Kvällen började tidigt. Runt 6-7 på fredags kvällen för över 4 veckor sen nu. Jag var på förfest hos en tjejkompis jag inte träffat på jätte länge. Vi hade jätte mysigt och var jätte spända av glädje och förväntan. Vi skulle på vår första krogen runda i byn bredvid. Vi skulle möta några polare där inne och allt verkade inte kunna bli bättre.
Vi kom in och mötte våra kompisar precis som planerat och hade det riktigt kul. Vi dansade som vildar och skrattade och mådde bättre än någonsin.
Men någonting gick snett. Hemskt snett. På nått sätt måste jag fått i mig någonting. För efter en klunk blir allt svart i minnet. Jag minns ingenting.
Jag hade planerat flera dagar innan att jag skulle sova hos en av de kompisarna vi träffade inne på krogen, vi kallar honom L. Men när jag vaknar upp dagen efter minns jag svagt att en av mina kompisar (N) berättat för mig att L som jag skulle sovit hos åkt hem pga en kris hemma. Så jag fick sova hos en annan kompis. Vi kallar honom för R.
Sen hjälpte N mig hem till R som gått hem innan oss. Sen är allting svart.
Jag vaknar dagen efter och ligger i R's säng, naken. Med en förskräcklig smärta där nere. Minns inte så mycket mer just då än att jag spydde utav bara helvete när jag lagt mig när jag kom dit. Jag var helt borta då.
När jag kom hem gick jag igenom hela minnet och finputsade det ända in i detaljerna Så dök det upp. Jag mindes mina svaga muskler som försökte att putta bort R ifrån mig. Jag spydde och spydde och kände hur jag bara frös mer och mer. Tillslut fattade jag vad som höll på att hända.
Jag minns att jag skrek högt och bet i kudden, jag kämpade för att komma bort. Men mina muskler var för svaga. Jag var för långt bort inne i dimman. Jag slog, sparkade, rev, skrek. För att få bort honom. Bort ifrån mig. Men jag lyckades aldrig. Smärtan minns jag fortfarande. Den kommer jag aldrig någonsin att glömma. Det skärde som knivar. Det var hemskt.
Jag kände mig så fruktansvärt smutsig å förnedrad samtidigt som jag kände skuld. Jag tyckte synd om svinet.
Det gick dagar. Veckor. Jag började sakna svinet.
De få vännerna jag berättat allt för tycker det låter sjukt men förstår mig. R stod mig nära innan jag bröt kontakten efter det hemska han gjorde mot mig den natten. Man skulle kunna säga att han var min bästa vän. Han var en av dem bästa i alla fall. Så jag saknade honom å våra stunder. Jag hatade inte honom, jag hatade det han gjort mot mig.
Han ringde och smsade som en tok. Jag svarade aldrig. Vågade inte. orkade inte.
Så här om dagen var jag på fest med ett annat kompis gäng (ja, jag tog det självklart lugnt, drack bara 2 cider. Så blev inte ens full.)
Så ringer han igen. Jag svarar utan att kolla vem det är och svimmar nästan av rösten.
Han ville träffas på en fika.
För att lösa det.
För han saknade mig.
Han grät.
Jag sa nej. Orkade inte. Vill inte höra hans röst. Vill inte se honom i ögonen. Jag saknar honom inte längre. Jag avskyr honom.
Det har gått fyra veckor och några dagar. Jag har tagit ett dagen efter piller. Men inte vågat polis anmäla idioten. Mina föräldrar vet ingenting. Men har märkt att något är fel. Dem gör inget annat än att bråka med mig och slå mig så det är en omöjlighet att få dem att lyssna å förstå. Jag tycker magen har svällt lite grann och jag börjar bli jävligt orolig för att jag faktiskt är gravid.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vad jag ska göra. Mina vänner litar jag på till tusen men jag är rädd att dem inte skulle förstå.
Snälla någon. Hjälp mig!