hej,, vet egentligen inte varför jag gör detta inlägg, och ber om ursäkt för hur konstigt jag skriver o uttrycker mig, de ingår väl i att vara så cp som jag är antar jag. Behöver skriva av mig och få prata med någon om detta.  varnar för väldigt lång text :/.

för det första kan jag väl säga att jag är misslyckad. nästan hela mitt liv har jag varit konstig och utanför. Mina föräldrar har inte bott ihop sedan jag var ungefär 3 och min pappa har nästan aldrig ställt upp, har knappt kontakt med han alls men trivs så.
sedan när jag gick på dagis trivdes jag bra, men när jag började skolan så blev jag snart klassens "mobboffer" förmodligen för att jag ser annorlunda ut, är halviransk och dessutom (enligt mig iaf) väldigt ful och var ett mulligt barn. dessutom så betedde jag mig annorlunda och konstigt, var ett agrobarn osv.
iallafall så fortsatte dem (nästan alla klassens killar) att mobba mig tills femman typ, men jag slutade inte vara utanför efter det.

det var inte bara att de retade mig, utan de slog mig ofta också.
tex en gång minns jag att jag låg på marken och 3-4 st pojkar tog sats från sandlådan och hoppade på mig som låg och grät i snön när det var mörkt ute och fröken inte kunde se.
sen var (och är) jag också ganska ensam, hade under hela låg o mellanstadiet sammanlagt typ 3 personer som jag skulle kunna räknat som vänner, som jag lekte med ibland hemma.
tror det lite kan ha vart min barndom som gjort mig så konstig, blyg och stängd som person.
iallafall så minns jag när jag äntligen skulle börja sjuan. jag var så glad, för jag trodde att jag äntligen skulle få vara mig själv och få mer vänner.

men jag tog med mig samma beteende till högstadiet, och var väldigt blyg. dessutom så är jag som sagt ful och började även bli ganska tjock i sjuan. detta gjorde så att killarna i den nya klassen började se mig som den konstiga tjejen som det ansågs va ok att skämta om.

jag mådde fortfarande ok då. jag var i skolan med två tjejer från min gamla skola och två tjejer till i den nya klassen, men de blev som ett gäng och ville inte ha med mig, så jag var med de i skolan medans de gick hem till en av dem på hålen och då blev jag lämnad ensam.
det var då jag började bli tjock, jag gick till ICA på rasterna och tröståt choklad och godis.
men jag hade ändå en del vänner i klassen då. 

men på vintern så gjorde jag en ganska taskig grej mot en av tjejerna av de jag var med, och de slutade va med mig helt. jag gick ensam på skolan och gör det fortfarande. men iallafall. jag mådde ok i åttan när jag vant mig men mår rent ut sagt skit idag, i nian.

min bästa vän är jag nästan aldrig med längre, flera månader sist. hon är med hennes vänner i hennes klass istället och känner mig utbytt :/. så är mest hemma hela dagarna efter skolan, har inget socialt liv alls, ingen verkar visa något intresse alls för att vara med mig, förutom när alla andra är upptagna. 

mitt liv är samma varje dag. jag vaknar och blir ledsen över att drömmen slutar, och att verkligheten finns. jag springer till bussen och sätter mig på ensamsätet längst fram. när jag kommer till skolan gör jag nästan aldrig skolarbete på lektioner och sedan får jag ett berg inlämningar att göra hemma som lärarna tjatar på mig att jag måste göra, men de fattar inte att jag inte orkar längre!. om det är hål låser jag in mig på toan eller går ner till stan, vill inte bli sedd av folk som vet vem jag är för att jag är för ful och patetisk. sedan åker jag hem och sitter med datorn tills jag somnar.

jag orkar inte leva såhär, mitt liv känns totalt meningslöst. ingen bryr sig om mig och ingen ser hur dåligt jag mår. jag har alltid blivit sedd i familjen som den duktiga som klarar allt själv, men jag orkar inte längre! det finns ingen människa jag kan berätta hur jag känner för, och de flesta jag känner tycker nog jag är jobbig och klängig. 
det känns som att ingen ser mig eller bryr sig om mig förutom min närmsta familj, men de har nt tid för mig heller och kan inte prata om allt med dem. ingen skulle sakna mig om jag försvann.
vad ska jag göra för att kunna va mig själv, för att kunna få vänner?( är väldigt stel, hatar mig själv ännu mer pga det).