jag tror att man bara slutar existera
jag hoppas på att man återföds på något sätt, till något bra som får leva bra

Sjuttiotvå oskulder.

oliver95bj:

Vad tror du händer efter livet?

Typ "klick, oj jag dog, finns ej mer" så att säga

oliver95bj:

Eller vad vill du ska hända efter livet?

Inget, så tråkig är jag

egentligen så tror jag nog att allting bara tar slut liksom, men.. jag hoppas man lever vidare på något underligt sätt, eller återföds som någonting helt nytt.

det händer väl ungefär lika mycket som under tiden man lever, d.v.s inte ett piss

Samma sak som före existensen.

Jag tror på reinkarnation.

tror inte d händer ngt
elr, vet faktiskt inte
tänkr inte så mk på d
orka?

förhoppningsvis inte ett skit.

men jag verkar ha varit en förjävlig människa i något eventuellt tidigare liv så reinkarnation kanske

Tror döden händer efter livet.

En subjektiv auktoritet.
En man med självsäkerhet, anonymitet och makt. En makt som osynligt speglar sig över den potentiella observatören, lägger sig över honom som en tynande skugga och drämmer dörren bakom honom. En kraft som markerande intar ledarrollen och delikat krossar all illusion om frihet. Sekunden denna mans förvridna siluett flyter in i ett rum, dras all uppmärksamhet indirekt till honom.
Ingen som har träffat honom kan identifiera honom. Han har inget namn, han har inget ansikte. Varken känslor eller sympati existerar i hans värld. Atmosfären som han konstant drar med sig följer honom varsammare än hans egen skuggbild. Det är omöjligt att gå på honom, omöjligt att överraska honom. I hans värld är tid ett begrep som inte existerar. Möjligt och omöjligt är skuggad och blandat, mixat i ett glas och krossad mot en vägg, där delarna spridit sig över ett mosaikgolv och bortglömt likt alla annat mänskligheten har en tendens att glömma.
För ignorans var något som denna man absolut inte besatt. Han skulle aldrig glömma och han skulle aldrig förlåta.
Mannen var definierad som siluetten.
Han var inget mer än ett minne som vägrade lämna världen, en mörk gestalt som ständigt kretsade runt och runt. De få som hade överlevt hans närvaro hade blivit smittade av dens lukt, om man skulle kunna kalla det så, och levde konstant i rädsla att han skulle återkomma. Och återkomma gjorde han.
När de la ner i sin säng, för stå var något de inte länge kunde göra, och svettades ut sin rädsla, trampade han in genom dörröppningen. Vinden stannade, fåglarnas sång dog ut och stjärnorna föll, tid verkade sakta ner så pass mycket att den liggande individen var tvungen att uthärda varenda sekund av scenen. Det var vändningspunkten. Då det inte gick att uthärda allt. Det var då individen tog sitt sista andetag, och släppte ut allt.
Tiden återtog sin normala hastighet, fåglarna började dansa igen stjärnorna återerövrade sin plats. För personen i sängen fanns inte längre livet. Döden hade erövrat dens plats och kvar var inget än ett tomt skal. Ett tomt skal, av kött och ben, som en gång hade minne och en gång hade en framtid.
En subjektiv auktoritet.
Med den största makten av de alla, makten att ta liv.

Ha ha ha

Absolut inget händer.

Berkman:

Absolut inget händer.

Alla som tror det tror jag har fel, men vill får ju reda på det en gång.

Inget händer. Vill inte heller att något ska hända. När jag väl är död då vill jag vara det också.

Jag tror att man kommer till nån bättre plats än jorden.