Jag vill börja med att skriva att det här kommer vara i två "delar", dvs. en del som handlar om mitt sociala liv och en om mitt familjeliv, mer specifikt min relation till min pappa.

Jag börjar med den som handlar om mitt familjeliv:

Ända sen jag var liten så har min pappa varit elak mot mig, tyckt att det jag gör är helt fel oavsett vad jag gjorde, och detta började nog när jag var 4-5 år gammal och det har pågått sen dess och jag är nu 16 och det har bara blivit värre och värre och jag vet inte hur jag ska ta mig ur denna hopplösa situation.

Han har skällt ut mig framför min mamma och syster och min mamma har sagt till honom otaligt många gånger och han har sagt att han ska "bättra sig" och det har ju fungerat i 2-3 dagar men sedan har någonting slagit om i hans huvud och han har bestämt sig för att vara elak igen och det kunde hålla på så i flera månader innan mamma sa till honom igen och det har hållit på så sedan jag gick i andra klass tror jag.

En grej som hände idag var att jag satt och kollade på en sida, twostroke.se, efter reservdelar till min moped som behövs fräschas upp lite gran, nytt styre, handtag och bromsok där fram. Och helt plötsligt frågar pappa mig vad jag gör (vi satt i soffan), och jag svarar med "inget". Han blir helt förbannad på mig och gapar och skriker på mig och försöker få fram att det är "fel svar" men jag tror inte han förstår att jag inte ville dela med mig om vad jag höll på med just då, och därför blev han så arg och jag blev inte ledsen just då men det händer ofta att jag blir väldigt ledsen och jag tror att han är medveten om att han gör mig så ledsen för han blir ofta arg på mig för småsaker. 

Det råkar ju vara så att han har en ryggskada sen '08 som har gjort honom till förtidspensionär (han är 57 år gammal) och han plågas dagligen av oerhörda ryggsmärtor och migrän, eller intensiv huvudverk och ibland till och med illamående, och jag tycker att det är lite synd om honom för han hade en dålig uppväxt han med. Hans pappa var ofta elak mot honom men jag förstår inte varför han inte har lärt sig att han inte ska bete sig såhär mot mig eftersom han själv vet hur dåligt man mår av att bli behandlad så.

Han kanske är arg för hur hans pappa betedde sig mot honom och vet inte hur kan ska hantera ilskan och tar ut den på mig istället, det är en teori jag har kommit på under senare tid men jag vet ju inte riktigt, men ändå. Jag tycker inte att det är en giltig ursäkt för att behandla mig illa, egentligen finns det ingen bra anledning alls till det, jag försöker ju att vara snäll mot allt och alla och i de flesta fall så brukar jag inte bli bemött illa som jag blir av min pappa men vad jag än gör mot min pappa så blir han ändå arg och jag orkar inte med att må såhär dåligt hela tiden, jag funderade på att rymma hemifrån idag, faktiskt, för det han gjorde mot mig förut som jag skrev om längre upp. Jag kanske överreagerade men jag har känt så många gånger under årens lopp och nu finns ju möjligheten då jag har ett fordon att ta mig hemifrån med, men jag tror att min mamma och syster skulle bli väldigt förtvivlade om jag gjorde det och jag vill inte såra dem.

Så jag undrar vad det är jag gör fel, angående situationen med min pappa.

Vidare till delen med mitt sociala liv:

Det här med kompisar är en underbar sak, och jag hade kompisar när jag gick i lågstadiet men sedan i mellanstadiet och högstadiet så har det varit till och från med kompisar, jag har förlorat vänner för en massa orsaker. Ett exempel är ju att de har lämnat mig för andra "vänner" och det hände mig med min första riktiga vän, han var min bästa vän. Axel heter han och han och jag var vänner ända sen dagis tror jag, eller om det var förskolan, fram tills 4:e eller 5:e klass då hans pappa hade fått jobb några mil bort från där han bodde och då flyttade ju hela hans familj och då försvann han ur mitt liv, i alla fall för ett tag. Jag var lite nedstämd i början men jag var inte förkrossad eller så, men sen så tog vi kontakt igen efter en månad eller så och vi umgicks ju fast det var lite långt att åka. Men jag började sakta men säkert att förlora honom till en annan kille, Douglas heter han, och det hade ju egentligen pågått sedan 4:e klass och det hände ofta att Axel och Douglas umgicks utan mig och jag har ju umgåtts med Douglas och det har alltid varit på hans villkor, alltså att vi skulle bara umgås när han kände för det, annars så var han "upptagen med annat", och om man nån gång påstod att han bara umgicks på hans villkor så betedde han sig som om man var jättelöjlig, som om man var en idiot på något sätt och han sa att jag betedde mig dumt och att jag var en jättedålig kompis och att han hatade mig och att jag var den värsta personen som fanns osv osv..

Och till slut så förlorade jag Axel till Douglas och nuförtiden så har jag och Axel ingen kontakt, inte jag och Douglas heller. 

Sen så träffade jag nya människor i högstadiet, fast jag var ju mobbad också sen 5:an av 2 personer som är 2 år äldre än mig, fast jag lyckades stå ut. De var mest verbala när de mobbade mig fast det var en gång i 5:an eller i 6:an när jag gick förbi en av dem och han knuffade in mig i en väg och det gjorde lite ont, inte så farligt men han var ju definitivt inte trevlig mot mig om man säger så och nu har jag inte sett skymten av honom eller den andra. 

Jag har även påbörjat många "vänskaper" i högstadiet där människor har verkat intresserade i att umgås med mig och det gick ju bra ett tag även fast jag alltid märker av det för sent och brukar oftast bli djupt sårad. Så det kunde gå ett par månader och man försökte hålla kontakten med den här personen men efter knappt en 2-3 veckor så tappade den personen intresset och började ignorera en och det gjorde mig väldigt ledsen och vissa gånger så har det hänt att den personen har ignorerat mig för att umgås med andra och då blir jag ännu mer ledsen och förkrossad och det här har säkert inträffat med ett dussintals människor under högstadiet men nu slipper jag ju dem då jag ska börja gymnasiet.

Men det känns som om jag gör någonting fel på något sätt, att mitt beteende är ifrånstötande på något sätt.

Sen var det ju en kille jag träffade förra sommaren när jag var ute och åkte en sväng, och han hade ju också moppe och då kände jag ju genast en gemenskap eller vad man ska kalla det och jag bestämde mig för att engagera mig och försöka bli vän med honom. Och allt verkade jättebra i början men efter ett tag så vet jag inte vad som hände men han började utmana mig till en massa grejer, att köra upp för jättebranta gräskullar osv osv. men när jag sa nej och sa till honom att han skulle göra det så kom han med nån löjlig ursäkt att han hade drevat den så den hade inte orkat den backen osv.  

Sen så en gång så när jag körde fram till honom och några andra som jag umgicks med, som jag träffade lite då och då, både killar och tjejer faktiskt, så kom han fram och tog mina nycklar och min hjälm för ingen anledning men i samma ögonblick tog jag hans keps men till slut fick jag tillbaka mina nycklar och min hjälm men jag blev arg på honom, förstås.

Nästa gång vi träffades var inte så behaglig. Han började köra efter mig på på ett inhägnat område med småvägar osv. där jag brukade träffa de där killarna och tjejerna som jag pratade om, och han försökte köra bredvid mig och han fällde ut benen och försökte få mig att välta och kan försökte tvinga in mig mot en sorts vägkant eller trottoarkant men han lyckades inte och så till slut så körde han bort till några av hans kompisar som stod på en parkering inte så långt ifrån där jag ställde mig. På marken hittade jag en halvdrucken kaffemugg och han började gå emot mig och han försökte skrämma mig, han hade försökt gömma sig bakom en bil som stod ganska nära mig men han misslyckades och så hoppade han fram och han sa "Hej, du!" och jag kastade kaffet rätt i nyllet på honom och han blev förbannad på mig och han gick fram och försökte banka på mig eller vad det var som han gjorde men han var ju så svag så det kändes inget och han backade till slut och gick tillbaka för att hämta sin hjälm och jag var ju på väg ut från parkeringen och då kastade han sin hjälm mot mig men han missade och jag tror hans hjälm sprack också :), rätt åt honom.

Så man kan säga att jag har blivit utsatt för lite hemskheter under mitt liv än så länge men jag försöker inte på nåt sätt få er att tycka synd om mig eller att jag har det värst i hela världen eller nåt sånt där men jag vill att nån lyssnar på mig och det känns bra att kunna skriva av sig såhär på nätet.

Men då är ju frågan vad det är jag gör för fel. Vad kan det vara? Är mitt beteende fel på nåt sätt eller har jag bara haft en jävla otur? Skulle gärna få lite respons på det här, känns som om jag har skrivit en hel bok asså 🙂

Skämt åsido,  vad tror ni? Vad är era åsikter?