"Revolution, Revolution..." ekar det ur högtalarna och jag försöker fortfarande få det sista dygnet att manifestera sig på ett vis som jag till fullo kan begripa. Det byter tempo ibland, blir förändring i största märkbara grad.

Vilja
Visst, självklart skulle jag ögonblickligen ge hela min existens till en verklighet där jag gjorde världen till ett paradis. Jag skulle ge bort mina minnen, mina jag och min kropp, allt för ett flyktigt ljus på himlen och en ny era av mänsklighet.

Det blir tyst en stund och talaren förbereder sig för nästa stycke, men ni märker ingenting och tror att han fortsätter där han avslutade.

Att bara föreställa sig det gör att jag känner mig bra, att veta att jag en dag kommer att göra det verkligt gör mig lycklig. Men det är bara den ljusa sidan av myntet, egentligen så vet jag att det i verkligheten inte skulle hända på det viset, inte nu i alla fall, det är mycket kvar som måste göras, tvättas, repareras innan det är klart.
Men när det är det så kommer jag att sluta drömma. Tänk er en plats, en inte alltför stor plats, där flera olika personer har samlats. Där andra människor är nära varandra, och delaktighet, att befinna sig tillsammans, att möta andra människor.

Sortera, organisera, lägga i högar, allt det har varit ord som stått mig mycket nära i min existens. Det är effektivitet, det kan till och med kallas för hälsa, i alla fall med rådande mentalitet och förstånd.
Kaos är bra, världen är holistisk, men det är bara så mycket mycket lättare att förstå det när det är organiserat, trots att sorteringen polerar bort de vassaste av kanter och endast lämnar ett litet ting som är vackert att se på där det en gång fanns så mycket mer, saker som kunde förändra, saker som kan skrämma, saker som kan skapa oroligheter.
Jag talar om det okända, det där mörka molnet som alltid gömmer sig i utkanten av ditt synfält, det som ständigt gäckar dig men aldrig riktigt ger sig till känna. För när det väl har skådats kan det aldrig mer döljas för världen, och det är harmlöst.
Du lever i en symbios, den ena handen föder den andra, du och det okända. Det okända kan inte existera utan dig, om det inte finns något som kan uppfatta det så skulle det bara vara, och enbart existens har aldrig fungerat.
Och du behöver det okända, för vad annars skulle du drömma om under nätterna, vart annars skulle din nyfikenhet kunna ta dig, vad skulle din tanke göra annat än att fundera, sortera och släta ut?

Jag talar om möjligheter, perpetuum mobile, existens. Det är motorn som driver dig, din jakt efter ljuva tankar och lösningar på problem du knappt kände till. Men för att se möjligheterna så måste du lämna dörren öppen och släppa in lite ljus. Och vad är väl en dörr? Ett stycke trä som döljer och blockerar, vad för sorts urskiljningsförmåga har det? Det släpper in allt som passerar när du försöker skymta något intressant i mörkret, och det du upptäcker kanske inte är det du väntar dig, din värld, som du känner den, kan krossas ögonblickligen av möjligheterna som du skådar. Och det är det som är det okända.

"All young men sleep easy
In the mud beneath the midnight rain
All love flows to the ocean
Without a trail or a trace"

Kan det vara så enkelt som en romantisk scen? En sista stund av existens innan lågan blåses ut. Närvaron av två individer, interaktionerna är extremt påtagliga, som verkligen är nära varandra.
De möts, ser varandras ögon, och utbytet av tankar och känslor är högre än vad som verkar möjligt. Strax efter, så går båda ur tiden.
Är det något som folk vill uppnå? Den sista känslan som den vackraste entitet du kan föreställa dig, som får din själ att frysa till is, och ditt sinne paralyseras av den bländande skönhet som uppenbarar sig för dig?
Eller är det så enkelt som att det handlar enbart om något extremt, att ju snabbare tåget närmar sig din position på rälsen, desto ljuvare ser man varje ögonblick, man lär sig att uppskatta allting väldigt fort, likt den första gången ditt öga tittade och det hållet, första gången ditt medvetande erkände existensen av något okänt. För att slutligen låta din kropp och själ omslukas av det, med vetskapen om att du såg allt du någonsin velat se.

Att dö värdigt? Ja, kanske. Fåfänga, att dö med stil och klass, en död som man kan vara stolt över. Oavsett hur vackert du går ut så är det väl fortfarande målet, det som du kan lyckas uppnå om du bara försöker, som bör vara det vackraste.
Det kan vara fridfullt, och du kan se oerhört naturlig ut, men om det blott är ett skådespel för den lama massan, vart finns då värdet i aktionen?
Men ändå, det är något som lockar, att lämna ett passande sista avtryck, ågot som verkligen avspeglar min person, som får folk att tänka och förundras. Kanske är allt bara en känsla av acceptans.

Ego
Överallt är ingenstans jämfört med dig själv, den där kärnan som drar åt sig dina tankar och sorterar dem, det som stundtals kan kännas enormt mäktigt och i andra tillstånd som något trasigt, trött och förverkat. Det är du, min vän.
Jag ser dig, trots att jag sitter högt uppe på en pidestal, blickar över mitt rike och ser en syn som bara jag kan se, jag ser funktioner, jag ser möjligheter, och jag ser det som jag själv finner det lämpligt.
Utan mitt ego så vore jag ingenting, jag vore allting, allt vore en stor hög med osorterat material, var och en likadan som den förre, men jag står utanför.

Bakom mig finns händelser, var och en till sin egen melodi, och som vidgat både vokabulär och förstånd, jag kan ta allt fler noter för var dag som går.
Men det är konkret, inte så diffust som den labyrint jag gömmer mig i, tillsammans med en enorm mängd duplikationer av mig själv, var och en med ett särskilt statiskt brus eller hack mitt på spåret. När en tanke produceras så släpps nålen slumpmässigt över ett spår och vad som jag än plockar upp där använder jag som en del av mig själv, mannen av en miljon paradoxer.
Jag säger nej.
Men vibrationerna av min röst som för ett flyktigt ögonblick avspeglades i rummet dör snabbt ut, utan att väcka ett intresse överhuvudtaget. Jag känner mig förvirrad och vill sova, jag vill få ett epileptiskt anfall och bara släppa ut min själ ur den här malfungerande kroppen, men det händer inte.
Det som händer är att en våg byggs upp, och jag känner för att skrika ut den kraft som plågar mig, men det är ett lock i vägen, ett lock av min egen produktion, skapad för att skydda mig.

När man saknar något så får man improvisera, istället för att köpa något som resten av världen också äger så bygger jag en egen. Den kan inte bli annat än personlig, eller hur? Det är ju mina tankar, min person som byggt den, nog måste det ha lämnat några avtryck?
Och sannerligen har det gjort det, men nyfikenheten tar med tiden överhanden och lägger dit sina egna pusselbitar, tvingar dem att passa ihop och ser vad för bild den byggt åt sig själv.
Nu handlar det inte längre om en avbild, nu är det hela ett experiment, att se om väggarna som avgränsar personligheten egentligen inte bara är något annat än imaginära.
Och efter de första trevande stegen så går allt så mycket fortare, du försvinner ut i perferin av dig själv, och det som nu är gällande är inte alls den kreation eller tanke som du böjade med.

Du är nu inte en person, din person försvann i tvätten, nu är du en skådespelare.
Du har byggt en ny värld, som om du vore trött på den gamla, och i den här världen är det annorlunda, din nyfikenhet har drivit dig hit, in längtan efter att få upptäcka möjligheter som inte ens kan diskuteras i den gamla verkligheten.
Och nu är du fast här, det enda som du egentligen kan göra är att förändra. Förändra tills det blir som det borde. Du kommer aldrig någonsin att hitta perfektion, en äkta balans som verkligen stämmer överens med ditt sinne, du får nöja dig med att leva med bästa möjliga, plågan varar inte för länge.

Likt en blixt från en klar himmel så kommer det, du känner dig tyngdlös, du existerar inte längre på samma vis som förut, du känner en känsla av en lycka, en känsla så mycket högre än något annat du någonsin upplevt eller ens kan föreställa dig. Det fyller upp vartenda tomrum i dina tankar och sveper om din själ med en slöja av den yttersta skönhet. Och framför dina ögon, i ditt medvetande så uppenbarar sig en syn, som kompletterar känslan i en perfekt synergi. Din själ gråter av lycka och änglakörer sjunger lovsånger, för nästa ögonblick är det över, och du återgår till att komplentera allt du har upplevt.

Avslutning
Varför ger minnen rädsla? Är de mig så kära att jag inte kan släppa taget? Är det endast glimtar och bilder som skrämmer mig, som påminner mig, om hur världen kan vara? Är det något annat, något som återstår att upptäckas?
Vägen hit har varit lång, om än inte omöjlig att genomlida, och på sina platser har det även var njutningsbart, en möjlighet att stanna till och existera, för en kort stund tända lampan och se vart man tappade bort sig. Vägen sträcker sig fortfarande långt förbi mitt synfält, och jag saknar helt uppfattning om tid och avstånd.

Men det är ingenting mot morgondagen, en dag som existerar efter att alla andra dagar tog slut, det är den första dagen på länge. Och den dagen kommer att märkas av händelser, förändringar av små saker som ligger på botten och tar upp plats. Dem där stålhårda sakerna som du bara accepterar, utan vidare eftertänke eller funderingar.
Morgondagen är inget som redan är definierat, den saknar gränser, den bara ligger där, som en hägring över världen och väntar på att fördjupa oss, eller att lösas i små spillror av stjärnstoft, och aldrig mer skådas av någon.

Därför måste vi tro, vi måste vilja, och vi måste söka, för annars kommer det aldrig mera bli, ett utdraget pip och en grafisk linje som håller sig helt stilla i mitten på skalan förmedlar att det inte är troligt att något mer kommer att ske. Och det är inget besked som någon önskar mötas av. Särskilt inte någon som redan har prövats av ödets nycker allt för många gånger, och alldeles för många gånger suttit ensam och funderat på varför och hur?

Men när solen åter stiger över trädens toppar och bergens åsar så kommer vi ändå att andas in, observera och njuta, tills vägen framstår som en återvändsgränd och att slutet är nära.

Under spridda applåder och många förbryllade miner så stiger talaren ner från podiet och möts återigen av världen

Dold text: And here's another clue for you: Gur jnyehf jnf cnhy naq yrtraqra ine rgg gebyy