Det är såhär,

Min pappas förra tjejs humör var som en bergodalbana.
Hon var labil och smådeprimerad mest helatiden, förutom när hon vid vissa små tillfällen var strålande glad.
Ja det var minst sagt ett kaotiskt förhållande som tärde på både mig och min fader. Men när det en vacker dag slutade efter mycket skit, t.ex att hon var otrogen och mytoman så hittade min pappa till slut en ny flickvän.
-Efter mycket bitterhet-
Då, får hon cancer.
Hudcancer.

Det blev mycket strålning och många resor till sjukhuset tills hon en dag blev friskförklarad. Men läkarna sa att om den kommer tillbaka inom ett år så kommer hon att dö.
En dag fick hon ett anfall som liknade epilepsi.
Altså, hon krampade i hela kroppen, ögonvitorna vändes utåt och hon kunde inte göra någonting åt det.
Alla undrade såklart varför detta hände,
det visade sig att hon hade 6 tumörer i hjärnan.
Sakta men säkert försämrades hon påtagligt.
Cellgifterna och alla de andra medicinerna verkade inte ta.
Så jag kunde inte komma och hälsa på längre, och min pappa var där nästan 24,7.
och han kunde ju inte hälsa på mig för hon behövde hjälp hela tiden, han fick köra henne i rullstol och lyfta över henne till toastolen då benen inte höll.
Ett stort dilemma.
En kväll ringde pappa och sa att hon hade åkt in på sjukhus, så jag fick komma till huset där hon bodde och sova där som stöd åt hennes dotter. Ebba.
Där bodde jag till fredagen.
Sen var jag hemma tills onsdagen nästa vecka.
Då åkte hon in på ett vårdhem vid namn Höstsol.
Jag fick panik när jag hörde att hon åkt in där då jag vet tre stycken som dött därifrån. Det är ett ställe dit man bara kommer om man faktiskt ska dö
Så jag bodde i hennes hus med pappa och ebba i runt en månad.
Tömörena tryckte på och hon hon kunde inte gå alls, hon tappade ord. Snart kunde hon inte prata.
De höga morfindoserna gjorde så hon slapp den värsta smärtan och ångesten.
I onsdags somnade Ulrika in. Hon lämnade oss i denna kalla värld till vårt öde.

Okej tänkte man, detta är det värsta som har hänt mig. Men mitt i sorgen så blev jag och min pappa utelåsta ur ulrikas hus där vi har bott under den senaste månaden och pappa mycket mer än det.
Vi hade alla våra saker där inne.
Hennes familj tömde också pappas och ulrikas gemensama konto på 36 tusen. Lämnade 21 spänn gjorde dom.
Dagen efter lurade pappa utanför huset tills hennes sinnessjuka syster kom, han knuffade till henne med bröstet och sa att hon skulle öppna dörren.
Då sa hon "...vad ska du ha där inne?" spydigt.
pappa sa att han hade sin laptop där, då sa hon
"har du kvitto på den?"
Hon skrek när han knuffade henne genom häcken och ringde sedan polisen. pappa är nu anmäld för misshandel när det var han som blev mest skadad.
Elaka systern skickade samt sms till pappa och kallade han för alkis och idiot och sa att han inte hade ett skit med ulrikas hus att göra.

Inte ett tack får någon. Jag vände upp och ner på mitt liv i en månad bara för att finnas för ebba, pappa har försörjt både ebba, ulrika och alla deras djur i ett och ett halvt år. Hon gick för fan fem tusen back i månaden. Han byggde ett stall till henne för 23 tusen, ulrikas mamma har sagt
"du har ju i alla fall fått ett stall..." vem har byggt och betalat det egentligen?? Kämpat med det jävla stallet i tre månader så hårt att han bröt armen.

Det är som ett krig mellan två familjer, och ebba kommer i klämm. Hur kan man vara så respektlös mot någon?
Hon har precis förlorat sin mamma och dom snor pengar som borde tillfalla ebba. Sprider lögner.
Anledningen till att vi blev utelåsta ur huset var för att dom inte litar på pappa. Vi fick inte ens plocka ihop våra saker själva, dom bara krafsade ihop det som dom antog var mitt och hans och slängde det i vårt garage. Dom har knölat ner mina saker i en väska.

Respektlöst är ett för svagt ord. Det är äckligt.
Vem är de det inte går att lita på egentligen?

vila i frid ulrika.<3