Jag vill så gärna tillbacka till mars-maj 2017 asså de här året men ändå inte, de va skit tider för mig, jag fick alltid problem, jag börja röka o allt. Så fort jag hör en låt får våras blir jag helt borta. Det känns som att jag har ångest nu men vågar inte berätta för någon, och mina hatade föräldrar, det är inte de att dom är dåliga eller har gett dålig uppfostran men jag vill bara bort från dom, och nej de är inte bara för att jag är i tonåren jag vill bort från dom, jag känner att dom kommer förstöra hela min ungdom, har två äldre systrar och dom har alldrig fått gå på fester eller va ute sent, dom är alldes för stränga. Vill bara spy på dom, min pappa skriker hela tiden har nog hatat honom jätte länge en anledning är för att han inte låter oss ha pojkvän, min syster som är 18 har en kille och dom har vart tillsammans ända sen dom va 13 och min pappa vet inget om de. Jag kan Inte prata med min mamma när jag är ledsen för de känns bara konstigt. Jag vill så gärna att dom ska skilja sig, och i sjuan tänker jag dra ifrån denna familj alltså flytta till en annan familj eller så. Jag brukar gråta på kvällarna, ingen vet om hur jag har de med mina föräldrar eller hur jag känner. Jag går och bär ett fakesmile och är glad och världsen hyperaktivaste unge i skolan som vanligt fast jag mår som jag mår, vill bara bort från hela min familj och släkt, vill alldrig mer se dom, jag är dryg mot mina föräldrar för att jag hatar dom och hatar att prata med dom. Vill bara spy av att ens titta på dom...
Och min pappa bara skriker hela tiden, han tvingar oss att städa och ta hand om våran lillasyster medan han bara sitter i soffan hela tiden och inte gör ett skit, jag har grov adhd jag menar inte att jag slås och håller på o dampar hela tiden men jag kan inte va stilla, blir jag arg får jag utbrott, blir jag glad blir jag hundra gånger så gladare, men alla har olika typer av adhd och de är inget jag kan ändra på för hur jag är, jag är inte lika dukigt i skolan som mina systrar pågrund av min diagnos men mina föräldrar vill inte stötta mig i de utan de ända dom säger och de ända min mormor och morfar och farmor och farfar är ”kasta ut alla hennes saker genom fönstret, hon förtjänar inget genom de här beteendet. Hon kan inte Göra nått ordentligt som dom andra, hon kan inte sköta skolan osv” fan va alla är jobbiga, önskar att jag inte ens föddes i den här släkten hatar dom önskar att mina föräldrar bara dog i en bil olycka eller nått. Fan, och snälla säg inte att de är tonåren för de är det verkligen inte.
Vi alla födds upp olika...håll ut så blir du vuxen en dag och antingen flyttar så långt från släkten som möjligt..eller så lär du dig med tiden att gilla dem....hoppas allt blir bättre
Om du inte vill bo kvar med din familj kan du ju alltid kontakta socialen då ska du få komma in i en fosterfamilj när du är vuxen är det bara lämna dem ha ingen kontakt med dem och sånt
Skåneärbäst:
Om du inte vill bo kvar med din familj kan du ju alltid kontakta socialen då ska du få komma in i en fosterfamilj när du är vuxen är det bara lämna dem ha ingen kontakt med dem och sånt
Jo men jag har ju ingen bra anledning till varför jag inte vill bo med min familj
Emmalindqvist88:
Jo men jag har ju ingen bra anledning till varför jag inte vill bo med min familj
säg saker som dem säger till dig t.ex du får ingen mat i kväll för att du fick E på provet men medans din syster fick A ska du säga Jag fick ingen mat för att jag fick E medans min syster fick A på provet t.ex
Emmalindqvist88:
Och min pappa bara skriker hela tiden, han tvingar oss att städa och ta hand om våran lillasyster medan han bara sitter i soffan hela tiden och inte gör ett skit, jag har grov adhd jag menar inte att jag slås och håller på o dampar hela tiden men jag kan inte va stilla, blir jag arg får jag utbrott, blir jag glad blir jag hundra gånger så gladare, men alla har olika typer av adhd och de är inget jag kan ändra på för hur jag är, jag är inte lika dukigt i skolan som mina systrar pågrund av min diagnos men mina föräldrar vill inte stötta mig i de utan de ända dom säger och de ända min mormor och morfar och farmor och farfar är ”kasta ut alla hennes saker genom fönstret, hon förtjänar inget genom de här beteendet. Hon kan inte Göra nått ordentligt som dom andra, hon kan inte sköta skolan osv” fan va alla är jobbiga, önskar att jag inte ens föddes i den här släkten hatar dom önskar att mina föräldrar bara dog i en bil olycka eller nått. Fan, och snälla säg inte att de är tonåren för de är det verkligen inte.
Jag lovar att det inte alls är något fel på dig, har varit med om precis samma sak i min familj där föräldrarna stressat på och bråkat över den minsta lilla grej. Min pappa har även missbrukat alkohol och mamma är typ medberoende.. Tror du själv på att din diagnos stämmer?
Anledningen till att jag frågar är att man kan få ADHD liknande symptom när man gått igenom svåra saker i livet och lever i en stressande omgivning.. Jag har själv fått en diagnos som sen visat sig vara felaktig och efteråt så tror man att det berodde på att jag hade det så jobbigt hemma och tillföljd även i skolan..
Och nej din tonårstid ska inte få vara såhär eländig för då kommer du säkert bara känna frustration då du blir äldre, Jag tycker att du ska ta upp det här nu i tid om hur du har det hemma så att du kan få rätt hjälp..
Problemet är att jag inte vågar säga till nån, känner att min anledning inte är tillräckligt bra för att få flytta hemifrån och att de bara kommer skapa mer problem än vad de redan är. Och adhd diagnos fick jag som liten
Emmalindqvist88:
Problemet är att jag inte vågar säga till nån, känner att min anledning inte är tillräckligt bra för att få flytta hemifrån och att de bara kommer skapa mer problem än vad de redan är.
Så känner jag också och fast än att jag har pratat med folk (vuxna lärare, vänner) så har det ändå inte blivit bättre. Har aldrig gått till en psykolog precis, men jag vill inte slösa deras tid. Det finns ändå ingen som kan hjälpa mig så varför skulle jag be om hjälp liksom? Dessutom så är det ett familjeproblem vilket gör det hela så mycket svårare för att man vill älska dem men ändå så känner man att någonting är fel och att man inte borde det utan man borde dra där ifrån istället... Ändå så kan man inte, föräldrarna är skyldiga att ta hand om en tills man är 18, jag har inga pengar och blir på så vis beroende av mina föräldrar. :/ Det känns omöjligt, iallafall om man ska fortsätta sin utbildning och inte bli kriminell. . . Försöker bara hålla ut just nu...
Och det är inget fel på dig vännen. Även om du har anledningar att tro det så måste du förstå att det är inget fel på dig och du kan må bättre. Det kanske inte händer just nu men missta inte en tidsperiod för en livstid.
