Så, Flera år sedan självmords tankarna började uppstå i mitt huvud nu men på senaste tiden har det lixom trappat upp ett steg. Jag har alltid varit en värdelös person utan självförtroende som aldrig kunnat uppnå någonting. En stor del av saknaden av självförtroende har förmodligen att göra med min fader, Varje gång jag lyckas med något eller gör något bra så hittar han något fel i det och får det att verka dåligt. Som till exempel när jag kom hem efter att ha gått ett år på gymasiet och hade MVG i 70 % av dom slutförda kurserna och VG i resten. Kommentarerna jag får av det är "Synd bara att du inte var smart nog att få MVG i allt" och "Om du nu är så duktig, skaffa ett jobb och flytta hemifrån".
Varje gång jag får en sån kommentar så känns allt bara så meningslöst och jag vill bara gå och hoppa framför ett tåg. Saker som också bidrar till det är att jag aldrig haft någon som älskar/gillar mig (Inte ens som kompis) Så jag har aldrig haft någon att prata med (Så nu kommer desperata lösningen att komma hit till Ungdomar och "prata" med er)
Jag har länge funderat på om jag vill berätta för min fader om hur jag mår men har kommit fram till att det skulle vara en dålig idé då jag tror att han antingen kommer låsa upp mig på nått psyke eller uppmuntra självmordstankarna. Jag vill inte dö men allt känns så poänglöst, Jag har inget/ingen att leva för och jag orkar inte med den här mentala misshandeln längre.
Vad finns det att göra i sånna här tillfällen? Jag vill bara ge upp och få ett slut på allt...
Bor ni under samma tak? Håller han på såhär varenda dag? :/
Har du testat att uppmärksamma honom om hans beteende och förklarat hur mycket det skadar dig?
Låter som hur min pappa är mot min syster, det är bara skita i såna där idioter och fatta att man är bra ;( Okej, jag vet att det inte är så lätt, men en del människor är helt jävla hopplösa att ha att göra med och det bästa är att man struntar i dem även fast det är ens pappa lixom ![[sad]](/img/smilies/sad.gif)
Ending Jon:
Låter som hur min pappa är mot min syster, det är bara skita i sån där idioter och fatta att man är bra ;( Okej, jag vet att det inte är så lätt, men en del människor är helt jävla hopplösa att ha att göra med och det bästa är att man struntar i dem även fast det är ens pappa lixom
Det som är problemet är väll att jag bor hos min pappa för att min mamma sparkade ut mig när hon fick en ny pojkvän och flyttade hem till honom (Och han vill inte ha barn). Så jag är fast hos min pappa och jag har inte släkting/kompis att bara prata med. Så...Jag har inget annat, Jag kan inte bara ignorera den ända personen som orkar bry sig nog för att prata med mig >.<
Och ja, Jag är medveten om hur patetisk jag är...Behöver inte kommentera det
varför svarar aldrig någon mig när jag ger superseriösa svar fuck this
Oppression:
ck en ny pojkvän och flyttade hem till honom (Och han vill inte ha barn). Så jag är fast hos min pappa och jag har inte släkting/kompis att bara prata med. Så...Jag har inget annat, Jag kan inte bara ignorera den ända personen som orkar bry sig nog för att prata med mig >.<
Men försök snacka med honom, han kanske inte är en fullständig idiot ändå. Annars tycker jag du borde gå och prata med nån, typ psykolog. Sånt där är fan inte bra. Fan va jag blir ledsen på människor som inte bryr sig om sina barn, det kommer ju för fan förstöra dig totalt. Lycka till i alla fall ![[love]](/img/smilies/love.gif)
Fan, vad mycket fan jag fick med ![[rolleyes]](/img/smilies/rolleyes.gif)
Angelize:
Bor ni under samma tak? Håller han på såhär varenda dag? :/
Har du testat att uppmärksamma honom om hans beteende och förklarat hur mycket det skadar dig?
Ja, Vi bor under samma tak, Och han gör det så fort han får chansen.
Och nej jag har inte sagt någonting...Jag vet inte varför men jag har tänkt på att göra det många gånger men varit för komflikträdd för att säga något.
Och förlåt men jag scrollade tydligen förbi ditt svar ;(
Oppression:
Ja, Vi bor under samma tak, Och han gör det så fort han får chansen.
Och nej jag har inte sagt någonting...Jag vet inte varför men jag har tänkt på att göra det många gånger men varit för komflikträdd för att säga något.
Och förlåt men jag scrollade tydligen förbi ditt svar ;(
Okej ![[crazy]](/img/smilies/crazy.gif)
, men du måste verkligen lösa det här för det kommer bli svårt att "må bättre" om du bor i samma hus med någon som bara trycker ned dig. Men nästa gång han säger någonting, säg vad du tycker om det han gör och spara inte på orden. Det kanske fungerar, du har ingenting att förlora. Han kanske inte ens är medveten om det han gör själv! Så brukar det oftast vara.
Jag har inte varit i din situation själv men du verkar vara en hyffsat intelligent person. Det finns en väldigt enkel lösning; stå ut ett litet tag till. Låt det va skit den tiden du behöver för att ta studenten. Efter detta skaffa antingen ett jobb eller börja plugga o flytta ut fort som fan.
Ponja:
Jag har inte varit i din situation själv men du verkar vara en hyffsat intelligent person. Det finns en väldigt enkel lösning; stå ut ett litet tag till. Låt det va skit den tiden du behöver för att ta studenten. Efter detta skaffa antingen ett jobb eller börja plugga o flytta ut fort som fan.
Jag vet inte ens om jag lyckas ta stundenten, tvåan vart inte lika lyckad. Jag har märk att jag alltid söker godkännande av folk vilket var anledningen till att jag la all fokus på skoljobbet i ettan men efter att bli nertryckt efter att ha gjort sitt bästa och fått skapliga reslutat så ger man i princip bara upp...Just nu har jag 3 IG'n och ligger lite efter även om vi precis har börjat skolan.
Men tack alla för att ni brytt er nog för att svara, Första gången på så länge jag kommer ihåg som någon faktist bryr sig om hur jag mår. Ni är guldvärda...Ni har ingen aning hur mycket det betyder att någon faktiskt bryr sig om mig.
Oppression:
gjort sitt bästa och fått skapliga reslutat så ger man i princip bara upp
Jo det är förståeligt, försök o bara bita ihop o ta dig igenom skiten dock så ska du se att du har hela livet framför dig sen.
Ponja:
Jo det är förståeligt, försök o bara bita ihop o ta dig igenom skiten dock så ska du se att du har hela livet framför dig sen.
Men om man inte ser fram emot livet efter skolan då? :/ I skolan så känner jag mig iallafall delaktig i någonting. När skolan tar slut så kommer mitt liv bestå av att först lyckas få ett jobb och sendan så är mitt liv i princip jobbet. jobblivet känns inte direkt som något att se fram emot och det är det enda min framtid kommer innehålla
Oppression:
innehålla
Kan plugga på universitetet om du föredrar det ju. Det är väldigt svårt o sätta mig in i dina tankar men tycker det borde finnas nått som du kan se fram mot att göra, resa, spela sport vad som helst liksom.
Sedan är faktumet att du är ung och ofta vet du inte hur du kommer tycka och tänka om nått år. Därför är mitt råd att bita ihop och låta tiden göra sitt jobb!
