Den här tanken kom till mig precis för ett par minuter sedan då jag stod i duschen.
Jag började tänka på min uppväxt, vilken tur jag haft med det mesta i livet men även vad jag känner har saknats.
I mitt fall så är det första jag kom och tänka på är min Pappa, han har alltid funnits där men på något sätt så har vi alltid haft en nästan spänd relation till varandra.
Har aldrig kunnat prata om vad som helst med honom och jag kan nästan aldrig (till och med idag) riktigt slappna av när han och jag är i samma rum ensamma.
Nästan som att ha en okänd man i huset, men ändå så är han ju min Pappa.
I och med detta så känns det som om jag inte haft någon riktig "Fadersfigur" i mitt liv heller så jag har i stort sätt växt upp utan att ha nån "stake" i mig och kan vara ganska blyg i många situationer.
Och det tror jag beror på att jag inte haft någon Fadersfigur i min närhet som jag kunnat efterlikna.
Är det någon som känner igen sig i det här?
Det tror jag säkert.
Och vad är det som du känner har saknats i din uppväxt?
Jag saknades.
Villkårslös kärlek har saknats tycker jag. Har jag fått beröm av morsan så var det alltid ett "men" i det hela. "Du var näst bäst", "Om du gjort det så skulle det varit ännu bättre" etc. Och farsan har jag inte haft någon nära relation med och förra året så sa han upp kontakten.
Uppriktighet, tro på andra människor, närhet, synlig kärlek - eller hur man ska uttrycka det...![[n]](/img/smilies/thumbdown.gif)
Casull:
min Pappa, han har alltid funnits där men på något sätt så har vi alltid haft en nästan spänd relation till varandra.
Har aldrig kunnat prata om vad som helst med honom och jag kan nästan aldrig (till och med idag) riktigt slappna av när han och jag är i samma rum ensamma.
Casull:
Nästan som att ha en okänd man i huset, men ändå så är han ju min Pappa.
I och med detta så känns det som om jag inte haft någon riktig "Fadersfigur" i mitt liv heller så jag har i stort sätt växt upp utan att ha nån "stake" i mig och kan vara ganska blyg i många situationer.
oj
detdär känner jag igen mig i.
läskigt mycket.
Någon som varit mer lik mig, eller fadersfigur som du sa, det blir så lätt när man växer upp med skilda föräldrar tror jag.
Det är åt helvete när typ en av föräldrarna tror att barnet inte "behöver" den andre föräldern, eller talar i en smått sarkastisk ton till den.
Skulle velat ha flera som fått mig att stå på mig, och samtidigt vara ödmjuk, istället för "Men man gör inte så".
Nu har jag filosofin att man gör precis vad man vill (sålänge det inte går ut allt för mycket över andra).
Men egentligen har jag inte saknat allt sådär jättemycket faktiskt.
Min pappa och jag har alltid och har fortfarande en rätt spänd relation ja.
Pga av vissa skäl så kan den aldrig bli som den som jag har till min mamma.
Jag hade saknat en hel familj. Mina föräldrar är skilda sen 8 år tillbaka och det blev rätt mycket bråk och slagsmål mellan familjemedlemmar på den tiden. Mamma hade knappt mat när vi bodde där heller, vi åt knäckebröd till middag.
Casull:
men på något sätt så har vi alltid haft en nästan spänd relation till varandra.
Har aldrig kunnat prata om vad som helst med honom och jag kan nästan aldrig (till och med idag) riktigt slappna av när han och jag är i samma rum ensamma.
Nästan som att ha en okänd man i huset, men ändå så är han ju min Pappa.
Jag känner igen mig till 100%, precis exakt så.
Tråden låst på grund av inaktivitet
