Är 16 år och försöker leva livet, men det tar emot.
Att bo hemma är ett helvete just nu, då föräldrarna försöker få en att leva en sorts imperialistisk livsstil. Jag får typ bara leva det livet de har planerat för mig. Avviker jag från den planen så blir jag bestraffad. Problemet är ju då lite uppenbart. Mitt behov för frihet och min vilja att välja hur mitt liv ska vara motstrider deras imperialistiska livsstil.
Det räcker med att komma försent 5 min till en lektion, glömt att lämna in någon uppgift eller liknande småsaker för att de ska reagera. I deras huvud så är inget mindre än en maskin acceptabelt.
Och när de väl reagerar så brukar det oftast vara i stil med att man isoleras från omvärlden temporärt, men de har börjat med lite väl allvarliga hot och bestraffningar. Vid detta tillfälle så har jag bekantat mig med hur det känns när ens far använder våld mot en, när ens mor hotar med att beröva en av boende och skriva in mig i en annan skola (då hon vet hur väl mycket jag älskar att gå den linjen jag går) och sist så berövade de en på ens ägodelar.
Det slutar inte där. De har tryckt ner en genom tiden så mycket att jag genuint rädd för att låta någon följa mig hem eller att jag sover över hos någon. När jag har haft med någon hemma hos mig så har föräldrarna pratat om en som om jag inte vore i i rummet, vilket har lett till att många vänner har fått veta en hel del pinsamheter om mig. Det är inte överraskande om de skulle helt plötsligt hämta upp en på morgonen hos någon annan och sedan skälla ut en för att man inte svarade på telefonen... när man sov.
I hemmet så är det inte så mycket bättre.
De har tagit bort lås från badrummet för att de tycker jag duschar för länge (brukar duscha oftast 25 min). Så jag kan fan inte ens vara 100% själv ens när jag är på toa. Känns som att jag inte ens har ett privatliv längre.
Det är ofta bråk nu för att mitt behov av frihet och spelrum kolliderar med deras behov av kontroll.
Jag vet inte längre vad jag ska göra. Jag vill bara kunna umgås med mina vänner, investera i mig själv, inte behöva leva efter ett schema som är designat för någon som är 5 år yngre än mig, resa till nya ställen och göra saker som andra i min ålder gör.
Jag orkar inte med att bo hemma längre. Jag har fan försökt beröva mig på livet för att uppnå detta, men jag verkar vara för feg för att ens göra det så nu antar jag att jag söker efter någon lösning (något hopp) på nätet.
Kontakta socialtjänsten?
Annars kan du börja med att skriva till fråga UMO där du är anonym.
Vill tillägga att du inte ska behöva leva och känna som du gör, de lyssnar väl knappast om du berättar hur du känner? Därför tror jag professionell hjälp behövs.
Ja, ta kontakt med kurator i skola. Se till att denne förstår allvaret och hjälper dig vidare. Det löser sig.
Det HashtagLame säger. Om du känner att du behöver lite stöd från en människa du är bekant med så försök ta upp det med din klassföreståndare eller någon annan lärare du litar mycket på.
Plejadisk Panda:
Ja, ta kontakt med kurator i skola. Se till att denne förstår allvaret och hjälper dig vidare. Det löser sig.
Jag var i en liknande situation som ts tidigare och gjorde just det du föreslog men det funkade inte alls. Min mamma (som var med på mötet hos kuratorn i detta fallet) blev bara upprörd och låtsades lyssna på vad kuratorn sa och spelade det hela som en slags "roll" och hela situationen efteråt blev hemsk mycket värre, hon var arg i ca 2 månader och relationen förstördes ännu mer då hon kände sig kritiserad, förödmjukad och förolämpad av mitt val att försöka ta hjälp utifrån, då hon tyckt att jag borde gått direkt till henne. (Dock hade jag också redan försökt många gånger och sagt orden som behövt sägas rakt ut när hon inte fattat vid de första försöken. Men jag blev ignorerad och "bort vald" för att det jag sa inte var relevant nog för henne att ge någon uppmärksamhet till.
Det hela kan väl sluta annorlunda för olika personer - jag lärde mig grejer ifrån det även fast det var smärtsamt - men det låter inte som att dina föräldrar är så värst förstående utifrån din text att döma, så jag skulle inte rekommendera detta förslaget.
Rebecca00:
Jag var i en liknande situation som ts tidigare och gjorde just det du föreslog men det funkade inte alls. Min mamma (som var med på mötet hos kuratorn i detta fallet) blev bara upprörd och låtsades lyssna på vad kuratorn sa och spelade det hela som en slags "roll" och hela situationen efteråt blev hemsk mycket värre, hon var arg i ca 2 månader och relationen förstördes ännu mer då hon kände sig kritiserad, förödmjukad och förolämpad av mitt val att försöka ta hjälp utifrån, då hon tyckt att jag borde gått direkt till henne. (Dock hade jag också redan försökt många gånger och sagt orden som behövt sägas rakt ut när hon inte fattat vid de första försöken. Men jag blev ignorerad och "bort vald" för att det jag sa inte var relevant nog för henne att ge någon uppmärksamhet till.Det hela kan väl sluta annorlunda för olika personer - jag lärde mig grejer ifrån det även fast det var smärtsamt - men det låter inte som att dina föräldrar är så värst förstående utifrån din text att döma, så jag skulle inte rekommendera detta förslaget.
Ja, föräldern bör absolut inte vara med vid första mötet. Man måste vara tydlig och se till att kuratorn faktiskt förstår vilken sits man är i. Sedan när kuratorn är på din sida så kan man ta det vidare.
Plejadisk Panda:
Ja, föräldern bör absolut inte vara med vid första mötet. Man måste vara tydlig och se till att kuratorn faktiskt förstår vilken sits man är i. Sedan när kuratorn är på din sida så kan man ta det vidare.
Mh... Jag pratade så klart först själv med kuratorn sedan bestämde jag och kuratorn att ett möte med min mamma behövdes. Sedan fick jag jobba på att få dit henne, så hon kom inte direkt precis.
Hej! Jag vet hur det är. Jag är med om samma sak men för mig är det mildare. För mig handlar de om att folk missförstår mig och inte låter mig utvecklas som person. Jag vet inte hur gammal du är men jag är 22 och jag har haft såhär sedan jag fick min diagnos och jag fick den i 17-18 årsåldern så de är inte lätt. Hade jag vetat detta tidigare så hade jag nog haft det lättare att hantera vissa grejer. Men att folk inte låter mig bli egen är de värsta jag vet. Att folk ifrågasätter vad jag kan eller inte och baserat det på egna uppfattningar eller på vad andra sagt. När de vet om hur det ligger till. Vilket jag har sagt tusentals gånger. Kämpa för det gör jag och du får prata med någon som kan hjälpa dig är utbildad på sådana här områden osv. Jag har min pojkvän som hjälper mig.
Rebecca00:
Jag var i en liknande situation som ts tidigare och gjorde just det du föreslog men det funkade inte alls. Min mamma (som var med på mötet hos kuratorn i detta fallet) blev bara upprörd och låtsades lyssna på vad kuratorn sa och spelade det hela som en slags "roll" och hela situationen efteråt blev hemsk mycket värre, hon var arg i ca 2 månader och relationen förstördes ännu mer då hon kände sig kritiserad, förödmjukad och förolämpad av mitt val att försöka ta hjälp utifrån, då hon tyckt att jag borde gått direkt till henne. (Dock hade jag också redan försökt många gånger och sagt orden som behövt sägas rakt ut när hon inte fattat vid de första försöken. Men jag blev ignorerad och "bort vald" för att det jag sa inte var relevant nog för henne att ge någon uppmärksamhet till.Det hela kan väl sluta annorlunda för olika personer - jag lärde mig grejer ifrån det även fast det var smärtsamt - men det låter inte som att dina föräldrar är så värst förstående utifrån din text att döma, så jag skulle inte rekommendera detta förslaget.
Detta är spökligt relaterbart. Hade möte först för att jag hade svårt att samarbeta med folk å situationen förbättrades ej när päronen kom med i bilden.
Blåbärt:
Det HashtagLame säger. Om du känner att du behöver lite stöd från en människa du är bekant med så försök ta upp det med din klassföreståndare eller någon annan lärare du litar mycket på.
Just nu så känner jag att bästa chansen till förändring är färskt blod.
HashtagLame:
Kontakta socialtjänsten?
Annars kan du börja med att skriva till fråga UMO där du är anonym.
Skulle något jävulskt uppskatta tips när man kontaktar dom, samt alternativa tillvägagångssätt.
Captus:
Just nu så känner jag att bästa chansen till förändring är färskt blod.
Hahahah, bästa jag hört
! Man ska försöka göra det bästa av situationen 
Att komma sent till en lektion är en jäääävla frihet. Men inte kul om man vill ha sitt CSN ;3
Amadeus00:
Att komma sent till en lektion är en jäääävla frihet. Men inte kul om man vill ha sitt CSN ;3
Är långt ifrån att förlora CSN, samt så kan man bara förlora om man visar en rutin av frånvaro.
