Hej! Jag har varit, vad jag tror, deprimerad hela mitt liv. Jag blev diagnostiserad med depression av en psykiater när jag gick i nian och nu går jag första året på gymnasiet. Hon erbjöd mig antidepressiva på ett återbesök för cirka fyra månader sedan, men jag tackade då nej av rädsla. Just nu är jag kluven för jag börjar fundera om jag behöver antidepressiva iallafall. Utåt sett är jag en normal tjej, inget synligt avvikande. Men jag känner en slags uppgivenhet och hopplöshet inför livet som inte försvinner. Jag vill egentligen inte leva, men kan inte åtgärda det problemet då jag aldrig skulle vara benägen att begå självmord. Jag har några gånger självskapat mig själv, mest för att känna någon slags känsla då jag känner mig emotionellt tom annars. Jag ser inte framemot något utan känner mest att livet är något jag måste genomlida och jag hoppas jag dör i ung ålder så det tar slut fort. Jag går hos psykolog sedan ett år tillbaka men vet inte hur mycket det hjälper. Vet dock inte om jag klassar in mig i kategorin deprimerad, men känner inte heller att det här sån här inställning man ska ha till att leva. Jag vet att alla känner så här någon gång, men detta är min konstanta känsla oavsett om något bra händer eller inte. Jag kan verka glad utåt sett, men det är ingen genuin känsla jag har. Jag känner mig mestadels tom bara.
Vad för gräns?
Känner likadant o d går nt över iaf nt för mig o aa due deprimerad
sessan707997: Hej! Jag har varit, vad jag tror, deprimerad hela mitt liv. Jag blev diagnostiserad med depression av en psykiater när jag gick i nian och nu går jag första året på gymnasiet. Hon erbjöd mig antidepressiva på ett återbesök för cirka fyra månader sedan, men jag tackade då nej av rädsla. Just nu är jag kluven för jag börjar fundera om jag behöver antidepressiva iallafall. Utåt sett är jag en normal tjej, inget synligt avvikande. Men jag känner en slags uppgivenhet och hopplöshet inför livet som inte försvinner. Jag vill egentligen inte leva, men kan inte åtgärda det problemet då jag aldrig skulle vara benägen att begå självmord. Jag har några gånger självskapat mig själv, mest för att känna någon slags känsla då jag känner mig emotionellt tom annars. Jag ser inte framemot något utan känner mest att livet är något jag måste genomlida och jag hoppas jag dör i ung ålder så det tar slut fort. Jag går hos psykolog sedan ett år tillbaka men vet inte hur mycket det hjälper. Vet dock inte om jag klassar in mig i kategorin deprimerad, men känner inte heller att det här sån här inställning man ska ha till att leva. Jag vet att alla känner så här någon gång, men detta är min konstanta känsla oavsett om något bra händer eller inte. Jag kan verka glad utåt sett, men det är ingen genuin känsla jag har. Jag känner mig mestadels tom bara.
Kan känna igen mig, eller kände igen mig, nu känner jag inte lika mycket igen mig. Jag har vänner och så, är singel så det suger balle men det är självförvållat så jag får skylla mig själv. Sen har jag blivit illa behandlad sen jag gick i 3:an i grundskolan och vart utanför sen typ 2:an i grundskolan.
Men du Sessan, jag vet inte hur du har det med vänner och så, att vara med vänner kan göra en glad, du borde försöka hitta saker i ditt liv som gör dig glad, kanske lyssna på musik, läsa en bok, vara med vänner eller något som får dig att må bra, man ska ju inte jämnt och ständigt behöva må dåligt. Livet ska vara så mycket mer än att leva sitt liv och må skit.
Vill du snacka så finns jag!
Jag vill typ träffa en tjej i min ålder ish som gillar likadan musik och som är mogen till sättet. Men men, livet har jag gjort delvis surt för mig och delvis har andra gjort det surt för mig. Det gäller att försöka så gott det går göra livet bra, då gäller det att ta initiativ ibland, annars får man inte nya vänner och kämpa på och kämpa för ett eget välmående! 
