mynona:
Du behåller det mesta från sista omdömet, men jag har intrycket att du blivit mer självsäker och lever ett tjusigare liv nu än förut, vilket förstås är avundsvärt. Vi har pratat lite mer än senast, och du har också visat dig snäll, varm och omtänksam, vilket jag uppskattat och höjt min personliga uppskattning av dig. Jag har läst om hur du frigjort dig från din familjs gammalmodiga regler, vilket också höjt min allmänna respekt för din personliga styrka. Hade gärna själv velat bo i Uppsala! Önskar mig samma entusiasm och glädje inför livet som du tycks ha - om vi ändå kunde byta liv! Finns massor jag ser som eftertraktansvärt som du har, men med tanke på vad jag uppfattat av din historia, så förtjänar du antagligen allt du har! Har inget direkt negativt att säga, mitt positiva omdöme från senast står fast. Kram
Haha oj! Byta liv? Nu överskattar du mig! Är nog lite gladare än många ja men är rätt duktig på att visa mig själv som glad också.
Ja uppsala är väldigt mysigt tror du skulle trivas här 🙂 men tack! Vad snällt att höra!
Chibibbi: Det är bra att du kommit fram till ståndpunkter på grunder och du känner är tillfredsställande och önskvärda. Däremot sade du: "det kommer förstås alltid en gräns när man kan gå för långt", vilket var det jag motsatta.
Det berodde i så fall mer på att jag sällan orkar formulera mig så exakt och precist än något annat, för det är inte vad jag tycker. Jag är sällan så precis i mitt språk som jag tydligen ibland förväntas vara, för det finns många saker jag inte orkar diskutera. Men jag kan avstå från mitt sätt att undvika sådant jag inte orkar ta upp och förtydliga mig: Jag tycker att det är en självklarhet att man ska kunna sträva så långt bort i tanken som intellektet och fantasin tillåter i vilket ämne som helst. Det utvecklar en som människa, det utvecklar intellektet, och det kan både bekräfta teser man redan har, komplettera dem, eller ge en nya värderingar, rent av göra att man upptäcker helt nya som inte förut varit påtänkta. Jag sätter inte en gräns där man bör säga: "Stopp; tänk inte längre än så här." Däremot har jag i tankarna fortsatt bortom flera sådana "etiska gränser", men just för att jag har gjort det, så har jag också vänt tillbaka, och sagt mig: "Jag har varit bortom den här gränsen, och jag ser att det var att gå för långt när jag passerade den. Min uppfattning om etik säger alltså att man passerar en etisk gräns när man väljer synpunkter bortom denna gräns". Jag vet inte om du förstår mig bättre nu: att tänka bortom den gränsen är tillåtligt, men sedan man har gjort det, verkar det för mig självklart att man anser att värderingar som går bortom en viss punkt bryter mot etiken, för när man passerar en viss gräns, passerar man också den gräns när etiken passeras och ersätts av empatilöshet. Jag tycker inte att man på något sätt ska sätta stopp för när man slutar tänka, men jag sätter ett stopp för vad jag ser som etiskt godtagbara värderingar efter en viss gräns. Tänka bortom den är bara nyttigt, men ha värderingar bortom den? Det är en annan sak. Det finns en viss etisk gräns som man passerar. Att till exempel, anse att det är viktigare att "alla får göra som de vill" är viktigare än: "Lyd trafikregler för alls bästa", det är att passera en etisk gräns. I mina ögon överger man då det som är verkligt viktigt för en iskall intellektualism, och intellektet är lisvfarligt om det inte balanseras av emotionernas hämningar: sådant kan vi se i de experiment läkare utförde i nazismens koncentrationsläger. De handlingarna var fullt intellektuellt försvarsbara, det är bara känslor och etik som säger att de är fel.
Men sådana här saker orkar jag sällan diskutera. Det urartar oerhört lätt i pajkastning och anklagelser för högfärd, etc. Att säga: "För mig var det inte svårt att tänka igenom den saken, det gjorde jag på ett ögonblick", låter enormt högfärdigt och inbilskt även om det är sant, och brukar göra att man kasseras som människa vare sig det stämmer eller inte. Det är oftast bättre att hålla tyst, så gör man ingen upprörd. Jag försöker göra det, även om det uppenbarligen inte är min natur, för min personlighetstyp verkar vara naturligt diskussionslysten - men jag försöker, vilket kanske är orsaken till att jag formulerar mig slarvigt, som i ditt inlägg ovan, för att smita undan förtydliganden som kan leda till onödig osämja utan att tala alltför mycket osanning ^^
Ett bra exempel på sådant jag sällan orkar diskutera och varför, är exempelvis striden mellan "de rationella" och "de religiösa": jag är själv inte religiös, men att de förstnämnda inte ser hur deras egen tro har precis samma nackdelar och bevekelsegrunder som de sistnämnda ger mig en sådan avsmak för båda sidor i konflikten att jag får sura uppstötningar. Jag är inte villig att tala om mina djupare övertygelser inför den typen av attityder, så jag undviker som regel att gå alltför djupt in på saker och ting utom i sällskap med personer jag känner väl.
Chibibbi: Jag tror aldrig att man kan gå för långt, förrän bevisen om den saken stirrar en i vitögat och även då kan det vara legitimt och försvarbart. Inte nödvändigtvis, men det det bör ej uteslutas. Från ditt synsätt kanske det bör det, men det är dina förhållningar och inte mina; jag måste liksom du hitta den väg som jag själv tycker är bäst.
Naturligtvis. Det fungerar ändå inte att forcera någon annan att tycka något. Jag kan tycka vad jag vill om någon annans förhållningssätt, men jag är fullt kapabel att hålla tyst om min åsikt. Jag är ingen missionär: jag brukar sällan ha motivation eller önskan eller inspiration att försöka konvertera någon till något. Det är mer vilsamt att hålla tyst med vad man tycker, så gör man ingen upprörd, vilket jag inte har ork till i mitt tillstånd.
Chibibbi: Jag lyssnar dock intresserat och drar gärna lärdom av de slutsatser du redan dragit, precis som jag alltid önskar göra när andra kan presentera relevanta perspektiv.
Jag tror att jag redan har preenterat en del av dem, men visst kanske det blir tillfälle att utveckla dem någon gång =) Ibland kan det förstås vara svårt, när någon har en annan begreppsbild än en själv. Jag brukar sällan ha orken, tyvärr.
Chibibbi: Jag förstår absolut din disclaimer och jag måste tyvärr hålla med. Jag fattar dock och jag uppfattar dig inte vara högfärdig även utan disclaimers.
Det är dock inte bara den man skriver till som läser det man skriver ute på publikt forum, så jag försöker respektera jante när jag skriver offentligt, eftersom min psykiska hälsa inte riktigt orkar med att jag utan uppehåll anses högfärdig på grund av hur jag formulerar mig snarare än på grund av vad jag säger.
Chibibbi: Fkpw! Jag var tveksamt inställd till det, men kan förstå vad som fick honom att tycka så. Vi får helt enkelt ställa alla som delar hans åsikt mot väggen och kräva motiveringar. Vad tror du själv att de ser för likheter?
Jag kan se vissa ytliga likheter: reflektioner, analyser, motiveringar och ett distanserat "intellektuellt akademiskt språk". Om man letar kan man se likheter mellan sig själv och varenda människa. Vad tror du själv är orsaken till varför de ser likheter?
Chibibbi: Jag tror en del av att arbeta mot ett bättre samhälle är att vara medveten; medveten på olika sätt om hur man påverkar andra genom en själv. Därför tänker jag att det kan vara bra om man förstår och är insatt i vad som ger positiva respektive negativa följder, och att man gör vad man kan för att utveckla den förmågan. På så sätt kan man maximera det bra och minimera det dåliga, så långt verkligheten tillåter en. Att vara medveten om vad som innebär gott respektive ont och handla efter det, innebär trots allt inte att man tror sig vara en bättre människa än andra - det behöver inte finnas ett sådant tankesätt. Vad det däremot kan innebära och vad man kan konstatera är då eventuellt att olika människor kan ha olika utgångspunkter kring hur de anser att man bör vara mot folk. Men om man ändå skulle värdera sig själv i kontrast till andra? Om man skulle se till andra och jämföra ens handlingar med deras, i syfte att komma fram till vem av de i undersökningen som är den bättre människan? Det är ett ämne som socialt sett kan vara rätt dåligt och prata om. Där kan vi prata om ett socialt farligt ämne, som kommer in på ett jantefientligt område. "Människor kan varken vara bättre eller sämre än andra". Det kan de nog, tror jag. Men jag tror också att människor kan bli så bra som de får möjlighet och själv har viljan till att vara.
Jag talade inte om samhället, men ska vi göra det, så tror jag nog att det bästa samhället utifrån dessa principer är ett samhälle som ger alla lika villkor och möjligheter att forma sitt eget liv fritt efter sina egna värderingar, utan att för den skulle störa andras rätt att göra detsamma.
Jag tror inte att människor som sådana kan vara bättre eller sämre däremot kan deras handlingar och beteende vara bättre och sämre. Människan bör inte värderas utifrån sin nytta för andra, men däremot bör dess handlingar gentemot andra värderas utifrån hur de påverkar andra; dock är det för mig intentionen som är viktigast. Jag har alldeles för många gånger blivit falskt anklagad för saker för att tycka att man ska behöva ta ansvar för saker man inte har menat att göra. Intentionen är viktig för det etiska ansvaret.
När det gäller mitt beteende, som nämndes, så är jag glad över om jag har kunnat hjälpa och vara snäll mot folk bara genom att vara mig själv, eftersom det är en bekräftelse på att jag inte är någon "dålig människa", men jag försöker utifrån ork att vara medvetet snäll. Medvetet elak är jag extremt sällan, och jag är glad över att jag enbart tycks uppfattas som elak när jag inte menar att vara det, vilket är en bekräftelse på att jag inte är elak som människa eftersom det etiska ansvaret för mig beror på intentionen; därmed inte sagt att man ska försöka undvika beteende man av erfarenhet har märkt tycks såra folk, men där får man också försöka tänkak efter hur rimligt det är att anpassa sig till folks fördomar och därmed uppmuntra dem.
Chibibbi: Men jag tror inte att det är ett särskilt relevant, huruvida människor är eller kan vara bättre eller sämre än andra. Vad som är intressant för mig är hur alla så gott som möjligt utvecklas till de dem vill vara och utveckla det liv de önskar ha.
Jag håller med - vilket är varför jag har den politiska uppfattning jag har 😉
Chibibbi: Jag tror att det kommer att handla om en balansgång mellan hur man själv anser är bra att handla och hur andra anser att det är bra att handla; väljer man att handla på ett visst sätt som andra är emot, kan det innebära att de reagerar illa på det och därmed skadas. Alternativt ett långsiktigt arbete där vi enligt bästa förmåga kan enas. Hur man gör därifrån får man fortsätta diskutera - men ta konkreta beslut efter den kunskap man idag besitter, så väl det går.
I politiskt och samhällsmässigt avseende får man se till att alla har jämlika förutsättningar för att kunna forma sina liv utifrån sina egna värderingar, med den enda restriktionen att denna frihet inte skadar andras identiska rättighet. Givetvis innebär det kompromisser, som att alla tvingas bidra med pengar till välfärden som gör detta möjligt. I privata sammanhang får man helt enkelt individanpassa sitt agerande.
mynona: Jag håller med - vilket är varför jag har den politiska uppfattning jag har 😉
För mig är det intressanta vad som gör reella förbättring. Sanningen kring vilken politik som är bäst på detta anser jag är svår att gräva fram. Jag har lågt förtroende för partiernas egna utsagor. Man får helt enkelt gå till råmaterialet och gör en egen bedömning, men också då är det, i mitt tycke, otydligt.
mynona: I politiskt och samhällsmässigt avseende får man se till att alla har jämlika förutsättningar för att kunna forma sina liv utifrån sina egna värderingar, med den enda restriktionen att denna frihet inte skadar andras identiska rättighet. I privata sammanhang får man helt enkelt individanpassa sitt agerande.
Ja, det är så jag också resonerar.
mynona: Jag talade inte om samhället, men ska vi göra det, så tror jag nog att det bästa samhället utifrån dessa principer är ett samhälle som ger alla lika villkor och möjligheter att forma sitt eget liv fritt efter sina egna värderingar, utan att för den skulle störa andras rätt att göra detsamma.
Jag tänkte rent generellt, i vilken situation som helst. Vare sig det handlar om samhället i stort eller en privat situation med de nära. Små bäckar till större hav.
mynona: Jag tror inte att människor som sådana kan vara bättre eller sämre däremot kan deras handlingar och beteende vara bättre och sämre. Människan bör inte värderas utifrån sin nytta för andra, men däremot bör dess handlingar gentemot andra värderas utifrån hur de påverkar andra; dock är det för mig intentionen som är viktigast. Jag har alldeles för många gånger blivit falskt anklagad för saker för att tycka att man ska behöva ta ansvar för saker man inte har menat att göra. Intentionen är viktig för det etiska ansvaret.
Förstår hur du menar. Är inte en människas handlingar och beteenden det som utgör och gör hn till vad hn är? Man kan se det konsekvensetiskt och tala om att vissa handlingar och beteenden är skadliga och att det därför gör dem dåliga. Jag tror att man kan se det som att människor kan vara bättre eller sämre som personer men att nyttan eller (bristen på) det goda de tillför inte är ett mått på hur mycket värd någon är; att det finns en oumbärligt intrinsikalt värde i att vara människa, som aldrig kan, får eller borde kränkas. Jag håller med dig om att intentionen är viktig. Jag tror däremot att man i de fall man omedvetet begick ett misstag, har en skyldighet att lära sig utav det, i syfte att - utifrån vissa förutsättningar - kunna förhindra samma misstag, eller liknande sådana, i framtiden. Sedan finns det undantag där man kanske inte bör ens försöka låta bli, om ens etiska kompass säger att det är fel.
mynona: Jag kan se vissa ytliga likheter: reflektioner, analyser, motiveringar och ett distanserat "intellektuellt akademiskt språk". Om man letar kan man se likheter mellan sig själv och varenda människa. Vad tror du själv är orsaken till varför de ser likheter?
Mm, jag tror att dessa egenskaper är ett bidrag till deras intryck. Vad jag har noterat finns det andra, vad jag tror är, likheter, som jag också kan tänka mig är sådant som andra undermedvetet, eller iaf mindre uttalat, anser gör oss lika. Med det sagt, verkar jag se att det finns specifikt en kärnskillnad som skapar en ganska tydlig skiljelinje i hur vi mottas och är som pesoner.
mynona: Naturligtvis. Det fungerar ändå inte att forcera någon annan att tycka något. Jag kan tycka vad jag vill om någon annans förhållningssätt, men jag är fullt kapabel att hålla tyst om min åsikt. Jag är ingen missionär: jag brukar sällan ha motivation eller önskan eller inspiration att försöka konvertera någon till något. Det är mer vilsamt att hålla tyst med vad man tycker, så gör man ingen upprörd, vilket jag inte har ork till i mitt tillstånd.
Jadå, det tror jag nog. Har inte uppfattat dig ha någon önskan om att övertyga, utan du verkar bara svara uförligt från ditt perspektiv. Mig har du inte gjort upprörd, kan tilläggas. Jag ser det här som en konversation i all sin stillhet där vi vissa gånger är oense. Att vara oense behöver för mig inte vara något dramatiskt eller upprörande - bara ett konstaterande av att man inte tycker likadant. Jag kan däremot vara - vad som kan ses som - väldigt krass, utan att vara upprörd eller arg. Det jag menade var kort: du har kommit fram till din synkpunkt - själv har jag inte gjort det men lyssnar gärna på andra åsikter. Sedan var det väl det där missförståndet vad gället tankestoppet, men det kommenterar jag även längre ner att jag förstår nu. Inga hårda känslor från min sida, comrade.
mynona: Det är dock inte bara den man skriver till som läser det man skriver ute på publikt forum, så jag försöker respektera jante när jag skriver offentligt, eftersom min psykiska hälsa inte riktigt orkar med att jag utan uppehåll anses högfärdig på grund av hur jag formulerar mig snarare än på grund av vad jag säger.
Nej, så är det. Jag tänkte snarast för vår kommunikation klargöra hur jag står i den frågan, och kanske även inspirera andra som läser detta att utforska andra tolkningsperspektiv. Jag förstår användandet och känner med dig vad gäller det problemet.
mynona: Jag tror att jag redan har preenterat en del av dem, men visst kanske det blir tillfälle att utveckla dem någon gång =) Ibland kan det förstås vara svårt, när någon har en annan begreppsbild än en själv. Jag brukar sällan ha orken, tyvärr.
Ja, i viss grad har du gjort det, men tyvärr inte så mycket som min krävande själ önskar. 😉 Det är däremot något som kan lämnas till andra tider och dagar. Ser det inte som önskvärt att tortera dig med det, minsann. ^^
mynona: Min uppfattning om etik säger alltså att man passerar en etisk gräns när man väljer synpunkter bortom denna gräns
Jaha, ja, då förstår jag mycket bättre och ser vad du menade. Solklart! Jag respekterar känslan - däremot kan känslan också säga att det var helt rätt för läkarna att utföra de experiment de gjorde i lägren.
mynona: Jag är inte villig att tala om mina djupare övertygelser inför den typen av attityder, så jag undviker som regel att gå alltför djupt in på saker och ting utom i sällskap med personer jag känner väl.
Nej, det har jag inte svårt att förstå. Men det är ofta tråkigt då jag tror att det skulle kunna gå att få ut mycket intressanta samtal och diskussioner om det hade kunnat göras på rätt sätt.
Lonesome Sparrow:
uppdatering
Ja
Tror jag redan måste ha skrivit om att du under ytan är en vacker poetisk konstnärssjäl, så denna gång uppdaterar jag med att säga att du har visat dig pålitlig, förstående och snäll, att jag känner att jag kan tala med dig, att du har lugnat och tröstat, att du tillhör den grupp umare som har fått mig att känna mig smickrad, uppmuntrad, faktiskt glad, då och då, och det är ingen liten bedrift. Jag har många goda associationer med dig, du har många gånger gett mig en liten dos ork att leva i rätt stund, när jag inte fick det av någon annan, och jag önskar någon kunde göra detsamma för dig, du förtjänar så mycket mer.
mynona:
Ja
Chibibbi: För mig är det intressanta vad som gör reella förbättring. Sanningen kring vilken politik som är bäst på detta anser jag är svår att gräva fram. Jag har lågt förtroende för partiernas egna utsagor. Man får helt enkelt gå till råmaterialet och gör en egen bedömning, men också då är det, i mitt tycke, otydligt.
Jag tycker också att ett reelt resultat är bättre än vad som teoretiskt låter bäst. Jag har därför bildat min uppfattning utifrån vad jag historiskt ser har fungerat: i egenskap av individualist skulle jag rent språkligt sett förväntas vara liberal, men jag ser att det enda politiska system som har kunnat åstadkomma individualismens ideal i praktiken för samtliga medborgare är välfärdssystemet.
Chibibbi: Ja, det är så jag också resonerar.
Då har vi samma åsikt.
Chibibbi: Förstår hur du menar. Är inte en människas handlingar och beteenden det som utgör och gör hn till vad hn är? Man kan se det konsekvensetiskt och tala om att vissa handlingar och beteenden är skadliga och att det därför gör dem dåliga. Jag tror att man kan se det som att människor kan vara bättre eller sämre som personer men att nyttan eller (bristen på) det goda de tillför inte är ett mått på hur mycket värd någon är; att det finns en oumbärligt intrinsikalt värde i att vara människa, som aldrig kan, får eller borde kränkas. Jag håller med dig om att intentionen är viktig. Jag tror däremot att man i de fall man omedvetet begick ett misstag, har en skyldighet att lära sig utav det, i syfte att - utifrån vissa förutsättningar - kunna förhindra samma misstag, eller liknande sådana, i framtiden. Sedan finns det undantag där man kanske inte bör ens försöka låta bli, om ens etiska kompass säger att det är fel.
Nej inte helt. Människans beteende skapas till stor del av hens erfarenheter och särskilt då en person mår dåligt kan dess inre egenskaper inte alltid komma till sin rätt. Naturligtvis kan man gå längre tillbaka i analysen, men då får man fundera på om man inte går ett steg längre än vad begreppen håller innan de förvandlas till något annat, för när räknar man startpunkten för vad som rimligen bör ses som distinktionen mellan en egenskap och ett beteende. Man bör lära sig av sina misstag, men klarar man inte av det bör det bedömas varför, och är det på grund av brist på förståelse, brist på styrka, brist på motivation eller empati kan en sådan oförmåga bedömas olika; jag ser generelt en vägran att lära sig av sina misstag som ett misslyckande.
Chibibbi: Mm, jag tror att dessa egenskaper är ett bidrag till deras intryck. Vad jag har noterat finns det andra, vad jag tror är, likheter, som jag också kan tänka mig är sådant som andra undermedvetet, eller iaf mindre uttalat, anser gör oss lika. Med det sagt, verkar jag se att det finns specifikt en kärnskillnad som skapar en ganska tydlig skiljelinje i hur vi mottas och är som pesoner.
Jag tror nog att du betraktas som mer ödmjuk och snäll, på grund av ditt språkbruk med hemtrevliga små fraser och respektfulla disclaimers - i ditt fall kan de mycket väl vara en naturlig följd av din personlighet, även om den sortens språk är något jag bara använder när jag är förkrossad eller liknande och inte naturligt för mig som person. Vad ser du för likheter och skillnadet i sättet hur vi uppfattas?
Chibibbi: Nej, så är det. Jag tänkte snarast för vår kommunikation klargöra hur jag står i den frågan, och kanske även inspirera andra som läser detta att utforska andra tolkningsperspektiv. Jag förstår användandet och känner med dig vad gäller det problemet.
Det är bra, det blir då bara en annan vinkel på det jag sade om att man skriver för fler ögon och den direkt mottagaren 😉
Chibibbi: Ja, i viss grad har du gjort det, men tyvärr inte så mycket som min krävande själ önskar. 😉 Det är däremot något som kan lämnas till andra tider och dagar. Ser det inte som önskvärt att tortera dig med det, minsann. ^^
Det har nog i många fall också handlat om saker som jag ser som "för självklara för att orka repetera i text" 😉 Där är jag likadan som min far som enbart förtydligar saker som även hn själv betraktar som något nytt och innovativt 😉
Chibibbi: Jaha, ja, då förstår jag mycket bättre och ser vad du menade. Solklart! Jag respekterar känslan - däremot kan känslan också säga att det var helt rätt för läkarna att utföra de experiment de gjorde i lägren.
Ja det kan det, men jag betraktar de känslor som kan motivera sådana handlingar som grundade i ideologi och alltså intellekt, medan de hämningar som kan förhindra dem kommer ur spontana och mer grundbaserade känslor som medlidande - och även bortsett från den saken: man kanske kan motivera övergrepp med känslor, men kan man motivera att avstå med hjälp av enbart intellekt utan någon tillsats av känslor? Man får väga och överväga.
Chibibbi: Nej, det har jag inte svårt att förstå. Men det är ofta tråkigt då jag tror att det skulle kunna gå att få ut mycket intressanta samtal och diskussioner om det hade kunnat göras på rätt sätt.
Ja det tror jag också. Jag tror att jag hade varit kapabel att medverka i sådana också om jag hade mått bättre och varit stark nog för att inte bli depressiv av alltför mycket dumheter och dålig attityd. Jag är glad att jag kan tala om sådant med människor jag värdesätter, men det är knappt och hade varit trevligt om energ fanns för en bredare krets.
mynona: Jag tycker också att ett reelt resultat är bättre än vad som teoretiskt låter bäst. Jag har därför bildat min uppfattning utifrån vad jag historiskt ser har fungerat: i egenskap av individualist skulle jag rent språkligt sett förväntas vara liberal, men jag ser att det enda politiska system som har kunnat åstadkomma individualismens ideal i praktiken för samtliga medborgare är välfärdssystemet.
Javisst, javisst. Problemet är att evidensen tycks skifta beroende på vem man frågar. Ifall evidensen hade varit den samma, och analysmetoden av dessa unison, borde man rimligtvis komma fram till samma resultat, oavsett vem man är. Jag vet att det inte är så enkelt, av en rad orsaker. Därför blir det inte så enkelt som att se till givna referenser och sedan ta ett beslut. Jag tänker att an måste ta hänsyn till andra aspekter och problem kring hela den processen, också. Vill jag komma fram till det som är verkligt bäst, känner jag mig ha en skyldighet att syna det hårt i sömmarna.
mynona: Ja det kan det, men jag betraktar de känslor som kan motivera sådana handlingar som grundade i ideologi och alltså intellekt
Men känslor emot desamma är också ideologi - men en annan typ av ideologi som förespråkar andra ideal. Koncept som godhet, att vara respektfull och medlidande är grundande i intellektuella idéer om etik och moral som förankrats och fördjupats till instinktiva känslor - precis som så mycket annat vi i vårt samhälle som vi är ett resultat utav.
mynona: medan de hämningar som kan förhindra dem kommer ur spontana och mer grundbaserade känslor som medlidande
Här håller jag inte med då spontana känslor, i mina ögon, är direkt beroende av den instinktiva moralen - som, så vitt jag vet, till stor del är erfarenhets- och miljöbaserad.
mynona: Det har nog i många fall också handlat om saker som jag ser som "för självklara för att orka repetera i text" 😉
Jag tror däremot att det kan bli ett problem i kommunikationen med andra ifall du utelämnar information som är viktig för att förstå din synpunkt i en diskussion. Vad som är självklart för dig kan jag eller andra av naturliga skäl inte veta eller förstå, om du inte på något sätt framför dessa. Att du talar i termer av "det självklara" med en övertygad ton och återkommer med ett sådant språk, utan att delge för samtalspartnern vad det i resonemanget som är så självklart, tror jag risken att du missförstås och tas som högfärdig ökar. Det blir enklare att tolka det som ett dumförklarande, när du istället bara talar utifrån din egna uppfattning och utifrån vad som för dig är rimligt och självklart. Jag tror inte att du menar så, och därför för jag fram den här noteringen, för uppmärksamma både dig och andra på den skillnaden. i kommunikation med andra tror jag att man borde mötas på mitten på det sättet att man inte antar att andra är införstådda med ens utgångspunkter.
mynona: men kan man motivera att avstå med hjälp av enbart intellekt
Det tror jag inte är omöjligt. Det beror lite på hur du menar - man kan ta en emotionell utgångspunkt och sedan mycket rationellt och känslolöst kalkylera vilket agerande som är lämpligt för ett visst resultat. Jag skulle inte utesluta att gränser kan sättas med enbart ett intellekt utan känslor.
mynona: Ja det tror jag också. Jag tror att jag hade varit kapabel att medverka i sådana också om jag hade mått bättre och varit stark nog för att inte bli depressiv av alltför mycket dumheter och dålig attityd. Jag är glad att jag kan tala om sådant med människor jag värdesätter, men det är knappt och hade varit trevligt om energ fanns för en bredare krets.
Jag tror inte du bör förvilla att det är brist på styrka som gör dig depressiv. Sjukdomen ter sig lika biologiskt som vanliga fysiska sjukdomar, där vi inte ber människor att med viljekraft bli friska.
mynona:
Jag tror nog att du betraktas som mer ödmjuk och snäll, på grund av ditt språkbruk med hemtrevliga små fraser och respektfulla disclaimers - i ditt fall kan de mycket väl vara en naturlig följd av din personlighet, även om den sortens språk är något jag bara använder när jag är förkrossad eller liknande och inte naturligt för mig som person. Vad ser du för likheter och skillnadet i sättet hur vi uppfattas?
Får återkomma på den här. Jag har för dålig koll på hur jag uppfattas av forumet i helhet för att kunna göra en grundlig analys.
mynona:
Nej inte helt. Människans beteende skapas till stor del av hens erfarenheter och särskilt då en person mår dåligt kan dess inre egenskaper inte alltid komma till sin rätt. Naturligtvis kan man gå längre tillbaka i analysen, men då får man fundera på om man inte går ett steg längre än vad begreppen håller innan de förvandlas till något annat, för när räknar man startpunkten för vad som rimligen bör ses som distinktionen mellan en egenskap och ett beteende. Man bör lära sig av sina misstag, men klarar man inte av det bör det bedömas varför, och är det på grund av brist på förståelse, brist på styrka, brist på motivation eller empati kan en sådan oförmåga bedömas olika; jag ser generelt en vägran att lära sig av sina misstag som ett misslyckande.
Nej, det finns vissa större förvrängningsfaktorer, men ska man kolla generellt tror jag inte att dåligt mående är en av dem då majoriteten inte lider av psykisk ohälsa. Hur en individ vardagligt beter och förhåller sig, tror jag talar för egenskaper och personlighetsdrag. Om det är personlighetsdrag eller inte, gör varken till eller från vad det gäller att ta hänsyn till förutsättningar. Det tror jag alltid är nyttigt att göra. Så, ja - när misstag inte kan läras utav bör man försöka förstå varför det är så, och därefter göra en bedömning av läget.
