Här kommer ett uttdrag ur min blogg om vad som skall hända ikväll...
Meningen är väll att jag ska sitta och fördjupa mig i sannolikhetsekvationer, statistik och allmänt svårlösliga siffror men tankarna finns på andra håll. Min mor skall tydligen komma hit till pappa på en bit mat ikväll och min första reflektion blir; Jasså, nu passar det?
Efter 11 år är det så dags att plötsligt gräva ner stirdsyxan och helt plötsligt bli vänner, bara för att det passar just nu? Vad bra att det äntligen sker, synd bara att det är typ sådär 11 år försent och att det jag minst allt av nu är att ha någon diffus illusiosfamilj. Så mycket skit och bråk jag fått höra mellan dem, dessutom deltagit i och rent av skapat många gånger, och så nu skall alla helt plötsligt bli vänner och låtsats om som om alla fyra familjemedlemmar plötsligt fått stå bullseye för Amors sylvassa pilar. Nej jag satte inget frågetecken där för det är ingen fråga utan ett rent påstående, så är det bara och uttrycker jag någonting annat än det faktum att jag blir otroligt förvirrad, förbannad och besviken så är jag som vanligt den felande länken, ständigt en nagel i ögat av oförståelsebar förvirring. Så många gånger som mina föräldrars relation varit allt annat än god vilket lett till att jag och min bror tvingats stå i skottelden och hoppas på att inte bli träffade då mina föräldrar då och då tappat kontrollen över sina vapen och riktat dem mot mig och min bror vilket lett till skador i ett krig ingen riktigt förstår.
Dessutom blir min förvirring än större när min pappas flickvän stiger upp ur min pappas säng med MIN( ! ! ! ) morgonrock på sig timmar innan min mamma ska sitta här. Vad ska jag göra då? Låtsats som ingenting, inte bry mig, hoppas på den försoning som jag någonstans vid 10-års åldern miste min tro på plötsligt skall äga rum?
Nej, tror inte det. Att svika mig själv på samma sätt igen genom att hoppas på två människor som inte vet vad de vill själva tror jag inte ett dugg på. Däremot tänker jag inte ställa till med någon så kallad scen om ni nu fått för er det. Istället kommer jag sitta med ett fånleénde på läpparna och antas vara den godhjärtade sonen utan några känslomässiga frågor här i livet samtidigt som mina föräldrar dricker sig salongsberusade på vin och känner att de äger mig.
Hur ska man reagera och hur ska man tycka?
![[sad]](/img/smilies/sad.gif)
Orb_Fiedeli:
Hur ska man reagera
Man "ska" reagera med att det är något positivt trots att det tog lån tid för dem att fatta att dom ska lägga ned.
OF 5:
Man "ska" reagera med att det är något positivt trots att det tog lån tid för dem att fatta att dom ska lägga ned.
Skall jag återigen utsätta mig för besvikelsen över att se dem två skiljas som ovänner vilket resulterar i att den otrygghetskänsla som jag hyser inombords göds ytterliggare?
Är det värt det så att säga?
Orb_Fiedeli:
Skall jag återigen utsätta mig för besvikelsen över att se dem två skiljas som ovänner vilket resulterar i att den otrygghetskänsla som jag hyser inombords göds ytterliggare?
tycker att du kan försöka glädja dig i alla fall ytterst lite för att dina föräldrar kommer överens igen
Berätta för dem hur du känner?
OF 5:
tycker att du kan försöka glädja dig i alla fall ytterst lite för att dina föräldrar kommer överens igen
Det har jag gjort ett flertal gånger, vilket slutat med att jag blivit utskälld av outgrunnad anledning eller att de skillts som ovänner och inte pratat på två år...
Tråden låst på grund av inaktivitet
