Jag har under väldigt många år haft perioder då jag mått riktigt, riktigt dåligt. Just nu är jag i en sådan extremperiod då jag i princip inte orkar med någonting, sover inte på nätterna och självklart blir ju skolan lidande på grund av detta (har under mina "bra" perioder mycket bra betyg).

Igår var jag på samtal tillsammans med mina föräldrar på skolan för att vi skulle göra upp en plan för hur jag ska klara av alla mina rester, mötet gick relativt bra och vi kom fram till att jag ska stanna hemma när jag känner att ångesten är som värst. MEN när jag kom hem så sa min pappas fru att jag inte fick vara inomhus på dagarna, att jag skulle stiga upp vanlig tid och ställa mig ute på altanen/ränna runt på stan medan de jobbade... Jag bor i norrland och det blir pisskalt ute. Sedan fortsatte hon med att förklara hur värdelös jag var, att det aaaaldrig kommer att bli någonting av mig och att jag var mycket patetisk. Pappa höll med henne och tvingade mig sedan att gå ut, så jag drog till min expojkvän/föredetta sambo som jag precis flyttat ifrån.

Efter att jag suttit ett tag hos mitt ex så började min pappa ringa och ville att jag skulle komma hem igen (vilket jag givetvis inte ville...). Efter ytterligare någon timme så hör jag hur det börjar knacka på fönstret till vardagsrummet, jag ignorerar det och fortsätter att med att klappa Bullen (en liten kaninunge). Efter ett tag så hör jag hur min far börjar skrika utanför fönstret "Jag har en kanin, kom ut om du vill att den ska leva." (då hade han alltså gått runt på baksidan till altanen där jag har mina kaninburar och slitit upp hänglåset) jag skyndar mig och drar upp persiennen, där ser jag mitt monster till far stå och hålla min älskade dvärgvädurstjej, Alice, I ÖRONEN! Jag skyndar mig ut och pappa lämnar över kaninen till mit ex.

Väl "hemma" hos min far så berättar han att han hade slagit ihjäl Algot, min första kanin, mitt allt (utan att överdriva). Jag bryter ihop totalt och pappa börjar skrika att jag är värdelös, patetisk och att han skäms över att ha varit med att skapa någon som mig. Sedan minns jag inte så mycket mer än att han körde mig till akutpsyk och att han under hela resan hånade mig genom att härma mig med fåniga röster.

Nu orkar jag inte bo hos honom mer, det var 3v sedan jag blev hemtvingad från att ha bott med min dåvarande pojkvän i 10mån. Jag behöver ett hem, någonstans där jag kan känna mig trygg. Men hur gör jag? Kan soc ordna en lägenhet åt mig? Jag är 17 år gammal, fyller 18 om endast ett par månader...