Violine:
Meh.... Staaaaahp! Btw, är du en mjukis? :O
Jag försöker nog vara hårdare än vad jag är 
men är supermysig och gosig och omtänksam +_+
PMR:
Har liknande problem. Min ena förälder fyller 50 idag.
Har du köpt något? Försöker minnas vad mamma fick när hon fyllde 50 för fem år sedan men kommer inte ihåg...
Tigerdrottningen:
Har du köpt något? Försöker minnas vad mamma fick när hon fyllde 50 för fem år sedan men kommer inte ihåg...
Nä 🙁 hon vill inte fira nu heller pga stressigt läge, så får bli i vår.
vonKissekatt:
Kram!
<3 kram!
019linnea:
känner med dig så mycket och önskar att jag kunde göra något. det är bra trots allt att du vet att det är ok att tycka synd om sig sj, man behöver det också. kram
uppskattar omtanken, linnea. kram 
that moment när en polare taggar en i ett meme på fb, där det tydligt framgår vem meme:t handlar om :'(
detta är nog det mest moderna jag någonsin skrivit
ska ge bästis en mugg med en bild på mitt ansikte i sen julklapp. har f.ö precis vaknat på denna bilden och ser ut som leif g.w.. skitsexigt
detta var inspirationen: 
it has begun
är ledsen och besviken på typ.... alla
Pappa kommer och hälsar på på söndag! .... hoppas jag
Jag saknar och jag undrar om jag kommer att få träffa dem igen och få säga att jag har saknat dem. Jag är nog redo att sköta mina relationer som jag alltid borde ha gjort, och det är ironiskt att de nu inte finns där. Jag undrar om de gör det. Och det kan jag undra utan att känna ångest.
När jag mådde dåligt, så brukade jag säga, att jag skulle ha samma problem då jag blev frisk, eftersom min depression hade skapats av just verkliga problm från början.
Och det stämmer ju.
Jag mår bra nu, men problemen är kvar.
Jag undrar om jag någon gång kommer att få vänner eller en umgängeskrets och folk som bryr sig om mig och vad jag känner och tycker. Det känns som att nu har allt annat än det skalats bort från livet.
Jag tror inte att jag får det, men nu känns det som att det går bra att ge upp det och fortsätta vidare och vara nöjd med det här livet. För jag har gjort det så bra jag har kunnat, och jag är stolt över mig själv och glad över vad jag har lärt mig.
Jag hoppas att jag får möta de jag bryr mig om i alla fall en gång till och säga att jag har saknat dem och ge dem en kram. Sedan är jag nöjd
mynona:
När jag mådde dåligt, så brukade jag säga, att jag skulle ha samma problem då jag blev frisk, eftersom min depression hade skapats av just verkliga problm från början.
Och det stämmer ju.
Jag mår bra nu, men problemen är kvar.
Jag undrar om jag någon gång kommer att få vänner eller en umgängeskrets och folk som bryr sig om mig och vad jag känner och tycker. Det känns som att nu har allt annat än det skalats bort från livet.
Jag tror inte att jag får det, men nu känns det som att det går bra att ge upp det och fortsätta vidare och vara nöjd med det här livet. För jag har gjort det så bra jag har kunnat, och jag är stolt över mig själv och glad över vad jag har lärt mig.
Jag hoppas att jag får möta de jag bryr mig om i alla fall en gång till och säga att jag har saknat dem och ge dem en kram. Sedan är jag nöjd
Varför skulle du ej få sådana vänner knasfia
vonKissekatt:
Varför skulle du ej få sådana vänner knasfia
Hm=S Jag lever inte ett sådant liv att jag har möjlighet att lära känna människor. Nu mår jag visserligen bra i den mening att jag är frisk, men min självkänsla och självförtroende har blivit förstört, så jag har inte den styrka som krävs för att skapa sådana möjligheter heller, eller ta vara på dem om de skulle uppkomma.
Jag behöver reparera och bygga upp min tro på att jag kan fungera med andra människor, och det går inte utan andras bekräftelse. Och sådan kan jag inte få om jag inte umgås med folk.
Dessutom är det sällan bekräftelse fastnar hos mig om det inte kommer från någon jag vet känner mig väl. Och dessa personer är nu frånvarande och jag vet inte hur jag ska bete mig för att få bekräftelse från dem.
Kampen för att bli frisk har gjort mig utmattad och jag har inte energi nog att anstränga mig ännu mer. Och om jag inte gör det, får jag förstås inte heller någon mer energi, eftersom energi kommer utav glädje.
Så, det är en ond cirkel som det inte finns mycket lösning på.
Jag sitter och väntar ödmjukt på kontakt från de som i alla fall var vänner förut, och mycket mer än vänta ödmjukt kan jag inte göra, min kompetens sträcker sig inte längre än så. Kanske orkar jag ta initiativet om jag åker till deras stad och föreslå möte. Då kanske de säger ja till det. Ja, det är allt jag kan göra. Det skulle kännas fint.
Nej men: det här livet blev ju inget roligt. Men jag har gjort så gott jag har kunnat, jag har lärt mig mycket, och jag kan vara glad över vad jag åstadkommit, och det var mer än jag hade kunnat tro. Jag blir väldigt glad när jag tänker på, att under en tid, i varje fall, hade jag vänner och fick en liten smak av livet, och det var mycket mer än vad jag trodde att jag skulle få.
mynona:
Hm=S Jag lever inte ett sådant liv att jag har möjlighet att lära känna människor. Nu mår jag visserligen bra i den mening att jag är frisk, men min självkänsla och självförtroende har blivit förstört, så jag har inte den styrka som krävs för att skapa sådana möjligheter heller, eller ta vara på dem om de skulle uppkomma.Jag behöver reparera och bygga upp min tro på att jag kan fungera med andra människor, och det går inte utan andras bekräftelse. Och sådan kan jag inte få om jag inte umgås med folk.
Dessutom är det sällan bekräftelse fastnar hos mig om det inte kommer från någon jag vet känner mig väl. Och dessa personer är nu frånvarande och jag vet inte hur jag ska bete mig för att få bekräftelse från dem.
Kampen för att bli frisk har gjort mig utmattad och jag har inte energi nog att anstränga mig ännu mer. Och om jag inte gör det, får jag förstås inte heller någon mer energi, eftersom energi kommer utav glädje.
Så, det är en ond cirkel som det inte finns mycket lösning på.
Jag sitter och väntar ödmjukt på kontakt från de som i alla fall var vänner förut, och mycket mer än vänta ödmjukt kan jag inte göra, min kompetens sträcker sig inte längre än så. Kanske orkar jag ta initiativet om jag åker till deras stad och föreslå möte. Då kanske de säger ja till det. Ja, det är allt jag kan göra. Det skulle kännas fint.
Nej men: det här livet blev ju inget roligt. Men jag har gjort så gott jag har kunnat, jag har lärt mig mycket, och jag kan vara glad över vad jag åstadkommit, och det var mer än jag hade kunnat tro. Jag blir väldigt glad när jag tänker på, att under en tid, i varje fall, hade jag vänner och fick en liten smak av livet, och det var mycket mer än vad jag trodde att jag skulle få.
Från ngt fysiskt?
nä vänta inte, folk tror ju ofta att man är upptagen eller inte vill vara vän mer när man tagit avstånd. Vils upp dig (om det har sin botten i ngt fysiskt) och skaffa en pratkontakt. Det blir bättre!
vonKissekatt:
Från ngt fysiskt?
nä vänta inte, folk tror ju ofta att man är upptagen eller inte vill vara vän mer när man tagit avstånd. Vils upp dig (om det har sin botten i ngt fysiskt) och skaffa en pratkontakt. Det blir bättre!
Både fysiskt och psykiskt. Jag har varit psykiskt sjuk i en mycket svår depression med panikångest 2014-2016, och parallelt även fysiskt sjuk, vilket också löstes via behandling 2016, och jag är nu frisk både psykiskt och fysiskt, fysiskt nästan helt återhämtad men psykiskt utmattad och energilös, och det är som ovan sagt svårt att få energi utan något att glädja sig åt - och, de som hör mig säga detta, kan ju inte förväntas höra att samma ord sägs med helt annat tonfall än under depressionen.
Det är svårt för mig att ta initiativet, i alla fall till de tre vänner jag känner att det har skurit sig med. Vi grälade nämligen sist vi hade kontakt. Visserligen har en av dem gett förlåtelse, och den andra i allmänna ordalag sagt att "allt är okej". Men när man som jag har fått sin självkänsla nedmonterad och står inför arbetet att bygga upp den från botten med hjälp av bekräftelse och glädje, så är det inte lätt att ta initiativ. Vad den tredje gäller så är den själv sjuklig och jag brukar därför av princip förlåta den saker, men det är tredubbelt svårt i det fallet att ta initiativet för en person med avsaknad självkänsla. Rent intellektuellt sett kanske man kan se det som att de fortfarande är mina vänner, men emotionellt är det väldigt svårt för en person utan självkänsla att tro det.
Är riktigt sällskapssjuk just nu. Ska iväg och träffa massa familj m. anhöriga imorgon men känner hellre för kompishäng. Får la bli att ordna upp något så småningom
