wala jag e svenzken

Hamlet:

Som om vissa skulle behöva vara nationslösa...

Vadå nationslösa? Varje barn som föds i Sverige får väl ett svenskt personnummer och blir svensk medborgare innan ens mamman har börjat amma barnet första gången. Vad som sedan sker i andra länder utanför Sveriges gränser är väl knappast Sveriges problem eller huvudvärk. Gäller det inom EU så är det väl i första hand storebrors (EU:s) problem och händer det utanför EU i övriga världen så är det väl FN:s problem att lösa eller ta i tu med. Sluta låtsas som om Sverige och Norden är hela stora världens stora samvete och låt övriga världen sköta sig själva. Det har de lyckats göra sedan människan kom till jorden för kanske 100.000 år - 1.000.000 år sedan så det lär de säkert klara av även under vår generation.

Hjälpa kan många gånger innebära stjälpa (sagt av en filosof som jag glömt namnet på).

Har läst genom hela tråden nu och vill komma med några synpunkter själv.

Det finns ingen unik svensk genetisk särart. Finns inte mycket som skiljer den svenska "dna-floran" från den norska, den danska och så vidare. Allt blir ett spektrum. Vissa grupper av människor är mer genetiskt besläktade med mig (t ex. närkingar, sydwalesare) än andra (finnar, mongoler, irokeser). Att ha en genetisk definition av begreppet går alltså inte.

En annan definition är den civilrättsliga (medborgarskapet) relationen mellan samhälle och individ. Vissa blir medborgare automatiskt vid födseln, andra efter ansökan om att bli upptagna som medborgare.

Min far föddes utanför London av brittiska medborgare. Han föddes alltså som brittisk medborgare. Hans far kommer från Sydwales och hans mor har rötterna i Yorkshire men växte upp i Londonområdet. Själv växte pappa upp i Cornwall. Faktum kvarstår att så länge han bodde på Storbritanniens territorium och var en brittisk medborgare hade han ett fullt civilrättsligt förhållande till staten.

Min far flyttade till Sverige i tidig tjugoårsålder. Han ansökte om uppehållstillstånd och beviljades detta. I slutet av nittiotalet ansökte han om svenskt medborgarskap. På en tavla i hans arbetsrum hänger medborgarskapsbeviset inramat. Han har ett fullt civilrättsligt förhållande till Sverige.

I slutet av åttiotalet föddes jag. Min far var då endast brittisk medborgare och min mor endast svensk medborgare. Vid födseln fick jag både brittiskt och svenskt medborgarskap och har hållit dessa två sedan dess. Två år innan Sveriges inträde i EU, erhöll jag per automatik medborgarskap i Europeiska unionen (i och med Maastrichtfördraget).

Jag har sedan 1993 alltså haft ett fullt civilrättsligt förhållande till EU.

Det var det civilrättsliga. Den har vi det sociala och det kulturella. Skillnaderna är små så jag buntar ihop dem i den sociokulturella sfären.

Jag har alltid sett mig som svensk. Detta betyder att jag haft ett mer sympatiskt förhållande till random person hundra mil norr om mig (i Norrland) än random person hundra mil söder om mig (Bayern? Italien?). Denna identifikation utesluter inte andra liknande identiteter som till exempel närking, kelt, och engelsman (eller ens europé, skandinav och nordisk). Alla dessa identiteter beror på situationen.

Med en person från Amerika eller Afrika, kanske det vore lättare att använda ordet europé för att beskriva min identitet. I europeiska sammanhang (som inte innefattar Norden eller Brittiska öarna) ser jag mig ofta som nordisk. Jag tycker mig ha mer gemensamt med den nordiska kultursfären än till exempel den sydslaviska kultursfären.

Inomnordiskt är jag mer svensk än något annat (här glöms det brittiska nästan alltid).

Men i Sverige ser jag mig inte alltid som svensk. Jag ser mig mer som närking faktiskt. Det är mycket mer spännande att ta del av den lokala kulturhistorien i Närke än att läsa om Bohuslän eller Gotland. Jag kan inte mer säkerhet säga att det är för att jag härstammar från de historiska närkingarna. Det är i stället för att jag känner mig själsligen besläktad med Närke. Närking har alla i Närke accepterat mig som (även om jag inte låter som en standardnärking), däremot inte alltid som svensk.

Att jag inte vore svensk skulle nog komma från en vilja från andra att exotisera mig. Jag också får en känsla av att vara unik och det blir lätt för andra att minnas mig och sätta unika etiketter på mig. Det brittiska i mig har också gjort, antar jag, att jag levt med en annan kulturell inriktning parallellt med den svenska/närkingska.

Jag har bott i Storbritannien i perioder. Första perioden bodde jag i Cornwall. Cornwall är ett område som officiellt ligger i sydvästra delarna av England. Däremot är det inte engelskt. Kulturen är väldigt annorlunda från andra delar av England. Men viktigare nog är att folket där inte ser sig som engelska, de är korniska, keltiska eller brittiska. Detta är både juridiskt (England "annekterade" Cornwall fullt ut först på 1800-talet), historiskt (Cornwall var länge en egen jurisdiktion med egna lagstiftande och dömande makter), språkligt (den lokala dialekten är färgad av det ganska-så-döda keltiska språket korniskan som fram till 1800-talet var modersmål för en betydande del av folket där) och socialt/kulturellt (traditioner och kulturella yttringar är annorlunda från den "anglosaxiska" kulturen till exempel).

I andra perioder av min Storbritannien-vistelse har jag bott i mellersta England och i angränsande delar till Cornwall.

Men jag har också växt upp med en icke-geografisk identitet. Först och främst var mina föräldrar och deras föräldrar metodister. Metodismen är en kristen protestantisk rörelse som börjades i Storbritannien på 1700-talet och därefter spred sig över världen all.

Jag har alltid identifierat mig med andra metodister varifrån de än kom. Man skulle kunna kalla det för en "religiös-kulturell identitet". Jag gladde mig då åt att ledare i bland annat Tonga (kungafamiljen), Makedonien (premiärministern), USA (presidenten) delade denna identitet med mig. Detta var nog lika starkt som den historiografiskt bestämda identiteten. Som metodist var jag också en del av den protestantiska rörelsen. Visst, jag delade mycket mer med random metodist än med random lutheran, men hellre med en lutheran än med en ortodox eller romersk katolik. Men å andra sidan var jag en del av den världsvidda kristna nationen. Så en katolik och en ortodox ingick i denna identitet och slog sålunda ut ateister, hinduer, muslimer och så vidare.

När jag började omvärdera den tro jag hade började även min identifikation med de begrepp som där fanns att fluktuera. Jag erkänner mig till viss grad en del av de metodistiska, de protestantiska och de kristna rörelser, men inte alls lika starkt i dag som då.

Min poäng är att det enda beständiga här egentligen är medborgarskapet. Jag kan inte bara säga "nä, jag är nog inte svensk (medborgare) längre" och sluta betala medlemsavgiften till "ideella föreningen Sverige". Och jag vill inte det heller.

Men... se det så här. Om kollektivet är släkten kanske man skulle kunna ha det typ, utifrån kärnfamiljens utgångspunkt:

Mitt medborgarskap bestämd av mitt efternamn.
Min kulturella tillhörighet efter den släkt (mammas eller pappas) jag umgås mest med.

Så även om jag delar min fars efternamn kanske jag identifierat mig mer med de värderingar, traditioner och yttringar som uppkom hos mormor och morfar eller hos mammas syskons familjer.

Nja, blev lite långdragit detta. Jag summerar angående svenskheten:

1. En svensk är en person som är medborgare i Sverige.

2. En svensk är en person som är medborgare i Sverige och identifierar sig med Sveriges kultur (inkluderar yttringar, traditioner, språk, etc).

3. En svensk är en person som identifierar sig med svensk kultur (men som kanske inte är svensk medborgare). Exempel kan vara svenskar som antagit ett nytt medborgarskap och inte behållt det svenska. För kvinnor särskilt var detta tidigare standard och automatiskt när svenska kvinnor gifte sig med utländska män. Andra exempel kan, i viss mån, tyckas vara ålänningar, estlandssvenskar och ibland fastlandsfinlandssvenskar (långt ord!). Lite exotiskt kan man tycka att Gammalsvenskbyborna i Ukraina borde ingå i denna kategori.

Varje definition fungerar i isolation. Men de kan också fungera till sammans med de andra.

Shit asså, mitt inlägg blev alldeles för långt

...

Hamlet:

nationslösa

Daddy Cool:

nationslösa

Den gängse termen är "statslös", men det är nog det ni syftar på. En statslös person saknar medborgarskap överhuvudtaget.

Det kan bero på att personen i frågan inte har eller aldrig haft rätt till ett medborgarskap. Om mina föräldrar inte var medborgare i något land när jag föddes och även om jag föddes i Sverige skulle jag fötts utan medborgarskap. Däremot skulle jag få uppehållstillstånd (förutsatt att mina föräldrar hade det), men om jag inte ansökte om medborgarskap skulle jag inte få rösta eller ta del av det civilrättsliga förhållandet som finns.

Det kan också bero på att personens i fråga medborgarskap inte finns längre. När de europeiska makterna lämnade sina kolonier i Amerika, Afrika, Asien och Oceanien försvann det civilrättsliga förhållandet mellan individ och stat. Det var den nya statens roll att stifta lagar om medborgarskap. Oftast har denna fråga lösts, men, undantag inkluderar:

Palestinier. Innan 1948 hade invånarna i det brittisk-administrerade FN-mandatat Palestina (nuvarande Israel, Västbanken och Gaza -- dock inte Golan) en typ av civilrättsligt förhållande med Storbritannien. När mandatet upphörde utropades en israelisk stat (för den judiska delen av befolkningen) och den andra delen av befolkningen (den arabisk-talande) utropade ingen egen stat. Det blev krig. Utan att gå in på detaljer kom Israel att ockupera än större område för sitt territorium medan palestinierna (de arabisk-talande) kom att hamna under ockupation. Gaza ockuperades av Egypten och palestinierna där blev egyptiska medborgare och Västbanken ockuperades av Jordanien och palestinierna där blev jordaniska medborgare. När Egypten och Jordanien retererade från Gaza respektive Västbanken förlorade invånarna där i de flesta fall medborgarskapet. De allra flesta palestinier i dag är statslösa. De palestinier som levde innan första världskrigets slut föddes som medborgare i Osmanska riket och....

[ORKAR INTE SKRIVA MER.... sorry om detta inte blev färdigskrivet men ingen orkar väl ändå läsa ]

Daddy Cool:

Vadå nationslösa?

Det finns "folk" som inte vill se några andra än blonda arier tillhöra nationen Sverige... som om de som fötts och vuxit upp här skulle vara utan nation...

Ta en diskussion på Flashback där nästan alla var överens om att Zlatan inte bör ses som svensk. Vissa sa att han italienare, andra sa iranier eller bosnier. De kunde alltså inte komma överens om vilken nation han borde tillhöra, om dessa idioter fick styra Sverige skulle Zlatan utvisas och fråntas sin svenskhet på pappret...

jason:

Den gängse termen är "statslös", men det är nog det ni syftar på. En statslös person saknar medborgarskap överhuvudtaget.

Som jag sa, vissa intalar sig att Zlatan är statslös... mer eller mindre. Men han är svensk, ett allmänt accepterat faktum, ingen politisk fråga...

Hamlet:

Det finns "folk" som inte vill se några andra än blonda arier tillhöra nationen Sverige... som om de som fötts och vuxit upp här skulle vara utan nation...

Ahh, då förstår jag vad du menar Missförstod dig.

Det är en ganska befängd idé att man bestämmer medborgarskap efter utseende eller genetisk tillhörighet. Jag trodde att man kommit från sådana saker sedan eugenik- och socialdarwinistiska rörelserna fram till femtiotalet.

Visst, att ha anknytning till ett nytt land ska man ha för att upptas som medborgare i det. En viss form av identifikation med det nya landet borde då krävas, till exempel att permanent bo i landet i x antal år innan ansökan för medborgarskap, laglydighet och så. Vissa tycker att en allmän språkkunskap i landets majoritetsspråk ska vara ett krav, andra vill gå ännu längre (prov på kunskaper om lag, grundlag, kultur, traditioner, språk, historia osv).

Huvudsaken är att det går och ska gå att kunna upptas som medborgare i ett annat land (naturalisation).

Om jag flyttar till Argentina, Australien eller vilket annat land på permanent basis (eller för en betydande tid) så har jag åsikten att jag kommer att betala skatt, jag kommer att använda mig av skattefinansierade tjänster (använda en offentligt finansierad väg är ett grundläggande exempel, i vissa länder inkluderas sjukvård och viss utbildning). Jag kommer också att arbeta och betala skatt. Varför ska jag inte få ansöka, när jag gjort klart och tydligt att jag är i landet, har anknytning till landet, följer dess lagar (och alla andra krav som landet kanske sätter), om medborgarskap i landet och upptas som medborgare?

Jag förstår inte hur man rationaliserar sådant. Flyttar jag till USA är det mycket möjligt att jag börjar identifiera mig som en amerikan efter naturaliseringen. USA har ett öppnare klimat än vissa andra länder när det gäller social-nationell identitet.

Däremot blir det nog väldigt svårt att se mig, både av mig själv och av de runt om kring mig, som japan (istället för "japansk medborgare") skulle jag upptas som medborgare i Japan. Det beror inte på att jag skulle se annorlunda ut (jag har inte svart rakt hår eller "snea" ögon), utan för att det japanska klimatet har svårt för icke-yamatofolk (s.k. urbefolkning) även som är upptagna som medborgare eller varit medborgare i generationer. Ainufolket, t ex, har aktivit och passivt tvingats att förkasta sina traditioner och kultur och språk så att de skulle ses som landsmän i Japan (trots att Japan tog Hokkaidoområdet redan på 1800-talet). Invånare i Japan med koreanskt och kinesiskt ursprung har historiskt sett haft svårt att få medborgarskap i Japan, trots att invånare tillhörande dessa grupper bott i Japan i generationer, många sedan tidigt 1800-tal. Lyckligtvis är de inte helt statslösa då Kina (och Taiwan) låter de med kinesiskt ursprung ha kinesiskt medborgarskap, och Korea (både Nord- och Syd-) tävlar om de koreanska ättlingarnas lojalitet.

Rjukjufolket på Okinawaöarna styrde länge sina öar som ett eget kungarike (på japanska kallat "Ryûkyû-ôkoku" och på rjukjuiska "Ryûchû-kuku") och, trots sin historiska ställning med eget språk, egna traditioner och egen kultur, tvingas de att "yamato-iseras", dvs införlivas med majoritetskulturer, om de överhuvudtaget ska kunna ses som likvärdiga japaner.

Hamlet:

Zlatan

Zlatan är född i Sverige 1977 av jugoslaviska föräldrar (en bosnier och en kroat). Hans barndom tillbringades i Sverige. Han började i svensk skola. Han flyttade från Sverige 2001 för att börja i ett holländskt fotbollslag (tror det var Ajax). Han har en svensk sambo och svenska barn. Hur är han inte svensk?

För att hans föräldrar var från det nu före-detta Jugoslavien? För att han känner en viss kärlek och identifikation med just denna del i Europa? Äh... Tillåt mig begrava mig i en liten hörna.

Hamlet:

Det finns "folk" som inte vill se några andra än blonda arier tillhöra nationen Sverige... som om de som fötts och vuxit upp här skulle vara utan nation...

Ta en diskussion på Flashback där nästan alla var överens om att Zlatan inte bör ses som svensk. Vissa sa att han italienare, andra sa iranier eller bosnier. De kunde alltså inte komma överens om vilken nation han borde tillhöra, om dessa idioter fick styra Sverige skulle Zlatan utvisas och fråntas sin svenskhet på pappret...

Nu är inte jag något fotollsfreak men eftersom Zlatan är nästan lika känd som kungen så vet jag självklart vem han är. Efter googling kom jag fram till att han är född i Malmö och troligen lär ha svenskt medborgarskap. Men är av bosnisk och kroatisk härkomst dvs hans föräldrar är från nämnda länder.

Så vad beträffar Zlatan såvida han är mantalsskriven i Sverige och har svenskt medborgarskap så är hans nationalitet svensk. Vad beträffar hans etnicitet så är den bosnisk/kroatisk. Om han idag spelar i Italien och avsäger sig sitt svenska medborgarskap för ett italiensk sådant så blir naturligtvis hans medborgarskap italienskt istället. Men hans etnicitet förändras självfallet inte utan det är bosniskt/kroatiskt.

En svensk identitet tillhör en person som bor och lever i Sverige, därmed har svenskt medborgarskap. Man arbetar och betalar skatt, tjänar och är trogen sitt land. Man följer lagar och regler (även oskrivna), seder och bruk, samt följer traditioner.