Vad händer med mig? Min mormor har varit dödssjuk i cancer sen i julas. Fick nyss beskedet att hon kanske lämnar oss idag, men jag kan inte gråta, känna, ingenting, inget händer. Ändå är min mormor den som betyder mest av allt i släkten. Halva min uppväxt har jag bott hos mormor(helger, eftermiddagar) Hon är sjukt viktig för mig. Men jag känner ingenting, jag kan inte gråta fast jag vill. Jag kan inte reagera? Varför? Någon annan som kännt såhär?
Kan berätta att jag i Oktober gick in i väggen när min absolut bästa vän var med om en hemsk bilolycka och blev förlamad, har träffat henne 2 gånger sen 30e September. Skolan rasade, jag tappade kontakten med omvärlden, allt gick åt helvete. Kan det här ha med saken att göra? Att det har blivit för mycket? Om någon där ute har vart med om dethär så snälla skriv, jag vill känna...
Jag miste en polare för lite drygt två år sedan nu. Grät mer eller mindre varje dag i månader efteråt. Men nu när en annan kompis, som stod mig ungefär lika nära, gick bort för ett par månader sen så blev det inte alls samma grej. Det tycker jag också är lite obehagligt.
Budolicious:
Jag miste en polare för lite drygt två år sedan nu. Grät mer eller mindre varje dag i månader efteråt. Men nu när en annan kompis, som stod mig ungefär lika nära, gick bort för ett par månader sen så blev det inte alls samma grej. Det tycker jag också är lite obehagligt.
Beklagar verkligen. Och ja, minst sagt obehagligt, jag grät på ett sätt jag aldrig gjort tidigare när det här hände min vän.
Men nu kan jag inte reagera, förstår verkligen inte vad som händer!
Nästan samma sak hände för mig, men det var mest för att jag aldrig träffade henne.
Homunculi:
Nästan samma sak hände för mig, men det var mest för att jag aldrig träffade henne.
Man vill ändå kunna känna liksom=/ Viktigare att kunna känna om man inte träffar en person dessutom tror jag. Känns bara så sjukt att se mamma så nere och jag själv typ "wut? okey ._."
dPof:
Jag kan inte reagera? Varför?
Det är inte konstigt eller ovanligt, det är bara för att ditt psyke försvarar dig eftersom känslorna annars skulle vara för starka.
Samma grej hände mig när min pappa dog, jag kände ingenting förens begravningen en månad efteråt. Inte ens då kom allting fram för mig, jag gick in i något slags robotkänsloliv som kopplade bort allting. För mig kom det långsamt tillbaka. För andra slår det nog över en mer plötsligt.
Det är inget farligt, det går över. Du känner ingenting eftersom du inte klarar av att göra det och sådana inbyggda försvar inom sig finns ju också där av en anledning.
dPof:
jag vill känna...
kroppen kan reagera olika på olika kriser och sånt. Kan vara så att din hjärna försöker skydda dig från sorgen, och det är ju isåfall inte så bra, då den kommer yttra sig på andra sätt senare. Försök tänka dig in i situationen, gestalta den i ditt huvud. Fråga dig, är du på en speciell plats? ser du saker tydligt, eller är ljuden mer viktiga? hur känns det att vara där? och sist, betraktar jag mig själv i situationen, eller ser jag från min egna synvinkel i situationen?
gå in i dig själv, och gestalta det hela. Känner du att det är jobbigt, så sluta, och ta lite i taget. Behandla sorgen i din egna takt, och lyckas du inte känna något, kanske det helt enkelt är så. Jag kände inget när min morfar dog, men jag kan idag tio år senare plötsligt tänka på att jag önskar att han fanns kvar, att jag kunde diskutera och prata med honom. Men det kan jag inte. Men jag grät inte, förstod inte ens vad som var så speciellt med att han hade avlidit.
Du har kanske undermedvetet förberett dig eller något sånt. Som du säger så har din mormor varit sjuk sen i julas så du kanske har "vant" dig tanken. Med din kompis som blev förlamad så gissat jag på att det var mer en chock, att du inte var beredd på det.
Ovanstående är amatörpsykologi och gissningar utan understödjande fakta. Bara mina tankar.
Du kanske gömmer dina riktiga känslor bakom någon slags mur, även om du kanske inte är medveten om det. Det kanske är din kropps sätt att "skydda" dig? Jag vet inte, har inte riktigt varit i den situationen så..
Beklagar i alla fall. ;(
Håller med föregående om att du också kan vänta tills din hjärna är mogen att hantera saker. Det kan vara bättre.
Anarkandi:
Håller med föregående om att du också kan vänta tills din hjärna är mogen att hantera saker. Det kan vara bättre.
Av egen erfarenhet skulle jag säga att det är mycket bättre, även om man då kommer uttrycka sånt man känner på undermedvetna och konstiga vis. Så länge man är medveten om vad som händer, att det handlar om någonting som kommer gå över och kanske är extra uppmärksam om man börjar göra andra konstigheter, så man inte agerar ut impulser som inte är bra för en och gör saker man egentligen inte vill göra.
framtidstron:
Samma grej hände mig när min pappa dog, jag kände ingenting förens begravningen en månad efteråt. Inte ens då kom allting fram för mig, jag gick in i något slags robotkänsloliv som kopplade bort allting.
Beklagar verkligen, men ja som du och andra säger kanske det är någon sorts försvarsmekanism, men det gör ont att inte känna när något så allvarligt problem i min vardag uppstår=/ Känns bara så sjukt jobbigt...
KamikazeTomten:
Du har kanske undermedvetet förberett dig eller något sånt. Som du säger så har din mormor varit sjuk sen i julas så du kanske har "vant" dig tanken. Med din kompis som blev förlamad så gissat jag på att det var mer en chock, att du inte var beredd på det
Kan nog stämma väldigt bra. Nu när du påpekade det liksom... Det svaret gav mig lite att tänka på!
dewster:
Du kanske gömmer dina riktiga känslor bakom någon slags mur, även om du kanske inte är medveten om det. Det kanske är din kropps sätt att "skydda" dig? Jag vet inte, har inte riktigt varit i den situationen så..
Beklagar i alla fall. ;(
Kanske, det känns nästan så. Som att något håller känslorna ifrån mig. Jag kan liksom inte komma åt dom:(
Tack, det betyder!
Anarkandi:
Håller med föregående om att du också kan vänta tills din hjärna är mogen att hantera saker. Det kan vara bättre.
Kanske, det värsta är bara att tänk om hon faktiskt lämnar oss idag? Vad gör jag då...
dPof:
men det gör ont att inte känna när något så allvarligt problem i min vardag uppstår=/ Känns bara så sjukt jobbigt...
Jo, det tyckte jag också, man blir frustrerad av att man tappar kontakt med sidor av sig själv som man faktiskt vill ha tillgång till.
Men jag tror ändå inte man kan göra någonting annat än att vänta ut det. Om det blir ett stort problem som håller i sig så kan du ju kontakta någon psykolog eller nått, helst ska det vara en sån som är bra på just krishantering och sånt, finns sådana som är vana vid att arbeta med sådana fall.
En psykolog som är mer van vid att arbeta med psykstörningar och sånt är nog inte lika bra på just ditt problem.
Däremot vet jag inte var man hittar sådana, men jag vet att det finns sådana som kan kopplas in när det sker ett dödsfall i familjen. Grejen är att i ditt fall erbjuds det inte det automatiskt just eftersom det "bara" är din mormor, men om din mormor och du stod nära varandra och det blir en stor chock, så behöver du ju samma typ av hjälp.
Jag kan också säga att det största misstaget jag gjorde var att inte ta emot någon hjälp för att hantera det. Jag tror inte man ska tvinga sig att börja känna saker om psyket automatiskt får en att låta bli, för det är en naturlig reaktion, Men i mitt fall gick det för långt och om jag fått hjälp med att just hantera det så skulle det inte ha behövt göra det.
Det första du behöver göra är inte att springa till en psykolog eller se det som ett problem för i de flesta fall går det över av sig själv, och glöm inte att människor har sjukt skumma sätt att reagera på saker utan att det behöver vara stört på något sätt - ditt sätt är normalt och inte det minsta ovanligt.
Det gick över för mig också och jag kanske behövde det där långa tillståndet av att inte ta in vad som hänt, idag, tre år senare, så lider jag knappast av det. Men jag tror ändå att det inte hade behövt leda till lika mycket bajs om jag fått hjälp att komma över det något tidigare än vad det gjorde när jag fixade allting själv.
Nu ångrar jag inte det för det fanns inga alternativ just då. Men man kan alltid tänka "tänk om" 😉
Tråden låst på grund av inaktivitet
