En av mina närmaste vänner förlorade nyligen sin far i cancer och har haft svårt att prata om det med folk, låtsas vara glad fast h*n inte alls är det och folk tror att h*n mår bra fast h*n inte gör det. H*n håller för mycket inom sig.
Jag har inte varit med om detta innan, att en vän eller jag själv förlorar sin far/förälder i så ung ålder. Man hoppas ju att man blir tillräckligt gammal och föräldrarna ännu äldre och dör vid "rätt tidpunkt", men så händer detta ändå...
Som vän kan man inte göra mer än att bara finnas där när den behöver en och bara vara, man vet ju inte alls vad man ska säga, vilket är äckligt jobbigt då man vill säga något uppmuntrande eller göra något som får den glad.
Nu har det snart gått en månad sen begravningen och h*n hoppas fortfarande att pappa ska komma in genom dörren, h*n lever i sin drömvärld och vill inte vakna upp i verkligheten fast h*n vet hur den är då h*n vägrar acceptera den.
Förr eller senare behöver h*n möta verkligheten, lämna sin drömvärld, man kan ju inte stanna kvar på samma steg i livet hela tiden då går man inte framåt, vilket säkert får dåliga konsekvenser i livet framöver.
Men hur sjutton gör man det?
Om någon som har varit med om detta själv eller vet något bra tips så vore det mycket snällt om ni delade med er.
Vill ni inte dela med er här så skicka gärna PM, för jag vill hjälpa denna personen så gott jag kan.
Mitt tips har varit att snacka med psykolog, och det tipset kommer man ofta med, men h*n är inte alltför positiv inför det då h*n inte tror att det kommer att hjälpa.
Men finns det andra sätt??
Nej, det finns inga andra sätt. Låt din vän böla över sin fars död ett tag om människan nu känner för att göra det. Efter ett tag kommer saknaden vara som bortblåst och din vän kommer må alldeles finemang igen. Som vi alla vet så läker tiden alla sår.
Det kan förstås inte ta bort tankarna eller hjälpa helt, men att få nått meningsfullt att göra kan hjälpa en del iallafall. T.ex. börja med nån sport eller någon hobby, kanske låna någons hund att ta hand om några veckor, engagera sig politiskt eller på andra sätt. Att känna sig behövd och meningsfull kan hjälpa i jobbiga situationer. Du som vän kan ju försöka få med personen på aktiviteter, inte typ fester etc. men någon av de saker jag nämnt eller nått annat som personen gillar att göra. ![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
Jag förstår inte riktigt vad det är du vill? Din väns sorg är ganska ny, och alla sörjer på olika sätt. Jag tror inte att du behöver oroa dig just nu. Det är fint att du bryr dig dock.
Jag kan ju ha fel också såklart, det är svårt att avgöra via en text, men reaktionen låter normal.
Jag skulle tro att det bästa du kan göra nu är att försöka vara lyhörd inför din väns behov, alla sörjer ju som sagt olika. Glöm inte bort att du faktiskt inte har förmåga att ställa allting tillrätta igen, och det innebär inte att det är något fel på dig som vän.
Det har ju bara gått en månad sen begravningen, såklart så sörjer personen fortfarande och hoppas att det bara är en dröm. Låt det ta tid, när hon/han är redo att gå vidare så kommer det att ske, det är inget man pressar fram.
Förövrigt, behandla din vän precis som innan, det gör det nog lättare. Min klasskamrats pappa tog livet av sig när vi gick i trean, hade det hänt mig så hade jag nog mördat alla idioter som kom fram och sa: "MEN NAAW, LILLA GUMMAN STACKARS DIG ![[cry]](/img/smilies/cry.gif)
" i tid och otid.
Stellaluna:
T.ex. börja med nån sport eller någon hobby
Familjen skaffade nyligen hund så det har hjälpt lite iaf.
H*n var mycket engagerad förr i kyrkan men h*n har svårt att tro just nu och vill inte engagera sig lika mycket längre.
Oväntad:
Din väns sorg är ganska ny, och alla sörjer på olika sätt. Jag tror inte att du behöver oroa dig just nu.
Jo jag vet, och det tar olika lång tid för alla, jag sa till personen att ta det i den takt den kan och a ett steg i taget. Sörja klart först innan den kan gå vidare, dock tror h*n inte att h*n kommer gå vidare just nu, men det är knappast konstigt.
Stellaluna:
Du som vän kan ju försöka få med personen på aktiviteter
Oväntad:
Jag skulle tro att det bästa du kan göra nu är att försöka vara lyhörd inför din väns behov
Jag bor tyvärr 15mil ifrån nuförtiden och vi träffas knappt så blir mest ytlig kontakt genom msn/sms tyvärr :/
Oväntad:
Glöm inte bort att du faktiskt inte har förmåga att ställa allting tillrätta igen, och det innebär inte att det är något fel på dig som vän.
Ne jag vet 🙂 är tillräckligt "vis" för att ha insett detta för ett bra tag sen 😛 🙂
Det du kan göra är att klargöra för honom/henne att du finns där och att du bryr dig. Det kan säkert vara svårt för den drabbade i den situationen att komma och be om hjälp, tröst eller bara en kompis som bryr sig i det läget. Men förklara att han/hon kan prata med dig om det är något, det gör det lättare för den personen att ta det steget om det behövs. ![[y]](/img/smilies/thumbup.gif)
Tråden låst på grund av inaktivitet
