen!
timeisrunningout:
Min följdfråga kommer låta lite klyschig nu, så ha tålamod: Hur gammal är du? För jag menar, speciellt före/under/efter puberteten kan det ju vara svårt att koncentrera sig på något annat än den plötsliga lusten att utvecklas sexuellt.
Jag är 22, så puberteten var ett tag sen. Men känner mig mer sexuell nu faktiskt.
timeisrunningout:
Det är dock fullständigt möjligt att utvecklas mentalt utan att behöva kastrera sig. Titta bara på alla munkar ute i världen!
Men de lever väl i stort sett isolerade? Visst det gör jag också mer eller mindre. Men dem är väl i stort sätt självförsörjande i sin isolation, vilket inte är fallet med mig. Så därför måste jag utsätta mig för det ena och det andra. Plus att jag inte vill bli munk, eftersom det livet inte intresserar mig. Men att de utvecklas mentalt gör de säkert, om
Salongsberusad:
Plus att jag inte vill bli munk, eftersom det livet inte intresserar mig
Nejnej, menade ju inte så. Syftade mer på buddhistmunkarna som mediterar bort de sexuella tankarna. Meditation och yoga kanske vore något?
Jag vill ge bättre råd och tips men jag förstår mig inte riktigt på problemet - du vill vara vid sidan av, men ändå i, du väntar på att bli indragen, men drar inte in dig själv? "Lider" av en liknande grej, men där är isolationen mer självvald eller orsakad av depressioner och att jag har svårt med för mycket folk och intryck vissa dagar. Vad tror du det är som hindrar dig från att ta kontakt med folk även fast självförtroendet är dåligt?
Skulle du kanske få ut något av att jobba på självförtroendet så du kunde komma ut mer i den sociala svängen?
timeisrunningout:
Nejnej, menade ju inte så. Syftade mer på buddhistmunkarna som mediterar bort de sexuella tankarna. Meditation och yoga kanske vore något?
Jaha, okej. Meditation, hmm, kan det hjälpa en ifrån onödiga tankar så ja kanske.
timeisrunningout:
Jag vill ge bättre råd och tips men jag förstår mig inte riktigt på problemet - du vill vara vid sidan av, men ändå i, du väntar på att bli indragen, men drar inte in dig själv?
Nej, alltså var jag är spelar ingen roll. Men jag vill utvecklas och inte stå still.
timeisrunningout:
"Lider" av en liknande grej, men där är isolationen mer självvald eller orsakad av depressioner och att jag har svårt med för mycket folk och intryck vissa dagar. Vad tror du det är som hindrar dig från att ta kontakt med folk även fast självförtroendet är dåligt?
Min isolation är också självvald på sätt och vis, det har varit ett nödvändigt ont. Men det är för att min själ är isolerad inuti min kropp. Det är inget som hindrar mig från att ta kontakt med andra, det är bara det att jag inte känner för det. Men jag vill känna, dock vill jag inte bli utnyttjad, vilket jag ofta blir när jag tar kontakt.
timeisrunningout:
Skulle du kanske få ut något av att jobba på självförtroendet så du kunde komma ut mer i den sociala svängen?
Jo det skulle vara roligt. Men jag vaknar liksom inte till liv även om jag går ut. det tar längre tid än så och därför blir jag tråkig, andra uttråkade och jag uttråkad. i den ordningen ungefär.
