den_fete:
jesus är ingen random människa som pissar på dig. han är guds son och älskar alla människor, du verkar för ung för att fatta vad han menar, men det är lungt.
tips: se dokumentären "jag trodde jag var död".
det är en vanlig människa och alla har jämställdhet i sverige. dfr är han inte mer värd än ngn annan.
ennie: det är en vanlig människa och alla har jämställdhet i sverige. dfr är han inte mer värd än ngn annan.
100% rätt
Jag tror på mig själv, inte som någon gud eller nåt utan mer att jag kan uppnå vad jag vill (inom realistiska gränser) så länge jag kämpar och gör mitt bästa.
sen vad som händer när döden kommer är en överraskning vi alla får uppleva ^^
vadå vanlig människa? han gjorde ju en massa mirakel.
På kärleken.. hehe. Ne men på prestationer. typ. OCh ödet. Det som händer händer. Inget mer än det... Eller, min hund dog för ett tag sen och det gjorde mig väldigt ledsen och då tänkte jag att vi kommer ses igen i hundhimlen och att vi då kommer kunna kasta pinnar och leka där. OCh det gjorde mig glad att tänka men sen ledsen eftersom jag vet att det aldrig kommer hända.. Hon är död och vi kommer aldrig mer kasta pinnar. Sen tänkte jag att det är bara är hjärnan som är programmerad att känna så här vid förslut och det egentligen inte betyder något övt. Det fick mig att känna meningslöshet. Jag önskar att det fanns något. men det känns orimligt. Och finns det något så tror jag att människan är till det som guldfisken är till havet. Gulligt att den finns där, men fullkomligt ovidkommande för det stora hela. Om du förstår vad jag menar.
Jag är bekännande och aktiv troende kristen. Jag vet inte direkt om jag valde att bli Kristen av att jag medvetet kände en existentiell tomhet eller liknande. Däremot tilltalade karaktären hos kristna människor mig till en början och allt mer började sanningen och Jesus bli allt viktigare för mig. Min tro ger förstås mig ett enormt hopp och det hoppet är såklart en viktig del för mig idag, men jag har sällan någon existentiell ångest eller så. Jag brukar för det mesta ha lätt för att ge min tillvaro mening även utanför min tro, men jag tror det min tro ger mig är framförallt (utifrån perspekivet om hopp) en objektiv mening oavsett min tillfälliga inställning. Utöver detta perspektiv så är min tro bland det viktigaste i mitt liv, med förhoppningen att den ska få ta större plats.
"Men vad ska vi tro på?" - den frågan får jag nog överlämna till varje individ, kristen tro är dock något jag såklart förespråkar. Har man bara avfärdat kristen tro p g a lösa fördomar så tycker jag verkligen att man borde ge det en ärlig chans!
🙂
en ska tro på sig själv, då kmr en långt
Rävpojken:
jag kom förut fram till att det är bättre att dö helt plötsligt från ingenstans för det borde ju ta bort hela ångestaspekten. Om man har oturen att ha sin mentala hälsa i behåll vid 90 så tänker jag mig att hela ens tidigare liv kommer ha känts som en suddig sekund, en knäpp med fingrarna, som det gör nu.
Men det är en massa variabler som jag inte är kapabel att förstå fullt ut i nuläget typ hur det känns att ha gjort något ordentligt osv levt ett fullt liv.
Kontentan är väl.... vetefan. Personligen hoppas jag på blixten eller en istapp
fast jag tror att många på något vis kommer lite till ro med tanken på att dö vid äldre ålder. det har tom gjorts en studie (någon gång...) där det visade att ungas syn på döden var mycket mer ångestfylld än gamlas.
så jag hoppas väl på en sådan acceptans.
och grejen är att jag för några år sedan valde istapp före åldrande död, men nu tänker jag lite för ofta på hur plötsligt en kan försvinna att det blir som att jag är den där sorgsna och rädda 90-åringen du beskrev, fast hela tiden..
urgh: st jag tror att många på något vis kommer lite till ro med tanken på att dö vid äldre ålder. det har tom gjorts en studie (någon gång...) där det visade att ungas syn på döden var mycket mer ångestfylld än gamlas.
jo alltså skrev ju också det, win/win lose/lose
urgh: och grejen är att jag för några år sedan valde istapp före åldrande död, men nu tänker jag lite för ofta på hur plötsligt en kan försvinna att det blir som att jag är den där sorgsna och rädda 90-åringen du beskrev, fast hela tiden..
skatemaniac:
Jag är bekännande och aktiv troende kristen. Jag vet inte direkt om jag valde att bli Kristen av att jag medvetet kände en existentiell tomhet eller liknande. Däremot tilltalade karaktären hos kristna människor mig till en början och allt mer började sanningen och Jesus bli allt viktigare för mig. Min tro ger förstås mig ett enormt hopp och det hoppet är såklart en viktig del för mig idag, men jag har sällan någon existentiell ångest eller så. Jag brukar för det mesta ha lätt för att ge min tillvaro mening även utanför min tro, men jag tror det min tro ger mig är framförallt (utifrån perspekivet om hopp) en objektiv mening oavsett min tillfälliga inställning. Utöver detta perspektiv så är min tro bland det viktigaste i mitt liv, med förhoppningen att den ska få ta större plats."Men vad ska vi tro på?" - den frågan får jag nog överlämna till varje individ, kristen tro är dock något jag såklart förespråkar. Har man bara avfärdat kristen tro p g a lösa fördomar så tycker jag verkligen att man borde ge det en ärlig chans!
🙂
följer du alla budord?
Jag tycker att det är rätt korkat att gå ur svenska kyrkan då de gör så mycket välgörenhetsarbete och får ta många fall inte soc tar.
Jag tror på... någonting. Vill göra det iaf.
Fingerprints: Inte veta - tro, hoppas.
Det kallas ju tro, men de som är religiösa säger ju sig "veta" vad som händer efter döden. Bill Mahers poäng är att han åtminstone inte känner att han behöver veta eller spekulera.
