Folk påstår ju alltid det, att om det ska gå att sluta med något som skadar en så måste en göra det för att en själv vill, och inte för någon annans skull/ för att någon annan vill att en ska sluta. Detta är något som jag har du funderat på länge nu, och jag förstår inte riktigt. Varför skulle det vara så?
Det är väl klart att det är bättre att inte vilja skada sig själv än att vilja skada sig själv? I det förstnämnda fallet har man ju troligtvis inget problem längre, men i det andra fallet finns problemet antagligen kvar och risken finns att man mår dåligt och börjar igen eller gör något annat korkat
Det bästa kanske man kan säga är att inte vilja skada sig själv. Det är en allmän åsikt, och av det kommer åsikten att det bästa sättet att sluta är att själv inte vilja det. Det är logiskt, antar jag. Men man behöver ju också motivation till att inte vilja skada sig själv, och det är inte lätt att få ett sådant. Om det inte går, så återstår att sluta skada sig för någon annans skull. Som en jämförelse: många som inte själv tycker om att leva, gör det därför att andra, som de bryr sig om, skulle bli ledsna om de dog. Det hade kanske varit bättre om de hade velat leva, men om utgångspunkten är att det är bättre att leva än att vara död, så är det ju bättre att de lever för andras skull, än att de inte lever alls. Man kan säga samma sak här: om vi utgår ifrån att man inte ska skada sig själv, så är det bättre att man slutar för andras skull, än att man inte slutar alls, även om det bästa hade varit om man hade motivation att sluta för sin egen skull.
Jag har lovat mig själv att sluta på grund av min bror.. tror det funkar också.
för om man slutar för någon annans skull har man inte förstått att det skadar en
Om man inte vill sluta för sin egen skulle så är man i ett sådant tillstånd där man är "farlig" mot sig själv. Man kan nästan säga att man fysiskt misshandlar en annan individ, men att det i detta fallet nu är du. Och misshandel och övriga skador ät ju olagliga. Om du förstår min poäng där?
