Det verkar som om naturliga psykologiska skillnader mellan män och kvinnor är ett väldans känsligt ämne nuförtiden, och jag förstår inte riktigt anledningen till det.
Faktum är i alla fall att alla nutida hjärnforskare är fullkomligt medvetna om den här saken, och det finns mängder med studier som styrker den teorin, bland annat hjärnscanningar på den manliga och kvinnliga hjärnan och upptäckten att olika delar av hjärnan i genomsnitt är olika mycket utvecklade hos män och kvinnor.
Man har faktiskt märkt tecken på skillnader redan hos nyfödda pojkar och flickor, där pojkar har visat sig vara mer intresserade av föremål medan flickor har varit mer intresserade av ansikten, och det här stämmer också ganska bra med att män är något mer intresserade av teknologi och hantverk medan kvinnor är något mer intresserade av att ta hand om andra människor - vilket man märker extra tydligt i "extremfall", exempelvis att det oftast är killar som väljer att utbilda sig till typ ingenjörer och snickare medan det oftast är tjejer som väljer att jobba som sjuksköterskor och terapeuter.
Till och med utveckligsfasen under barndomen skapar skillnader, och det mest välkända exemplet är nog att killar är mycket stökigare än tjejer under 13-15-årsåldern, och anledningen till det är till stor del för att killars frontallober utvecklas i en långsammare takt än de gör för tjejer - och av den anledningen kommer killar att ha svårare att sitta stilla och koncentrera sig ordentligt (det handlar alltså inte om att killar försöker "vara tuffa", eller åtminstone inte enbart om det), utan i många fall så handlar det om ren biologi.

Andra skillnader är också att killar överlag är mer aggressiva och villiga att utsätta sig för fysiska risker än tjejer - det är därför som det oftast är män som väljer farliga jobb, blir brottslingar och åker fast för fortkörning - och anledningen till att de här dragen är mycket vanligare hos killar är för att de är några av effekterna av testosteron.
Det finns till och med tecken som tyder på att testosteron hämmar förmågan att gråta, vilket till viss del förklarar varför det är vanligare att kvinnor gråter än att män gör det.

Dagens samhälle verkar ha blivit besatt av att varenda arbetsplats ska ha en perfekt 50/50-fördelning av män och kvinnor för att det ska kunna betraktas som "jämställt" - med detta anser jag är helt fel väg att gå.
Jämställdhet handlar om att alla ska ha rättvisa möjligheter, ingenting annat.
Samhället är inte ojämställt bara för att det oftast är män som jobbar med industrijobb och det oftast är kvinnor som blir sjuksköterskor, det har ingenting med jämställdhet att göra.
Och om vi ska fokusera på en 50/50-fördelning mellan män och kvinnor, hur ska vi då i så fall hantera alla andra folkgrupper?
Kan vi inte då lika gärna sträva efter en perfekt 33.(3)/33.(3)/33.(3)-fördelning mellan män, kvinnor och "intersex"-individer?
Och hur gör vi med alla olika hudfärger, eller olika funktionsnedsättningar, eller olika kroppslängder?
Den typen av fördelning fungerar givetvis inte.
Det är mycket vettigare och mycket mer realistiskt att acceptera att det överlag finns naturliga psykologiska skillnader mellan män och kvinnor, och att de skillnaderna kommer att resultera i olika karriärval, och då främst i extrema fall där det krävs en väldigt stor passion för en viss sysselsättning - exempelvis så är det nästan alltid män som är extremt tävlingsinriktade arbetsnarkomaner och därmed har det som krävs för att kunna stå ut med intensiva chefsjobb, medan det oftast ät kvinnor som är tillräckligt omvårdande för att vilja jobba med att regelbundet ta hand om andra människor.