Tillsammans med Mentor Sverige har Ungdomar.se gjort en enkätundersökning för att ta reda på vad unga idag har för tankar kring framtid, jobb och behovet av vuxenstöd. Undersökningen visar att hälften av Sveriges unga känner sig oroliga vid tanken på framtiden och att 42 procent upplever att de inte har någon vuxen som lyssnar på dem och deras problem.
Så här ska det förstås inte behöva vara och det är dags att vuxenvärlden verkligen fattar det. Vilka insatser tror ni behövs för att vända dessa siffror? Vilket stöd skulle du önska från vuxenvärlden?
Känner du dig själv nedstämd av någon anledning och känner att du behöver prata med någon så finns det flera ställen där du kan få stöd och hjälp. Vi har sammanställt en bra lista med olika organisationer här! 
Jag vill se att dom lyssnar och tar mig på allvar och att dom stöttaren
Ger mig jobb som en bonde sen är jag nöjd
vill att vuxenvärlden skall vara något som jag inte är en del av
Läste "västvärlden" :D:D
Personligen har jag inget emot högre krav/mer utmaningar, men antar att jag är i minoritet i den frågan.
Nu räknas jag väl ändå som vuxen själv, men det allra mest frustrerande när jag växte upp och mådde riktigt dåligt var att inte bli tagen på allvar. Inte bara från mina föräldrar och andra vuxenförebilder i mitt liv - det brast liksom hos utbildad vårdpersonal också. När jag till slut tog mig mod att, på BUP, berätta exakt hur läget var möttes jag med misstro, de sa att "det här är vanligt i tonåren", och överläkaren på BUP sa till och med att jag "vägde för mycket för att ha anorexi" (hon menade väl naturligtvis att jag inte vägde "tillräckligt lite" vid det tillfället för att uppfylla diagnoskriterien, men det var ju INTE så jag tolkade det vid det tillfället).
Jag tyckte det togs upp utmärkt i programmet idag: prata med ungdomar som vem som helst. Ta dem på allvar som du skulle ta en annan vuxen på allvar. Förminska inte, skyll inte på tonårshormoner, ge ungdomar utrymme och validera dem.
time: Nu räknas jag väl ändå som vuxen själv, men det allra mest frustrerande när jag växte upp och mådde riktigt dåligt var att inte bli tagen på allvar.
när du blir lite större så kommer du förstå varför :33
Tickstart:
/admin-off
Följande säger jag inte i egenskap av moderator:
DU ÄR INTE SÅ ROLIG SOM DU TROR, TICKSTART.
/admin-on
time:
/admin-offFöljande säger jag inte i egenskap av moderator:
DU ÄR INTE SÅ ROLIG SOM DU TROR, TICKSTART./admin-on
😀 naw men +_+ nåväl
time: Jag tyckte det togs upp utmärkt i programmet idag: prata med ungdomar som vem som helst. Ta dem på allvar som du skulle ta en annan vuxen på allvar. Förminska inte, skyll inte på tonårshormoner, ge ungdomar utrymme och validera dem.
Nu har jag inte sett programmet, inte kunnat befatta mig vidare med dina erfarenheter som dras upp här. Men en grej som måste få poängteras i den här debatten är - Bara för att du uppfattar dina känslor som äkta betyder det inte att din situation objektivt skulle vara allvarlig.
Vad jag snarare skulle föredra hos en vuxen tilltänkt rollmodell är en person som kan se saker och ting objektivt. Inget ovillkorligt stryka medhårs eller ömkande, ingen som ska trösta dig i alla situationer - utan en som även kan be dig att rycka upp dig ifall ditt beteende inte matchar allvaret i din situation.
Många ungdomar har man ju mött (och fler skall det då till) som man märkt inte haft en enda motgång i livet, och så när den väl kommer, och egentligen är värsta triviala grejen för man vet inte hur man ska hantera en sådan situation för att man blivit curlad hela livet - och reagerar därför ur proportioner. Det finns gränser för hur långt du får ta dina "problem".
Därmed inte att jag förminskar ungdomar med faktiska problem, som faktiskt uttrycker eller signalerar detta på ett sunt sätt (om man nu kan säga att det finns sunda vägar att signalera psykisk ohälsa). Men det är inte receptet för alla, vissa måste också ha sig en spark i ändan, lite jävlar anamma, någon vuxen som säger till en att man är en grinolle när man faktiskt är det, om än på ett smidigt vis. Vem det nu är som sätter de gränserna...
För det kan bli väldigt svårt för din personliga utveckling att varje gång behöva gränslöst med tilltro och erkännande som tröst när det riktiga livet sällan erbjuder dig denna glamourösa mittpunkt. Du ska givetvis aldrig förbises, men samtidigt inte mer än det erkännande situationen berättigar.
