Hur hanterar man det? Mår förskräckligt av sorg och tomhet men har ingen aning om hur man bör ge utlopp för det, verkar inte vara kapabel att gråta och har redan förstört händerna och stämbanden för mycket för att slå/skrika i desperation, men det lättar inte min börda.
Min psykvårdskontakt var upptagen idag och pga trettondagen finns hon inte kontaktbar förrän på måndag, vilket egentligen inte spelar någon roll då hennes idéer ganska för missriktade för min situation i övrigt; typ att prata och minnas med mina nära och kära.
Har problem med den idéen pga är för obekväm i deras sällskap för att manifestera sorg på något vis, samt att vi (familjen) aldrig riktigt pratat om/behandlat våra problem, snarare har jag under uppväxt blivit tillsagd att "tala inte om det för någon" när en eller annan katastrof har inträffat.
Gav det en chans i alla fall och frågade min mor om vad jag skulle ta mig till och hur man sörjer osv., fick då till svar att "kontakta psyk så skriver dem nog ut något åt dig som hjälper."
Båda tänkbara alternativen till stöd och hjälp i frågan skickar mig till den andra och förmodligen kommer det att sluta som vanligt, att jag får bära runt på tunga tankar tills jag inte står ut längre och stänger av den delen av mig själv, det vill säga; inte riktigt förtränga händelsen, inte lära sig leva med den, utan ignorera den så gott jag kan och låta alla otrevligheter välla fram närhelst jag påminns dem av något yttre objekt ord eller kultur jag kan associera dem med.
Förmodligen har min mor aningen rätt, fick senare ett mail av vårdkontakt om att jag skall träffa psykläkare nästa vecka för att diskutera ytterligare medicinering (förvisso för aningen orelaterade problem till nuvarande omständigheter), dvs. jag kommer att medicineras med något mer neuroleptiskt preparat som ser till att hålla tidigare nämnda delar avstängda utan att riktigt lösa någonting.
Är så trött på konfigurationen av denna värld, den är sadistisk och jag vet ej hur man ändrar på det utan att i praktiken vara en gud.
Jag vet inte heller vad jag skall göra med alla känslor gällande den bortgångna, eller alla andra sorg och ledsamhetskänslor jag undvikit med arrogans under mitt liv.
Vad bör jag göra, oh, kompetenslösa ungdomar?
Om jag får tycka så tror jag att du fokuserar lite för mycket på vad din familj anser om hur man ska agera och känna och låter det begränsa dig.
isola:
Om jag får tycka så tror jag att du fokuserar lite för mycket på vad din familj anser om hur man ska agera och känna och låter det begränsa dig.
Gör det enbart för att jag inte har någon aning alls om hur jag skall reagera.
Jungman Jansson:
Gör det enbart för att jag inte har någon aning alls om hur jag skall reagera.
Finns ingen manual, gör det som känns bäst för dig. Utan att tänka på vad de gör.
isola:
Finns ingen manual, gör det som känns bäst för dig. Utan att tänka på vad de gör.
Tror du missuppfattat något, skiter i vad andra gör, söker bara råd i desperation pga vet inte vad som känns bäst för mig.
Tror man behöver prata om saker för att kunna bearbeta dem ordentligt. Ha någon att bolla tankar med. Kanske skriva ner det man tänker så att det blir mer konkret för en själv.
Är av föreställningen av att man måste få bearbeta saker för att kunna komma över dem.
Man måste få ut saker för att kunna bearbeta dem. Får man inte ut dem stannar de ju där. Kan du inte tala om dem med någon, så skriv ned dem. De måste uttryckas, ja, faktiskt just ut-ryckas.
