Men jag  på dom här samtalen men det finns ändå inte någon jag kan stanna med. Antingen slutar dom eller säger till mig att om jag har en så behöver jag inte gå till dom. Men när jag väl behöver så är dom aldrig där, antingen är dom borta eller upptagna. Och det har känts så länge och jag vet att det är så, för att oftast när jag pratar med någon behöver jag tid men det känns inte som att man får tid utan bara skriver det på ett pappret och skickar det till en annan främling. Men det känns inte heller bra och lämna dom för att då har man ingen och pratta med. Men ändå värdelöst och aldrig kunna få riktigt pratta om problemet. 

Jag känner mig ensam i alla fall , jag lyssnar på andra och sånt men det känns inte som att nån lyssnar på mig förutom mig själv. 

Och jag borde egentligen pratta med mina föräldrar, men jag vågar inte göra det, inte för dom eller någon alls.

Det känns bara aldrig bra , det är aldrig bra. Och om det e bra så blir det dåligt sen igen. Det känns bara som att jag är älmänt trött på det här och andra saker.