Hej!
Jag tycker att jag beter mig "kallt" känslomässigt i mitt liv när det verkligen spelar roll och jag undrar varför.
Min farmor var dement och kunde inte klara sig själv och hon fick bo på ålderdomshem i ca 3 år eller nåt sånt och sedan så somnade hon in och jag reagerade knappt.
Jag förstår inte varför jag inte reagerade, jag fick bara en rysning i kroppen, som man får när man blir rädd, fast jag kände mig inte rädd men det var som en signal som gick ut i hela kroppen bara sådär, en kall känsla. Jag blev inte ledsen men inte glad heller, visst det var synd och tråkigt men jag kände ingen jättestor skillnad.
Jag gick på hennes begravning och jag började nästan gråta men det var för att musiken som de spelade i kyrkan var i moll men jag klarade mig utan en ända tår medan alla andra grät för fullt.
Nu i kväll så hade min mormor tydligen fått ont i hjärtat och hon är nu på sjukhus för undersökning och jag är inte ens orolig. Jag tyckte om min farmor och jag tycker om min mormor men jag fattar inte varför jag inte bryr mig om man säger så, jag känner mig som en kall person som inte bryr sig om andra.
Förstår inte varför, det känns inte normalt.
Alla har olika nivåer på sina trösklar. Du har väl hört, alla människor är inte likadana.
Det folk upplever som normal reaktion i vissa fall behöver inte gälla dig.
du kanske har asperger?
Macktorsken:
Alla har olika nivåer på sina trösklar. Du har väl hört, alla människor är inte likadana.Det folk upplever som normal reaktion i vissa fall behöver inte gälla dig.
Ok, men det känns så konstigt att det inte berör mig. Jag reagerar jättestarkt på andra saker men det här känns ingenting.
Lazarus:
Ok, men det känns så konstigt att det inte berör mig. Jag reagerar jättestarkt på andra saker men det här känns ingenting.
Jag var likadan när min kusin som dessutom var en av mina bästa vänner dog. Fällde inte en tår, tror det iaf var mitt sätt att stänga av för att inte känslomässigt dö
kände knappt nåt när mormor gick bort, kanske för att ja vet att hon levde över 90 år o hade ett hyfsat bra liv o somnade in lugnt med man mamma vid sin sida, min morsas kusins fru verkar inte heller ta döden så hårt iaf så visar hon inte direkt nåt för de märktes knappt på henne att hennes bror dog i cancer
det är inget konstigt, människor hanterar sorg på olika sätt.
Som ovan skrev så har vi olika sätt att hantera sorg. Även under olika perioder i livet.
Person jag tycker hemskt mycket om hamnade på sjukhus och var rätt dålig för ett tag sedan. Jag var inte så jättepåverkad av det men när jag efter några dagar pratade med hn i telefon började jag "barn"-gråta och var alldeles otröstlig en lång stund efteråt. Vetifasen om det hänt om jag ej pratat med dn.
brukar ha svårt att fälla tårar i samband med andras död - brukar kännas skamligt på begravningar och sådär när prästen tittar snett... drabbas av massa ångest och sånt som inte märks lika tydligt på utsidan.
så himla skumt för ngt så enkelt som en laddad film kan göra mig tårögd..
öhm, tror ingen som har stått mig SUPERNÄRA har avlidit än dock. kanske säger sig självt då. träffade mina farföräldrar typ 3-4 gånger per år fast vi bodde i samma stad..
