Dekadent:

Fast det är ju inte illegalt.

Beror ju på hur ens näsa ser ut.

dazed_and_confused:

Beror ju på hur ens näsa ser ut.

Nje, USA bestämmer vad som är lagligt.

Dekadent:

Nje, USA bestämmer vad som är lagligt.

Daah judarna styr ju USA, ZOG ffs.

dazed_and_confused:

Daah judarna styr ju USA, ZOG ffs.

Jag styr ZOG

Dekadent:

Jag styr ZOG

Ahhh... the head jew.

dazed_and_confused:

Ahhh... the head jew.

Japp, Cash ser lite röksugen ut btw.

Dekadent:

Japp, Cash ser lite röksugen ut btw.

Mm det är fan illa, har changerat

Hatikva:

det spelar ingen roll hur sjukt "de svaga" beter sig (självmordsbombningar etc).

Alla vet att desperata självmordsbombare är värre än statssanktionerad attack på civila

Dock är både Israel och Palestina riktigt goda kålsupare och ingen sida är fri från skuld. Det enda hållbara lösningen för fred i Israel är att göra parkeringsplats av alltihop.

Att ställa den här frågan på UM ger bara ett vinklat svar på det ena eller det andra hållet.

Läs historieböcker och bilda dig en egen uppfattning, snälla.

Efter Första världskriget då det Ottomanska riket skakats i sina grundvalar beslutade Nationernas Förbund att ge rikets arabstater formell självständighet under imperialistiska staters beskydd eller “mandat”. Tysklands, Österrike-Ungerns och Rysslands sammanbrott lämnade endast två imperialstater intakta. Dessa makter, Storbritannien och Frankrike hade redan under kriget kommit överens om en uppstyckning som till stor del blev gällande: Storbritannien fick “mandat” att sköta Mesopotamien (nuv. Irak) och Palestina (inkl. nuv. Jordanien) samt att fortsätta övervaka Egypten medan Frankrike fick tröstpriset i form av Syrien och Libanon. Detta var ett direkt svek mot araberna som utlovats självständighet för det ottomanska rikets arabiska provinser i utbyte mot att de reste sig mot turkarna.

Vid Kairokonferensen 1921 beslutade britterna att dela mandatet Palestina i en arabisk del som hette Transjordanien (nuv. Jordanien) eftersom det låg öster om Jordanfloden, samt en västlig del, Palestina, där britterna tillät en reglerad judisk invandring. Belfourdelklarationen från 1917 staterade att syftet var att här skapa ett judiskt nationalhem. Men det primära syftet med deklarationen var snarare att förhindra att någon potentiellt fientlig stat skulle kunna kontrollera regionen.

Den judiska invandringen orsakade till en början inga stora problem, men i takt med en tilltagande antisemitism i Europa så ökade inflödet av judar till Palestina. Palestinierna som av britterna förvägrats politiskt inflytande kände sig allt mer undanträngda och när ett judiskt kulturellt inflytande utvecklades till en regelrätt kolonisering med statsbildning som mål så skedde den första palestinska intifadan 1936-1939. Intifadan krossades emellertid av brittiska arméer understödda av sionistiska hjälptrupper vilka som tack gavs löften om en stat någon gång efter det världskrig som nu brutit ut. Britterna lovade emellertid även palestinierna att begränsa den judiska inflyttningen vilket ledde till spänningar med Irgun, sionisternas högerflygel, som inledde en terrorkampanj mot britterna. Ben Gurions sionistiska vänster stödde emellertid britterna mot Irgun, men vid 1943 hade majoriteten av de judiska bosättningarna kommit att se total självständighet som essentiellt till den grad att man var redo att ta till vapen mot Storbritannien. Britterna hade nu på allvar börjat förlora kontrollen över mandatet.

Vid krigsslutet så ökade trycket ytterligare på britterna, miljontals judar hade mördats i förintelsen och överlevare satt i flyktingläger och krävde fri invandring till Palestina vilket förvägrades dem. Tillslut blev pressen på britterna från judar såväl som från araber så stark att de helt enkelt kapitulerade och lämnade över mandatet till FN i februari 1947.

FN med stöd från USA såväl som Sovjetunionen beslutade nu att dela upp Palestina. Planen avvisades dock av arabstaterna och ogillades av britterna som utnyttjade sitt inflytande i Irak, Egypten och Transjordanien till att med militära medel försöka sätta stopp för delningen, sålunda föddes 1948 års arab-israeliska krig. Britterna hoppades därigenom åter kunna säkra sin kontroll över regionen och leda en ordnad övergång mot självständighet. Sovjetunionen och Tjeckoslovakien såg dock till att beväpna den israeliska armén (”Operation Balak”) och efter att israelerna köpt ut den starkaste motparten Transjordanien ur kriget genom att erbjuda dem Västbanken som av FN tilldelats palestinierna, så kunde israelerna segra i kriget och utropa staten Israel.

Sedan dess har oroligheterna bara fortsatt år efter år och palestinierna har förlorat allt mer land samt sina viktigaste vattentillgångar till Israel.

Palestinierna har inget eget land utan blott diverse utspridda territorier att förvalta, vilket inte är det enklaste under omständigheterna.

Allt som sker i Israel och Palestina är naturligtvis inte israelernas fel, även palestinska grupper begår fruktansvärda brott. Men jag tycker ändå att man måste vara lite korkad om man inte ser att det är Israel som är den klart starkaste parten och har störst möjlighet att lösa problemet och därför har Israel också störst ansvar!

Israel har en mycket stark ekonomi, de styr sitt eget land och på sätt och vis också palestiniernas land. Israel har en stabil demokrati och världens kanske bäst tränade militär. Palestinierna har inte ens säker tillgång till el och vatten. Det är alltså rätt stor skillnad i förutsättningar och Israel har som jag ser det en skyldighet att ta ett stort steg fram o räcka ut handen till palestinierna, men det gör man inte. Istället tar man varje liten förevändning att ställa till med ännu mer problem. Om någon palestinier någonstans skjuter iväg en värdelös raket som inte ens träffar någon israel, så tycks Israel ha svårt för att inte svara med någon flygräd tillbaka.

Palestinier krigar för att de inte ser något hopp eller några möjligheter. Israel krigar fast de har många möjligheter att handla på ett mycket bättre sätt. Det är därför, för att Israel är en stark, rik och stabil demokrati som jag tycker att Israel har det klart största ansvaret i dag. Men vissa verkar tycka att det är sak samma en palestinsk yngling som förlorat allt planerar att skjuta i väg raketer mot Israel eller om israeliska militäranalytiker sitter på något kontor o planerar en bombräd mot Gaza.

Man måste dock acceptera att det finns miljoner judar som bott hela sina liv i Israel och att de inte har någon annan stans att ta vägen, de har alltså samma rätt att bo där som palestinierna. Men de måste kunna leva där på någorlunda lika villkor, så det bästa tror jag faktiskt vore en enstatslösning för både judar och araber.

Hatikva:

Kommunister hatar Israel för att det är ett rikt, modernt, västerländskt land och för att de ser på palestinierna lite som bruna primitiva infödingar som inte kan ta hand om sig

Spartakus:

så det bästa tror jag faktiskt vore en enstatslösning för både judar och araber.

Detta skulle innebära en död för den judiska staten och att judarna skulle tappa majoritetsstatus i Eretz Israel. Själva poängen med grundadet av staten Israel var att det skulle vara en judisk stat, det är därför man har regeringsmyndigheter som jobbar för att öka fertiliteten hos judarna.

Judarna måste lära sig att lita på andra människor igen, även om det är svårt.