Jag tror inte att ni kan ha ett "bra" förhållande så länge ni har så olika religioner. Det funkar väl i början men sen kommer alla personliga värderingar fram och man ställer fler krav på sin partner... Antingen blir han icke troende eller blir du troende. Ingen av er verkar så pigga på att byta religion, så mitt tips är att inte blanda sig in för mycket i det hela!

Mawns:

Holy shit vad du är hjärntvättad.

Med det menar du vad? att hedersmorden i Sverige inte varit utförda av muslimer? att hedersmorden inte har grund i muslimsk kultur? Utveckla gärna och specificera varför du drar slutsatsen att jag är hjärntvättad.

Mawns:

Som sagt: Hon ska väl för fan bo i Sverige och inte i Qatar, så då kvittar det väl hur dom beter sig nere i mellanöstern?

Det finns folk i Sverige som tolkar islam på samma sätt som man tolkar den i Qatar, och det är inte förbjudet att leva enligt denna tolkning i Sverige, särskilt inte om man övertalas till det med hänvisning till att det bör vara så enligt den ideologi man av egen fri själv har anslutit sig till. Det borde inte vara känsligare att påpeka att det även i Sverige finns de som har samma tolkning av islam som i Qatar och lever enligt denna tolkning, än att det finns muslimer i Qatar som lever nästan lika fritt som i Sverige, vilket det faktiskt finns.

isola:

Har du pratat med honom om detta än?

jag har pratat med honom om allt detta. Att jag inte vill ändra mig, att jag vill vad den personen jag är.
Och jag har pratat med honom om att jag tror inte att det kommer funka mellan hans och min familj sen i framtiden.. Det kommer ju inte bli bra, min mamma säger det också, vi kommer ju aldrig kunna förstå varandra. Men jag vet att verkligen älskar mig, att han vill kämpa för mig och han säger det gör inget det kommer bli bra, vi kommer klara det här tillsammans, och att hans mamma kommer acceptera mig tillslut att jag inte är religiös. Jag blir bara så ledsen för jag vill så gärna tro på allt det han säger, men det går bara inte. I vårt förhållande är det så att vi kontrollerar varandra typ hela tiden, och det funkar inte längre. Jag orkar inte kontrollera honom hela tiden för jag vet att det är helt sjukt och jag fattar inte ens varför jag håller på såhär, och jag orkar inte bli kontrollerad av honom längre.
När vi är tillsammans så känns det jätte bra, vi har roligt och verkligen kan prata om allt. Men sen när jag åker hem och vi inte träffas på länge så blir det annorlunda. Vi blir som kontrollfreak över varandra. Och det är inte bara han utan det är jag också. Jag har blivit så för han varit så mot mig och jag vet att det är sjukt och jag förstår inte varför jag har orkat för det är inget man bör orka i ett förhållande.
Bara det att jag vet inte riktigt hur jag ska säga allt till honom. Jag har sagt allt detta till honom, men han vill fortfarande kämpa, jag har sagt till honom tydligt, att detta kommer inte funka sen, jag tror det är bäst om vi är vänner och jag vill inte förlora honom bara för att vi inte funkar i ett förhållande. Men problemet är att jag är så himla snäll, jag vill inte såra någon och helst inte honom. Men jag vill inte tänka på att bilda familj, gifta sig jag vill inte gifta mig, vill inte ens ha tanken om det, och jag vill inte ha tanken på barn inte för han har det men bara säger så. Jag vill inte tänka på nått sånt. Men jag vet inte hur jag ska tala om för honom att detta inte kommer funka mellan oss. Det kommer bara bli jobbigt med hans familj och min familj och så ska det inte vara. Jag vet inte hur jag ska tala om för honom utan att såra honom på nått sätt. Jag vill bara att han ska förstå att det inte kommer att funka. Jag sa allt detta till honom häromdagen, han lyssnade men sa bara att du har krossat mig och allt är förstört, han sa jag trodde jag kunde lita på dig, och du har lovat att du skulle kämpa för oss, jag har sagt det att jag ska kämpa för oss, men om det inte funkar så gör det väl inte det? Och han trodde att jag hittat någon annan men det handlade inte om det. Det handlade om att jag hade kommit på att det inte kommer funka mellan han o mig i framtiden. Men han förstod inte. Jag var mycket tydlig med allt, men han ville kämpa. Och han blev ledsen och jag vill inte såra honom på nått sätt, så jag försöker ju liksom kämpa o kämpa för att göra honom glad och så blir det fel och så glömmer han bort allt som jag har sagt och så blir det som vanligt igen. Jag vet inte hur jag ska göra, hur jag ska säga det till honom på bästa sätt, så han förstår.

chokladgris:

u

fan va du irriterar mig

upponer:

Jag vet inte hur jag ska göra, hur jag ska säga det till honom på bästa sätt, så han förstår.

Säg det som du skrev här. Lycka till!

Mawns:

Men jag är säker på att ingen kommer att tvinga TS till att konvertera.

han tvingar inte mig, inte hans mamma heller. tror jag har förmedlat det tidigare inlägg att dom inte vill tvinga mig. Men det har ändå känts som att jag måste konvertera mig för att jag någonsin ska kunna vara tillsammans med honom. Det känns inte riktigt rätt, jag är absolut inte rasist, bara det att jag inte kan se mig som en religiös person. Det kanske du kan, men inte jag. Jag tror inte heller att jag är kapabel för att klara av allt sen tillsammans med honom, hans familj med min familj det skulle inte funka, min mamma har sagt det själv och hans med. Det är det jag tänker på mest, hur det kommer bli med våra familjer. Min pappa är ju typ halv rasist och tycker inte direkt om att jag är tillsammans med en muslim, men jag har alltid ignorerat det eftersom jag älskar min kille och min pappa behöver inte vara tillsammans med honom, jag har accepterat min kille precis som han är och har anpassat mig hela tiden efter hans familj. Men varför kan inte han acceptera mig som jag är och skita i vad hans mamma säger o tycker. Jo för då skulle väl hon lämna honom och aldrig mera prata med honom igen. Och det är inte värt det.. aa ja vet inte