Bra självkänsla har man när man är trygg i sig själv, bekväm med sig själv och inte av blyghet drar sig för att säga eller göra något. Så skulle jag beskriva det ungefär.

Grandios självbild har Justin Bieber som skriver i gästboken på Anne Frank-museum att han hoppas att Anne Frank skulle varit hans fan. Så det är en underdrift att säga att han bara har bra självkänsla.

Bra självkänsla handlar för mig om en trygghet i sig själv  där man inte behöver försöka hävda sig och jämföra sig med andra, medan den den grandiosa självbilden handlar om en inflaterat positiv bild av sig själv som inte riktigt lirar med verkligheten, där man samtidigt på något sätt hävdar sig mot andra på ett sätt som skiljer det hela ännu mer från den goda självkänslan. Något sånt.

"Bra" självkänsla är väl när den överensstämmer med ens faktiska person, något som är svårt att avgöra, men jag ser väl människor som högmodiga eller oförtjänt arroganta när de inte har något att backa upp det med. I synnerhet orden "jag är bäst" ekar tomma och tyder snarast på ett behov för att kompensera för något.

Chibibbi:
Jag noterade att många i "Vad är det osexigaste ni vet?"-tråden, nämnde egenskapen "högmodig" samt det här med hybris. Men vart går gränsen mellan att ha god självkänsla och vara någon som sätter sig själv på en piedestal? UM:are, var skulle ni säga att gränsen går?

Det har inte med varandra att göra, god självkänsla bygger inte på att man är bättre än andra, utan i stället att man duger som man är. 

kulturmarxisten:

Det har inte med varandra att göra, god självkänsla bygger inte på att man är bättre än andra, utan i stället att man duger som man är. 

Grandios självbild innebär att man tror sig vara bättre än man är. Det behöver inte heller nödvändigtvis ha med andra att göra. Frågan handlade om vart gränsen mellan en korrekt "god" självuppfattning går över till en "för bra" sådan.

om det är riktig självkänsla kan den nog vara hur bra som helst utan att det är problem. men det blir destruktivt att ha en för god självbild om man blivit pushad till det och inte får vara sig själv. om man är bra på något som man egentligen inte tycker är något värdefullt och tycker om sig själv för det kan det bli fel.

Chibibbi:

Grandios självbild innebär att man tror sig vara bättre än man är. Det behöver inte heller nödvändigtvis ha med andra att göra. Frågan handlade om vart gränsen mellan en korrekt "god" självuppfattning går över till en "för bra" sådan.

Jag vill bestämt mena att "för bra" är konstigt sätt att formulera sig om man inte pratar i relation till andra. Självkänsla och självbild är inte samma sak för mig heller. Du kanske pratar om att ha en förvirrad självbild, och även världsuppfattning. Det blir tydligt i att ens handlingar blir destruktiva. Grunden till destruktiva handlingar är en förvirrad självbild och världsuppfattning. 

Man kan ha en superbra självkänsla (=trygg i sig själv) utan att  den övergår i narcissism eller hybris. Så jag ser ej sambandet.   Ta upp det du skrev om jantelagen istället.

Vid bortfallet av ödmjukhet och, till viss del, självkritik.

har man god självkänsla är man trygg i själv och behöver inte hävda sig. är man självgod så måste man hela tiden påpeka att man är bättre än andra.

inga anspråk är för stora så länge de inte är vanföreställningar!

Nachac:
"Bra" självkänsla är väl när den överensstämmer med ens faktiska person, något som är svårt att avgöra, men jag ser väl människor som högmodiga eller oförtjänt arroganta när de inte har något att backa upp det med.

har man god självkänsla behöver man ofta inte berätta det för allt och alla. man är lite ödmjuk

om man har kontrollbehov och inte kan låta andra göra som de vill

dazed: Bra självkänsla handlar för mig om en trygghet i sig själv  där man inte behöver försöka hävda sig och jämföra sig med andra, medan den den grandiosa självbilden handlar om en inflaterat positiv bild av sig själv som inte riktigt lirar med verkligheten, där man samtidigt på något sätt hävdar sig mot andra på ett sätt som skiljer det hela ännu mer från den goda självkänslan. Något sånt.

Schism:
Vid bortfallet av ödmjukhet och, till viss del, självkritik.

vad skönt att slippa formulera det själv. detta.

tänkte på en grej. jag tror att om man har behov av att hävda sig är det ofta för ens egen skull. lite "ser andra det så finns det", man utnyttjar människor omkring sig för att befästa en viss bild för sig själv. behöver man hävda sig tror jag dock att man har en dålig självbild och inte en "för bra" (men att det kan framstå för andra som att man har en för bra?).

oj blev klurigt. vad tänker ni andra?