Aenrichus:

Jag är en Högskolestudent

Är du verkligen? Då borde du ju veta att högskolestudent inte ska skrivas med stor bokstav såvida det inte står i början av en mening.

Whatever om han stavade fel, gör inte alla det någon gång?
Nåja skall svara på dina frågor

1:För mig började det troligtvis i mellanstadiet (om jag kommer ihåg rätt). Jag tror inte det hade varit annorlunda om det skett vid ett annat tillfälle då jag redan innan hade lågt självförtroende.
Jag droog mig undan, var alltid en väldigt vil unge innan men blev tystlåten och blyg.

2: Det fanns alltid bara en som ledde och flera som hängde på. Om andra mobbade för att inte själva bli vet jag inte, rykten spreds om mig speciellt i tjejgängen som tyckte jag var 'udda'

3: Endast verbalt, blev upptryckt mot väggen en gång i högstadiet men inget annat hände. Västa jag tyckte var att gå genom korridoren och INTE bli förolmpad för man visste inte när detta skulle ske.

4: Min hälsa påverkades till sådan grad att jag inte gick upp i vikt och att min sociala nivå var låg.

5: Jag hade svårt att möta människor som ansågs vara 'coola' då jag själv inte gick under den stämpeln, vilket gjorde att jag umgicks med dem 'lägre' stående. Eftersom jag var blyg och drog mig undan så antar jag att det kan ses som udda.

6: Värsta var som jag redan skrivit var att gå igenom korridoren och möta någon man visste skulle säga något.

7: En gång sade jag ifrån rejält och det hjälpte, detta var verkligen ett lyft för mig

8: Som alla barn i den åldern så tror jag inte att man vill blanda in dem vuxna då man tror/tycker att deras perspektiv är föråldrat.
Mina föräldrar sa alltid, Säg ifrån, vilket inte är lätt när man redan är blyg och tilbakadragande.
En gång då mobbarna på moped slog till mig i farten sa jag till farsan och då ringde han hem till en av killarnas farsa och denne låste in mopeden.
Såg detta som en seger 🙂

9: Mobbingen slutade när jag slutade se mig själv som offer och försvara mina handlingar och åsikter.
En stor del av detta skedde när jag bröt med kristendomen efter ett för mig misslyckat konfaläger fullt med verbal och ibland fysisk misshandel.

10: Jag tror det ja, att säga exakt är svårt men när jag ser gamla videoband på mig som yngre så undrar jag ibland varför jag lät mig själv bli kränkt så mycket.

Dem positiva effekterna är att jag håller på att hela självförtroendet och kan tala öppet om mina erfarenheter.

Dem negativa är att jag fortfarande socialt har några år kvar till en acceptabel nivå samhällsmässigt.
Samt det faktum att jag är rädd för att låta folk komma för nära mitt liv och att jag ibland stöter bort dem genom att säga kränkande saker.

Det var väl det jag hade att bidra med, inte mycket men om det hjälper så 🙂

1: När började mobbningen? Hade situationen sett annorlunda ut om det hände vid ett annat tillfälle? Vilken påverkan hade det på dig under denna tid?

Utlänning, ej svart eller vit för att göra det simpelt... Runt mitten av grundskolan... Skulle det vara idag så skulle jag ringt alla jag kände... Påverkan? Det var hårt när det inte fanns något att göra åt situationen.

2: Hur många mobbade dig? Hände det att andra barn mobbade dig också för att själv inte bli mobbade? Spreds det rykten?

Någon. Fanns väl någon enstaka som försökte mobba mig också, men det blev inte så lyckat kan man säga... Visst gick det runt, men inget som påverkade mig.

3. Hur blev du mobbad? Fysiska slag och knuffar? Förolämpningar och utfrysning? Vilket var tyckte du var värst?

Förolämpningar kan man väl säga.

4: Hur påverkades din hälsa? Ökade du i vikt? Blev sjuk oftare?

Aldrig skolkat förutom sammanlagt en timme sista veckan i nian. Men visst skärde det att komma hem och lägga sig.

5: Hade du svårt för att möta andra människor? Hade du beteenden som ansågs vara annorlunda?

Var nog den med mest vänner...

6: Hur kunde en vanlig dag se ut? Förklara i detalj.
...

7: Var det någonting du kunde göra mot mobbningen? Fungerade det?

Det kom fram till lärarna, men inte mycket längre.

8: Fick du stöd ifrån dina föräldrar eller andra vuxna? Vad gjorde de för att hjälpa?

Inte mycket, de kanske också var rädda?

9: Har mobbningen slutat? Hur gick det till?

Man växer och byter skolor

10: Har dina erfarenheter format dig till den människa du är idag? Har det gett dig positiva eller negativa egenskaper?

Visst, men mest negativa. För att göra det så lätt som möjligt... Jag var den alla gillade både bland vuxna och elever. Älskade skolan, älskade maten, älskade lärarna och kompisarna. Vågade sjunga högt på musiklektionerna i klassrummet... Men så fort detta påbörjade så vad kunde jag göra. Massa andra hade hamnat i trubbel med denna familj, och vad hände? Hela släkten kom och sedan var det slagsmål! Så vad kunde jag göra? Antaligen fanns det avundsjuka och därför fick jag lov att straffas?

Skulle jag slått till han eller gjort något, så skulle jag få stå emot en hel arme på nästa rast... Så jag fick lov att lida, pratade jag med någon skulle de bli trubbel. Skulle det vara en svensk skulle jag efter några dagar efter påsägningar slå till han i ansikte så skulle det fått ett slut... Grymt? visst, men de som fattar vet att det funkar. Jag hade ju som sagt status. Men i denna situation är alla rädda att bli inblandade.

jag var mobbare

1. Jag var mobbad under hela sjunde klass, bytte därefter skola pga självmordsförsök. Jag har en väldigt tung last från när jag var liten då båda mina bröder blev mördade av min biologiska mamma. Detta bubblade upp till ytan då jag utsattes för mobbning även om ingen bortsett från min familj kände till historien. Jag började skuldbelägga mig själv för deras död trots att jag bara var 3 år gammal då och hade inte kunnat göra något åt det överhuvudtaget. Det hade troligtvis inte sett annorlunda ut om det inträffat vid ett ett annat tillfälle eller annan plats.

2. Den som lejde mobbarna var den "coola" *host* killen i skolan och hade därmed en majoritet utav skolan emot mig. Tjejerna stod på hans sida enbart på grund av att de tyckte han var söt, ändrade sig sedan efter det blev klart för dem att jag var självmordsbenägen. Några tjejer låtsades sedan gilla mig för att jag skulle få dåligt samvete och inte vilja ta livet av mig. Och ohja vad det spreds falska rykten!

3. Det hände väl att jag blev slagen och sparkad (dock ganska sällan) utav den här "coole" killens "vänner" som gick en eller två årskurser högre upp. Annars så var det mestadels falsk ryktesspridning, provokation (de älskade att se mig få raserianfall) och förnedring.

4. Under en period så fick jag en svagare variant av anorexia då jag ansåg mig själv vara en värdelös person som inte förtjänade att få mat eller dricka. Men annars så var det att jag drabbades av svår/egentlig depression som med tiden bara blev värre.

5. En lång period efteråt så hade jag svår social fobi och bara tanken på att befinna sig i ett klassrum gav mig ångest. Jag har i stort sett kommit över det men är fortfarande ganska "socially awkward" även om jag är på god väg att arbeta bort det.

6. Jag orkar inte förklara i detalj hur en "vanlig" dag såg ut men det var att jag då och då utsattes för förnedring, provokation och ryktesspridning.

7. Det enda jag gjorde "mot" mobbningen (som självklart är helt fel) var självdestruktivitet. Jag trodde att alla människor hatade mig och att jag är en värdelös person, så trodde jag att jag behövde "bestraffas" fysiskt för att kunna bli en jämlik individ i andras ögon. Den enda effekten av detta var att skrämma upp samtliga mina medmänniskor. Idag så vet jag ju självklart att sådant är helt fel.

8. När det uppdagades för de vuxna i min omgivning om vad som verkligen försigick så försökte mina föräldrar och lärare tillsammans med bup (barn och ungdomspsykiatrin) att hjälpa mig på det sätt de kunde. Men jag levde dock tyvär i min förvirrade verklighet att jag var en värdelös individ som behövde bestraffas (helst genom att ta livet av mig) för att det på något vis skulle kunna bli bättre.

9. Hela min klass var lite halvt uppskrämd och förtvivlade över att jag öppet ville begå självmord. Jag genomförde sedan några självmordsförsök. Men botten var nu nådd och det började gå uppåt igen med hjälp av psykologer och anti-depressiva och lugnande mediciner. Jag placerades på en annan skola men fick problem där direkt. Så efter bara cirka 2 månader så gavs jag hemundervisning ett halvår och slussades därefter in i ännu en skola. Den skolan var fantastiskt bra och jag började i en fantastiskt bra klass och tack vare denna skola så kom jag över mina depressioner och min självdestruktivitet och blev normal igen med riktiga vänner och så vidare.

10. Det har gjort mig till en starkare människa idag då jag har tagit lärdom av mina egna erfarenheter för hur jag skall bli en bättre människa i framtiden, både mot mig själv och mina medmänniskor. Jag har för övrigt blivit lite av en slags "expert" på att särskilja falska vänner från riktiga vänner. Men historien om mina bröder och min biologiska mamma kommer dock alltid att hemsöka mig på olika vis men jag har hittat olika strategier för hur jag skall bemöta detta.

Tack för era svar hittills. Det märks att mobbning följer vissa mönster och att det finns väldigt lite att göra åt situationen. Det jag vill uppnå med detta projekt är att skapa ett spel som ska få spelaren att känna sig lika hjälplös som när någon blir mobbad. Jag kommer sikta på gameplay och inte information och tips som andra anti-mobbningsspel.

Stavfelet tidigare berodde på att jag tänkte skriva vart jag studerar. Den utbildning jag går är speldesign på Högskolan på Gotland, med stor bokstav på högskola.

Jag ser fram emot fler svar! 🙂

Låter intressant med spelet.
Hade en kompis som pluggade på den högskolan så jag vet lite vad dem kan göra.
Lycka till och posta gärna här när spelet är klart! 🙂

1: När började mobbningen? Hade situationen sett annorlunda ut om det hände vid ett annat tillfälle? Vilken påverkan hade det på dig under denna tid?
Det började i början av höstterminen i 4:an. Jag tror att ifall det börjat i lågstadiet när jag inte brydde mig särskilt om människan som startade det, så kan det ha blivit annorlunda. Under den perioden så resulterade mobbningen i att jag hatade skolan, jag roade mig mycket med att provocera mina klass"kamrater", fälla dem på gympan och göra vad jag kunde för att dem skulle känna sig dumma. Man kan väl säga att min smart-ass attityd tog ett starkare fäste och växte därför inte bort (min teori) och de våldsamma tendenserna samt skadeglädjen stannade kvar på ett annat sätt.

2: Hur många mobbade dig? Hände det att andra barn mobbade dig också för att själv inte bli mobbade? Spreds det rykten?
Den fysiska och muntliga mobbningen kom främst från 3-4 personer där det oftast var en som styrde, den "tysta" mobbningen bedrevs väl av ca 10 st sista året (vi var 14 i klassen när vi slutade) men fler de andra åren. Varför dem mobbade mig vet jag fortfarande inte, men vi hade redan gått ihop i 4 år utan att någon hade varit direkt mobbad. Det hade dock varit stökigt, men jag skulle inte säga att någon blev mobbad de åren. Rykten, skitsnack, och en del, i deras ögon. skämt förekom, ja.

3. Hur blev du mobbad? Fysiska slag och knuffar? Förolämpningar och utfrysning? Vilket var tyckte du var värst?
I ca 6 månader så blev jag slagen var dag i skolan. Efter det att båda mina föräldrar snackat med killen som slog mig så slutade han, men all annan form av mobbning fortsatte. Det hände att vi hade "freds-perioder" där vi var kompisar och lekte och så (jag hade verkligen inga vänner), och när vi lekte blindbock så var det vanligt att dem tafsade på mig (6:an). Vad jag tyckte var värst vet jag inte, det gick i perioder. Ibland så tyckte jag att den konstanta ignoreringen var värst, när det gått så långt att man ibland undrade ifall man faktiskt existerade, ibland var det att ständigt få det förklarat, både högt och med signaler, att man inte var värd något över huvud taget.

4: Hur påverkades din hälsa? Ökade du i vikt? Blev sjuk oftare?
Jag hade alltid ont i magen. Jag vaknade på morgonen och mådde fysiskt dåligt bara tanken på att behöva gå till skolan.

5: Hade du svårt för att möta andra människor? Hade du beteenden som ansågs vara annorlunda?
Jag hade inga problem med folk i början, men jag har alltid varit nörden som rättat läraren. Jag har aldrig varit rädd för att stå för vad jag tycker och har inte alltid varit särskilt anpassningsbar. Under den tiden så var jag väldigt negativ, vilket jag tycker är rätt förståeligt.

6: Hur kunde en vanlig dag se ut? Förklara i detalj.
Åk 4: Stiga upp, be om att få bli sjukanmäld och stanna hemma. Få ett nej och släpa mig till skolan i alla fall. Gå gå långsamt till skolan i min egen lilla värld för att sedan skynda in i klassrummet. Irritera mig på alla klagomål om att jag inte borde vara "så negativ". Fasa över att rasten snart skulle komma och när den gjorde det, så var det bara att släpa sig ut medan mobbaren börjar sina vanliga hån. Är det vinter så tar dem min mössa och börjar kasta den mellan sig och skratta åt mig. Under tiden så är det ingen som bryr sig. När vi kommer in igen så envisas läraren/vikarien med att trycka ihop huvudmobbaren och mig av diverse anledningar. När skolan var slut så försökte jag komma bort från skolområdet så snabbt som möjligt, men vanligt vis så lyckades han få tag på mig och trycka upp mig i väggen medan hans kompisar stod bakom och skratta. När han tröttnat på att slå mig så gick jag hem. På kvällen var det sedan träning, där han också gick, och efter den så kastade han ner mina saker i vattnet så att jag fick dyka efter dem och tömma sin vattenflaska över mig. Sen fick jag komma hem.

7: Var det någonting du kunde göra mot mobbningen? Fungerade det?
Nej, mina föräldrar pratade med huvudmobbaren, dem pratade med lärarna men ingen brydde sig. Det enda som förbättrades efter att mina föräldrar pratat med honom var att han slutade slå mig.

8: Fick du stöd ifrån dina föräldrar eller andra vuxna? Vad gjorde de för att hjälpa?
Ja, dem stödde mig. Dem pratade med lärare, med rektor och huvudmobbaren, men det hände inget. De pratade inte med hans föräldrar eftersom jag inte ville det, jag var rädd för att det totalt skulle göra det värre, alltså inte bara det han gjorde utan även de tysta mobbarnas del i det hela.

9: Har mobbningen slutat? Hur gick det till?
Ja, den har slutat nu. Mycket för att vi började en ny skola i högstadiet och fick nya klasskompisar. Skitsnacket fortsatte i ett par år och han och jag har inte snackat med varandra sedan en gemensam vän bad honom lämna mig ifred efter att han buat ner mig från scen.

10: Har dina erfarenheter format dig till den människa du är idag? Har det gett dig positiva eller negativa egenskaper?
Ja, det har det. Både positivt och negativt. Jag har en rätt dålig inställning till tjejer som ser ut på ett viss sätt eftersom min erfarenhet av den typen är att dem är lögnaktiga små rygghuggande horor (ursäkta språket) som bara vill va ens vän så länge dem är ensamma. Men jag är starkare mentalt och tack vare mina underbara kompisar från högstadiet så har jag lärt mig att skratta åt mig själv. Det mest positiva mobbningen har bidragit med är att jag inte vågar slå tillbaka oavsett vem som slår. Jag har lärt mig att i tillfällen sätta mig själv främst på ett annat sätt (vid fysisk smärta) och vikten av vänner. Jag tror också att jag inte tar lika lätt till att snacka skit bakom en annans rygg eftersom jag vet hur det känns.

mobbade ni e :Ddddddddddddddddddddddddddddddd​

1: den började när jag gick i tredje klass. hade den börjat vid senare ålder hade jag väl inte tagit åt mig riktigt lika mycket som jag gjorde då. trodde under hela tiden att det var nåt fel på mig, att jag inte passade in någonstans, att jag inte egentligen var värd att leva. kom hem gråtandes varje dag kommer jag ihåg.

2: de var ungefär 7 pers i början, men blev färre då några fick byta skola. rykten spreds inte förrän jag gick i sjuan.

3. blev aldrig riktigt slagen, men många knuffar och slag i bakhuvudet fick jag, annars så försökte dom väl psyka mig eller något, och det funkade riktigt bra eftersom jag lider än idag av det, det värsta var väl det..

4: jag gick upp i vikt i början, och det på grund utav att jag började äta riktigt mycket alltså tröståt jag, men när jag gick i åttan så gjorde jag tvärt om, började svälta mig själv istället.

5: nja, riktigt svårt hade jag det inte, men jag var alltid rädd för att dom också skulle döma mig, kalla mig saker osv. jag var/är rätt skygg och blyg till en början då jag träffar nya männikskor.

6: blev väkt av mamma som sa att jag måste göra mig iordning till skolan, protesterade och grät men gjorde ändå som hon sa, åkte till skolan, väntade på min barndomsvän ute på skolgården för att slippa gå in och möta alla själv, gick på lektionerna, gömde mig ofta inne på en toalett på rasterna och åt så snabbt jag bara kunde på luncherna så jag kunde gå & gömma mig igen, det var ju inte riktigt så när jag kom upp till sjuan, men ja, det blev ju lite bättre då.

7: jag pratade med min mamma och lärarna, men dom gjorde ju givetvis ingenting.

8: mitt stöd var väl mamma och mina vänner, mamma ringde ofta lärarna för att klaga, hon pratade även med mobbarnas föräldrar.

9: ja, den utanför internet i alla fall. jag ställde mej upp en dag och slutade bry mig, slutade ta åt mig. då orkade väl dom inte längre och lade av.

10: ja, det kan jag väl säga att den har, men det är mest åt det negativa hållet eftersom jag blivit så sjukt osäker på mig själv, men all mobbing har ändå gjort mig till en starkare människa.

patrick bateman:

jag var mobbare

YaBasta:

?

haha high five tillbaka. kul att nån la märke om mig här inne iaf