Jag kan börja med att berätta lite om mig själv. Jag har alltid varit väldigt sällskapssjuk, älskar att möta nya intressanta människor. Jag är extremt social och utåtriktad, har alltid vågat tagit kontakt med människor i min omgivning och dömer ingen på förhand. Jag kan verka lite som en översittare men jag gör det på ett skämtsamt och snällt sätt mot folk som trivs i min omgivning, känner mig alltid illa till mods när jag ser någon bli illa behandlad. Har till och med varit så att jag ibland tycker för synd om människor i min närhet (att jag tänker på dem hela tiden) som blir illa behandlade. Kan även tilläggas att jag enligt mig själv och andra ser bra ut till utseende.
Till mitt problem!
Det absolut värsta jag vet är översittare och folk som tror dem är något, (inte folk med gått självförtroende utan de som ser ner på andra). Jag har alltid gjort motstånd mot dessa människor, exempel så i högstadiet hade jag i min klass den största mobbaren i skolan. Jag brukade alltid hamna mellan honom och dem mobbade, jag stod upp för dem som inte kunde stå upp för sig själva! Om ni inte redan förstått det så är jag inte direkt mobbnings material (snygg, vältränad, orädd och utåtriktad). Trots detta blev högstadiet en dålig tid för mig, jag hade kompisar men det snackades bakom min rygg och jag var inte säker på min omgivning i skolan, trots detta gav jag inte upp och det hela slutade sista veckan med ett bråk mellan mig och översittaren där jag knäckte näsbenet på honom.
I gymnasiet fick jag nya människor att stå upp för, jag gjorde min plikt och fick till och med komplimanger för det när vi gick ut (riktigt rörande när en klass kamrat tackar en för att man ställt upp utan att man behövt det). Dock satte jag mig i situationen att folk snackade bakom min rygg samt att jag ibland kände mig osäker.
Nu går jag i högskola, mobbning förekommer inte men det finns en kille. Han är av typen som ser ner på folk. Jag tål honom verkligen inte och var inte rädd att visa det för honom (vi spelar ett psykologiskt spel mot varandra). Jag har fått extremt mycket vänner här just för att jag är utåtriktad, men jag saknar mina vänner hemma då jag inte hittat några eller någon jag gillar mer än andra. Jag har helt enkelt svårt att hitta min plats. Det finns dem som jag tycker lite bättre om en andra men dem festar inte så mycket (det är viktigt att festa mycket för mig). Det finns också andra som jag gillar men inte lika mycket, dem är ”coola” festar mycket och är för det mesta roliga och trevliga. Jag skulle helst hänga med dem sistnämnda då dem stämmer bättre överens med min livsstil. MEN där hänger han Anton kan vi kalla honom. Han kör hela tiden sitt spel med påhopp konstant (snyggt dock, ingen utom jag märker det). Och jag har fått för mig att han snackar bakom min rygg och försöker få dem andra i gruppen att vända sig mot mig. Det kan vara så att jag överreagerar men jag hade i kväll svårt att somna pga detta, så jag måste göra någonting åt detta!
Vad tycker ni? Är detta nånting jag borde försöka bekämpa? Ska jag försöka sluta fred med aset? Ska jag låtsas att ingenting är fel spela dum? Nån som känner igen sig??
Kan tillägga att jag känner alla i gänget, men då jag har många kompisar (jag vill ju vara vän med alla oavsett hur tuff man är) så är han bättre kompis med dem i gänget. Dessutom vill jag få en ”bästis” saknar mina vänner hemma. (har börjat 1an i höstas)

HJÄLP!