Ni här på forumet som känner mig kanske har märkt att jag inte överhuvudtaget varit särskilt aktiv de senaste månaderna. Det beror till stor del på att jag har mått riktigt dåligt sedan början på sommaren men det är inte förrän nu jag insett att jag behöver ta tag i det.
Om jag skulle behöva sätta en diagnos på mig själv så tror jag att jag har borderline, även om jag själv tycker att många missbrukar det ordet och jag även drar mig för att säga det för att jag som många andra tänkt att folk med borderline är elaka och manipulativa. Fördomar hit och dit.
Men sanningen är att jag inte kan hantera mina känslor. Jag är sjukligt rädd för att bli lämnad och om jag blir det kan jag inte kontrollera mina känslor alls, överhuvudtaget. Ett bra exempel är att det tog slut mellan mig och min pojkvän som jag fortfarande älskar väldigt mycket i början på sommaren. Istället för att försöka vara lite konstruktiv eller gå vidare så började jag flippa helt och hållet. Skällde på honom, var svartsjuk, var kontrollerande, ringde honom på fyllan och sa en massa hemska saker som jag i "normalläge" (när det nu är, det är inte nödvändigtvis när jag är nykter) aldrig skulle vilja säga. Nu är han på semester i Tyskland och jag kunde inte hindra mig själv från att fråga om han ska träffa en specifik tjej som han hade mycket (och i min mening alldeles för intim och-då-är-jag-ändå-liberal-när-det-kommer-till-förhållanden-och-öppenhet) kontakt med.
Jag vet ju att det är fel av mig att bli helt galen på honom men jag kan inte stoppa mig själv och det har lett till att jag totalt har sabbat vår relation. Han vill inte ha så mycket kontakt med mig mera, vilket jag tycker är förståeligt.
Vad gäller impulskontrollen så har jag noll. Jag dricker något i princip varje dag nu, slösar pengar hejvilt, tänker inte framåt, bryr mig inte. Jag får ångestattacker allt oftare också.
Nu är det här redan en wall of text och jag vet precis vad ni på forumet tycker om sådana men frågan jag egentligen vill ställa är vad jag ska säga till min nya psykolog. Jag ska träffa henne på onsdag, och jag vet att många kommer föreslå att jag säger precis det jag skrivit ner nu, men jag har ingen aning om hur jag ska börja. Jag vill inte låta som en självdiagnostiserande liten tonåring och löpa risken att inte bli tagen på allvar eller få höra att det bara är humörsvängningar som hör till tonåren (även fast jag ska fylla 21, liksom).
Hur inleder man ett terapisamtal när man verkligen bestämt sig för att sluta lalla runt och verkligen söka hjälp på allvar? ![[sad]](/img/smilies/sad.gif)
timeisrunningout:
Ni här på forumet som känner mig kanske har märkt att jag inte överhuvudtaget varit särskilt aktiv de senaste månaderna
Har tänkt på detta trots att jag ej känner dig. ![[blush]](/img/smilies/blush.gif)
Kan tyvärr inte svara på din fråga, men vill bidra med typ: KRAM hoppas du kommer på vad du ska säga och att din psykolog tar dig på allvar och inte avfärdar dig som tonåring med humörsvägningar.
Nintendo:
KRAM hoppas du kommer på vad du ska säga och att din psykolog tar dig på allvar och inte avfärdar dig som tonåring med humörsvägningar.
Tack rara du! Det hoppas jag också. Finns ju en helt normal Time under allt det emotionellt störda som längtar efter att få en lösning och hjälp på detta så jag kan vara glad!
Tänk på att det inte bara är du som kommer prata när ni är där, visst ska du prata mest, men inte bara du. Psykologen kommer vara nyfiken och framåt gentemot dig i och med att du är personens nya kund och kommer vilja göra dig så bekväm där som möjligt. psykologen vill lära känna dig och kommer ställda ledande frågor för att få dig att berätta allt du behöver få ur dig och behöver ha hjälp med.
lycka till med allt![[love]](/img/smilies/love.gif)
Kanske såhär:
Berätta om alla problem och symptom du upptäckt. Möjligtvis hakar pyskologen på dina tankar och kan själv med lite vägledning förstå vart det barkar.
kämpa väl!
jag tror på dig.
(känner mig som mufasa)
Det du skrivit här är bra. Om du känner för det, kan du skriva ut det här och ta med dig, ifall du känner att du inte alls kommer på hur du ska börja när du väl är där. Då har du något stöd och något som skulle kunna hjälpa psykologen att förstå din situation. Men det är psykologens ansvar att fråga de frågor som behövs för bakgrundsfakta, så tror inte du behöver oroa dig alltför mycket. De hjälper till på traven om de märker att du har svårt att själv få fram det.
Hoppas att allt blir bra för dig, tajmis!
Tror det inte läggs så mycket vikt kring hur det kommer ut. Psykologer bör vara vana vid att sovra bland människors uttryckssvärmar och därmed kunna urskilja ditt problem även då du är lika artikulerad som laserturken.
Om den psykologen du blivit hänvisad till ej fungerar för dig, byt. Jag ville bara poängtera detta.
Ditt jäkla tänkande väsen.
Fingerprints:
lycka till med allt
skuld:
(känner mig som mufasa)
Chibibbi:
Hoppas att allt blir bra för dig, tajmis!
mopsen:
Ditt jäkla tänkande väsen.
Ni fina människor, tack för att ni peppar mig för det här!
Chibibbi:
skriva ut det här
Kan faktiskt vara en bra idé, kanske. Är bara så nervös.
mopsen:
Tror det inte läggs så mycket vikt kring hur det kommer ut. Psykologer bör vara vana vid att sovra bland människors uttryckssvärmar
Fast jonejvänta, jag oroar mig inte för att jag ska låta för rationell eller för hur sättet jag uttrycker mig ska uppfattas av henne, snarare oroar jag mig för att hon kommer tycka att jag är löjlig eller typ en "mental hypokondriker" som redan är övertygad om vad som är fel och så kanske hon inte alls håller med mig och så är vi tillbaka på "ej bli tagen på allvar"-stadiet.
timeisrunningout:
Kan faktiskt vara en bra idé, kanske. Är bara så nervös.
Förstår det! Men vi UM:are got your back, så att säga. ![[y]](/img/smilies/thumbup.gif)
Om du tappar bort dig kan du bara kolla ner på pappret och köra på. Tror på dig, det kommer gå finemang, hörru!
Säg sanningen.
Chibibbi:
Men vi UM:are got your back, så att säga.
Åh, jag är fortfarande paranoid och inväntar stormen av människor som kommer ropa ATTENTIONWHORE! och WALL OF TEXT JAG ORKADE INTE LÄSA och VARFÖR KOMMER DU HIT OCH ÄR SERIÖS
Även fast jag vet att det mest är nykomlingar och utomstående som får den responsen.
Eller nej, tevepro och Zigge skulle nog ropa attentionwhore om de hittade hit.
- - - - - - - - - - - - - - - - - Sammanslagning 1 - - - - - - - - - - - - - - - - -
My dreams are her:
Säg sanningen.
Jag hade absolut inte tänkt ljuga. Jag tänker ge den osminkade versionen, utan tvekan. Jag vet bara inte hur jag ska inleda så jag inte låter som en hypokondriker, det är det som är problemet.
timeisrunningout:
snarare oroar jag mig för att hon kommer tycka att jag är löjlig eller typ en "mental hypokondriker" som redan är övertygad om vad som är fel och så kanske hon inte alls håller med mig och så är vi tillbaka på "ej bli tagen på allvar"-stadiet.
Ja-ha. Har du någon erfarenhet av psykologer innan? Personligen tror jag att de har träffat alla sorters människor under sin verksamma tid och är rutinerade. Om du känner att denne ej tar dig på allvar får du konfrontrera, eventuellt byta.
Fast varför skulle du bli tagen på det sättet? Du får helt enkelt se hur samtalets läggs upp.
mopsen:
Har du någon erfarenhet av psykologer innan?
Har träffat runt åtta olika psykologer/kuratorer/läkare sedan jag var 11, så ja. Majoriteten har inte tagit mig på allvar. Den enda som lyssnade på mina problem var en läkare som nu slutat, han var den som såg till att jag fick rätt medicinering för mina sömnproblem.
